Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reta’

Ett inlägg om min långfredag.


 

Videung och svart påskfjäder

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Rött glashjärta i påskriset

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är emellertid inte bara jag som är stollig.
Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

Amaryllis blommande påsken 2016

En av mina amaryllisar tokblommar!


Långfredagens behållning
var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.


 

Anna med kattkillen Cosmos

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag svängde förbi Äldreboendet 
och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!


*snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om bästa vänner, missunnsamhet och barnslighet. För att nämna något.


 

Det blev inte nån trevlig och bra dag och kväll igår. När det gör ont att andas blir det sällan det. Inte heller när det kacklas på uteplatser. Nu var det bara en uteplats det kacklades på, men det räckte. Kacklet ekar mellan husen. Jag satt uppe för att svalka mig så länge jag kunde på ballen*, men det är inte roligt att höra andra sitta och diskutera resor de ska göra och annat. Jag blir jävligt missunnsam och undrar hur man dels har råd att köpa en bostadsrätt och rusta den tip-top (jorå, en och annan inredningsdetalj har jag hört om). Ovanpå det, nyligen hemkommen från utlandsresa, diskutera nästa resa om ett par veckor. För varifrån kommer pengarna när man inte jobbar och man knappt har fyllt 25? Jag undrar. Och tänker på Ace Wilders, i mina öron, flänga textrader:

[…] Don’t wanna work work work I wanna make money while I sleep […]

Jag surar för att jag själv är mer eller mindre livegen – inom 24 eller 48 timmar (oklart vad som gäller) ska jag kunna ta mig till anvisad plats. Det är bara det att det aldrig kommer några anvisningar. Inte från Arbetsförmedlingen. De förmedlar ju inte jobb där. Ändå måste man följa reglerna. De oklara. Men mest surar jag för att jag inte tjänar några pengar alls just nu – vaken eller sovande.

Mörkläggningsgardiner

Några av mina bästa vänner just nu är mina mörkläggningsgardiner.

Inte är det kul heller när man försöker på ett fint sätt (tydligt, artigt och definitivt inte otrevligt) säga till människor att det de gör orsakar problem för mig. Jag till och med tackade! Senare hörde jag en liten pojkes klagan till sina bästa vänner om att han inte får göra varken det eller det. Varför blir människor så barnsliga när man ber dem att försöka minska problem? Är det inte bättre att vi har en rak kommunikation oss emellan än att jag lämnar formella klagomål?

Det fortsätter att vara väldigt varmt. Jag orkar inte riktigt med det längre, även om jag vidhåller att sommar är bättre än vinter. Men hösten är bäst! Alltid. I morse när jag vaknade var det redan 33,8 grader på solsidan. Fast det märkliga är att det inte är nån sol idag – det är mulet. Jag tror bestämt att det är åska i luften. Det vore underbart med en rejäl urladdning, gärna med störtregn! Jag har svårt med ljuset också. Svårt att sova i ljuset eftersom jag måste ha sovrumsdörren öppen. Men mina mörkläggningsgardiner, inköpta för nåt år sen på IKEA, är bland mina bästa vänner just nu!

Men min allra goaste vän just nu är takfläkten i sovrummet! Den går på högsta varv dygnet runt. Det brukar inte funka så bra för mig att sova med den påslagen. Som det är nu har jag inget val – sovrummet ligger på morgonsolsidan. Igår hörde jag att den hade fått ett biljud. När jag hade vaknat i morse låg jag och tänkte på att hämta en skruvmejsel och dra åt det som eventuellt hade lossnat. Då tystnade fläkten – av min blotta tanke… Det enda som ställer till det med fläkten är att luften i sovrummet blir torr. Det är inte bra för mina luftrör. Men ibland måste man välja – kvävas av luft eller utan.

Takfläkt

Min allra bäst vän just nu är takfläkten i sovrummet.


Det står en massa saker 
på min att-göra-lista, men jag gör ingenting. Laddar och känner mig nervös inför intervjun i morgon. Det svåraste är nog att hitta kläder som är både snygga och lämpliga att ha i värmen. Shorts och linne alt. bikiniöverdel går nog inte hem när man har skitfula ben och tuttar och ett stort jävla ärr på kroppen. Men jag fortsätter att leva i alla fall och alltid retar det nån.

Nu ska jag se på Resurrection som gick i natt mellan klockan 1.15 och 3.05. Jag orkade bara se en kvart av det. Det blir en bra start på den här redan svettiga dan.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


En av de svenska favoritserier
som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2014

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den här gången
är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.


Även arbetslösa tar sovmorgon ibland.
I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes pappa.


Det är en strålande solig och kall dag.
Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Mysiga gästtofflor

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.


För det mesta
känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

pälsväst

Typ en sån här pälskrage.


På lokalblaskans webbplats
får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »