Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘belasta’

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.


Jag måste få återkomma
till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

Klocka med krossat glas

När tiden har gått i krasch…

 


Därför tänkte jag blogga
om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

webtroll

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.


I min vardag
försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu slår forskare larm om att korruption är vanligare än man tror inom kommuner och landsting. Den som myglar klarar sig oftast undan, medan den som slår larm straffas. Professor Lennart Lundquist i Lund, specialist på demokratifrågor, menar till och med att chefer riskerar i stort sett ingenting, medan den som säger ifrån straffas omedelbart.

Det finns nånting som heter meddelarfrihet i vårt land. Det är inskrivet i lagen. Meddelarfriheten innebär att den som jobbar inom kommun eller landsting har rätt till yttrandefrihet om till exempel missförhållanden. Men enligt professor Lundquist är det inte bättre i offentlig verksamhet än i privata. Och då är vi riktigt illa ute. Lennart Lundquist säger:

Det är livsfarligt för demokratin om man inte har en öppenhet. Då vet man heller inte var man ska lägga ansvaret och då försvinner solidariteten mellan människor.

Vad är det som gör att folk inte säger nånting då? Självklart är det av rädsla. Många tror att de ska straffas, till och med få sparken. Ändå inser inte de allra flesta att det som väntar efteråt blir

social utfrysning och karriärmässigt självmord

Det är därför man aldrig ska agera ensam, menar Lennart Lundquist. Han hävdar också att man hellre än att gå till sin chef ska gå till media.

Personligen anser jag att man bör försöka lösa interna problem internt, inte externt. Allt som står i tidningen är inte sant. Tidningar drivs i vinstsyfte och det är få som har verkligen har uppriktiga avsikter att upplysa allmänheten för att den har rätt att få veta – även om många tidningar säger sig ha det syftet. MEN… Jag inte bara tror utan jag vet att och hur man kan straffas om man pratar om missförhållanden eller mygel. Om man till exempel andas om att chefen gör privata affärer av diverse slag på arbetstid straffas den som säger att det nog inte är riktigt rätt, medan ingenting händer chefen. Inte heller händer det nåt om chefen skriker åt nån medarbetare, smäller igen dörrar, skriver kränkande e-post och ger förnedrande arbetsuppgifter. Den ensamme tiger och utför och går hem och gråter och belastar sin partner på kvällar och helger med att älta. Arbetsgruppen tiger.

tårar
Gråter gör man hemma.


På arbetsplatserna
är det också vanligare än man tror med kompiskorruption, menar Lennart Lundquist. Detta visar hans forskning tydligt och klart. Han menar att det finns starka band mellan släkt och gamla kompisar. Det har vi också sett på nära håll. Till exempel gamla kompisar som beviljar sina polare dyra kurser i utlandet, kurser som inte har med arbetet att göra. Eller gamla vänner, som välkomnar åter och ger gamla vänner, som burit sig väldigt illa åt under ett par års utflykt till en annan arbetsplats, höga chefstjänster i det gamla ”företaget”. Och eftersom många inte vågar säga nånting och straffsatserna för den som efterforskar vem som eventuellt har sagt nåt är löjligt låga (böter eller högst ett års fängelse) rullar det på i gamla spår. I detta sammanhang kan man ju också undra var alla journalister finns som vill upplysa allmänheten. Men det kanske finns vänskapsrelationer även mellan chefer och media? Who knows, det är ju inte helt otänkbart eftersom det klias rygg lite här och var.

Nu föreslår fyra forskare att det genomförs granskningar av vissa kommuner en gång om året för att man ska hitta eventuell korruption eller andra felaktigheter. Granskningarna ska genomföras av personer utan kopplingar till respektive granskad kommun. Och det är väl jättebra. Men samtidigt, menar Lennart Lundquist, måste korruptionsbegreppet utvidgas så att det omfattar även vänskapskorruption. Där är jag fullständigt enig med honom! Korruption är maktmissbruk och sånt ska straffa sig. Men varför endast granska kommuner och inte landsting? Jag lovar att där finns en och annan att syna. För den som är chef ska veta extra mycket hur man beter sig och vad som inte är OK att göra.

För den som undrar påbörjade jag det här inlägget hemma i morse och ägnade förmiddagsrasten och att putsa till det.


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte nån jättebra dag, denna onsdag, som snart är slut. Jag är jävligt orolig för jobbet och för att inte få nån lön den 25:e. Inte vet jag vem jag ska prata med om detta heller – jag har pratat med chef, chefsadministratör och institutionsadministratör och alla säger de att de har gjort sitt och att personalavdelningen har långa handläggningstider. Men det hjälper ju inte mig.

Jag skulle verkligen behöver prata med nåt fackligt ombud om detta, men inte heller där vet jag vem jag ska vända mig till. Facket centralt tycker ju att jag ska byta fack och det fack som finns på mitt arbete tycker inte att jag ska göra det eftersom jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fan, det är bara oro, oro och oro. Jag som var så glad för att jag kände mig så pigg och frisk idag… Ett tag. Oron tär jävligt mycket mer än jag visar. För jag är ju så stark, tycker alla.

tårar

Nu kommer de, tårarna, när jag är ensam. Jag kan inte bita ihop längre.


