Varför skrev hon boken som nu blir film?

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.

Vad driver en människa att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Självutlämnande och modigt!

Det är nu ett tag sen Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!

Livet är kort.

Read Full Post »

V vägrar vara med och skaffa ny höna/tupp

Uppdaterat inlägg!
När man går in och läser kommentarerna till artikeln på lokalblaskans hemsida inser man att de som kommenterar inte vet hur många personer den förra direktören själv har varit med och sparkat.  Om tidningen hade grävt lite hade man kommit fram till att Majoritetsrådet bara har varit med och sparkat tre chefer (inklusive denna senaste), medan dirren varit med och sparkat ett tiotal personer (minst!), såväl chefer som medarbetare. Vidare gissar jag att förra direktörens politiska hemvist är densamma som Majoritetsrådets, vilket INTE borde göra detta till en politisk fråga. Men detta är spekulation. Och att tro är att icke veta. För övrigt tycker jag fortfarande att det är ett hemskt slut på ett långt yrkesliv. INGEN borde drabbas av såna här blixtar från en klar himmel, vare sig de är chefer eller simpla medarbetare. Detta står för en otroligt krass människosyn.

Maj gadd! Läste just på lokalblaskans hemsida att Vänsterpartiet har gjort ett litet utspel: partiet vägrar att vara med när det ska rekryteras ny höna/tupp till Länets Lokala Sandlåda (LLS). Skälet är att man anser att det inte spelar nån roll vem som rekryteras – Majoritetsrådet kan inte samarbeta med nån.

Tupp, tupp men ingen höna, eller? Ingen Vänster i alla fall.

Men det är väl bara himla dumt?! Jag tycker det låter lite småtjurigt och barnsligt att vägra vara med i rekryteringsprocessen. Då kan man ju liksom inte komma och gnälla senare om det skulle bli alldeles bort i tok.

Samtidigt känner jag ju till en del av spelet bakom kulisserna. Det skulle inte förvåna mig ett smack om det redan finns en utsedd kandidat. Det är ju så det brukar gå till. LLS har ju åtskilliga gånger petat/sparkat/köpt ut folk som inte passar in/duger/har egna åsikter. Det har skrivits en hel del om det i lokalblaskan, men journalisterna har bara grävt väldigt grunt och på chefsnivå. Det är väl det som är intressant. Men alla avgångsvederlag kostar ju skattebetalarna pengar, inte bara chefernas. Samtidigt förstår jag tidningen som ju är i nån sorts beroendeställning, kan man tänka, gentemot Kolossen vad gäller annonsintäkter. Fast å andra sidan har ju lokalblaskan ingen konkurrent som kan bjuda lite motstånd.

Den Lille Fjanten, (DLF), brukade ofta säga att Majoritetsrådet hade nån sorts bokstavskombination. Det tycker jag var oerhört kränkande – för alla parter. Men en ledare måste ju Kolossen ha – eftersom man vägrar inse att det är dags att lägga ner skiten sig själv. Låt staten ta över Sjukstugan i Backen igen, rensa upp bland chefer och direktörer där samt låt kommunerna ta över Första Linjen – det skulle vara mitt recept om jag vore doktor. Men det är jag ju inte. Jag är ju blott en Toffla.

Ett passande citat i sammanhanget är från Sarah Dawn Finers Nu vet du hur det känns på albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Nu vet du hur det känns,

det syns i dina ögon

Du behöver inte säga nåt,

jag vet exakt vad du är med om

Nu vet du hur det känns, 

att vara den som förlorar […]

*DLF = en samling ja-sägare som bara slår på den som vågar ha en åsikt

Livet är kort.

Read Full Post »