Det var gott att få träffa Fästmön
en stund i kväll. Klart jag hade önskat att vi kunde ha pratat lite om oron, men jag känner att jag inte vill belasta mer utan försöka tänka positivt. Det var gott att få sitta ner med Anna och ”barnen” och äta fisk. Det var gott att få ligga i soffan och fika och snaska Lonkakolor och bara prata om vad som helst. Nu funderar vi till exempel på vad vi ska göra den där sista helgen i januari när vi båda är lediga lördag och söndag. Det är ju inte så att vi har massor av pengar nån av oss, så det får väl bli nåt enkelt. Men det spelar ingen roll, vi har två lediga dar tillsammans. Under dessa dagar ska jag laga mitt hjärta. För just nu brister det lite.


Livet är kort. Jag är bara en flugskit i rymden.

Read Full Post »

Det snöar idag. Det snöar inte måttligt idag. Det snöar som fan idag, för att prata svenska. Och jag som bara vill ha vår! Jag till och med vårpiffade bloggen häromdan i vårens tecken. Vad händer? Det blir vinter igen… Igår var det ganska kallt här, idag mitt på dan när jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet var det slask och runt nollan. Och sen nån timma eller två kommer det alltså sånt där vitt skit från himlen… Till och med min Mårbackapelargon vill ha vår – jag fotade en liten, liten knopp i morse idag på förmiddagen…


Det knoppas i Tofflans köksfönster.


För ett tag sen hade jag faktiskt två pelargoner
i mitt köksfönster. Tantvarning? Kanske det. Men en gång, i ett annat liv, fick jag en yttepyttepelargon av numera fröken Flängört*. Det skulle vara en apple blossom. Men det blev typ… en pinne med två små pelargonblad på. Jag slängde den i höstas.

Två dagar i rad har jag vaknat och känt mig bakfull. Och det kan liksom inte vara sant! I morse hade jag sån klumpvärk att jag fick skutta upp och ta ett piller vid åttatiden. Då hade jag druckit en (1) starköl på lördagskvällen. Och igår morse vaknade jag och var så yr att jag gick in i sovrumsväggen. Kvällen innan, alltså på fredagen, hade jag druckit två glas rödvin. Det blir man liksom varken full eller uppkäftig av, än mindre bakis.

När vi ändå är inne på krämpor är jag mindre bekymrad över mina bakissymtom och mer bekymrad över Annas onda fot. I morse Idag på förmiddagen när hon vaknade hade hon ont redan innan hon hade belastat den – hon hade ju liksom legat och sovit en helt natt. Jag tjatar:

Doktor, doktor!

Anna svarar:

Internet, internet!

Vi får se var detta slutar, jag kan ju inte tvångsskjutsa henne till vården, precis…

Vad händer idag? Inte mycket. Jag har sökt två jobb. Mamma har ringt och jag borde ha tankat på vägen hem från Annas jobb. Jag borde också ha tänkt på mat, men middag har jag inte ätit sen… Tja, jag vet inte när. Sista gången jag åt ett mål lagad mat var i fredags till lunch. Jag har ingen lust. Jag äter kanske ett par mackor och så fyller jag på med choklad – det finns massor här efter julen! Kanske ringer jag en vän.

I kväll klockan 19 blir det andra tillfället för mig att delta i distanshealing. Första gången var i onsdags kväll. Jag ska inte berätta allt jag kände och allt som hände under de 20 minuterna, men dessa inleddes och avslutades med hjärtklappning och hög puls. Är du intresserad av att delta? Kontakta Hortellskan!

Igår var det årsdagen av Fadime Sahindals död. Detta fick stor uppmärksamhet i media och Fadimes egen plats i Uppsala, ett litet torg, invigdes. Många skrev om det  på bloggar och i media. Jag skrev inte om Fadime. Jag ser Fadimes mamma och en syster ganska ofta. Men jag har också sett Fadimes grav – utan en enda blomma, utan nåt brinnande ljus, utan nån som helst utsmyckning. Var finns alla som tycker att årsdagen och invigningen av en plats är så viktiga i vanliga fall? Varför lägger inte nån en blomma eller tänder ett ljus på Fadimes grav

en vanlig dag?

Jag har jobbat i närheten av Fadimes grav. Jag har med egna ögon sett det bedrövliga skick den har varit i – och stundtals är i. Och jag ska gå dit – en vanlig dag.

Vad händer i veckan? I morgon jobbar jag min sista måndag på nuvarande ställe. På torsdag jobbar jag min allra sista dag på nuvarande ställe. På tisdag ska jag åka iväg på en anställningsintervju på förmiddagen för ett jobb jag mer och mer känner att jag inte vill ha. På fredag ska jag ha en liten mini-föreläsning om bloggande.

Vad ska du göra i veckan??? Skriv en rad eller flera och berätta!


*Fröken Flängört
var tidigare fru, men hon var egentligen lika fläng då. Varken skilsmässa eller namnbyte har gjort nån större skillnad. En del människor är liksom inte utvecklingsbara.

Read Full Post »