Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ventil’

Ett tyst och oblåst inlägg.


 

Bokläsning på bilverkstan

Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.

I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.

Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.

Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:

Här går det undan!

Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…

Radonmöte Italien

Jag hinner!


Två paket var jag och hämtade efter jobbet.
Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.

Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!

Internkuvert över utblås

Här är det inte blåst längre.


Ha en fin torsdagskväll!


*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman

**NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett stinkande inlägg.


 

Hinke Kräkman

Goddag! Mitt namn är Hinke Kräkman. Det luktar koriander i mitt badrum.

Sent igår kväll noterade jag en vidrig lukt, för mig en stank. Och i morse hänger den kvar, inte svagare än igår kväll: det luktar koriander i mitt badrum! Är det nån krydda jag avskyr så är det koriander. Jag mår direkt illa, snudd på lika illa som jag mår av rövlu… röklukt. Och nu är jag fast med stanken. Det verkar som om lukten kommer från ventilen i badrummet, så gissningsvis har nån granne lagat till vad h*n tycker är en festlig måltid med koriander som huvudingrediens. Själv fick jag flytta ut kläderna ur badrummet (jag hänger alltid upp mina dagkläder i badrummet när jag har hemmakläderna på), men tyvärr är de redan smittade av lukten. Körde igång en maskin tvätt nu på morgonen. Kanske kan tvättmedelsdoften och doften av sköljmedel mildra koriandereländet.

Koriander

Koriander. UFF! Det gillar jag INTE!

Ingen bra start på den här dan, alltså. Det värsta är att jag tänkte städa i badrummet idag. Nu vet jag inte ens om jag kan vara där inne utan att spy. Känner mig ungefär som yngsta bonussonen när jag lurade med mig honom som bärhjälp till soprummet en gång. Han är extremt känslig för lukter och dofter och det stackars barnet mådde så illa att han var grön i ansiktet. Lika grön som färsk koriander… Nån mer bärhjälp till soprummet har jag inte fått sen dess. Och det var väl en… sex år sen, eller nåt…

Städning står det på schemat idag. Men städning light. Lite fräscht i badrummet och i duschrummet/toan nu när Fästmön kommer i morgon kväll. Damma lite, ta ett snabbvarv med snabeldraken. Sen ska jag pinna över till Tokerian för att handla nåt ätbart. Det blir räkor med aioli och tillbehör samt vitt vin på fredagskvällen. En flaska vitt har legat på kylning några veckor, så det är bara skaldjuren och tillbehören jag behöver handla. Funderar starkt på att skicka över räkskalen sen genom ventilationstrumman till nån som har överdoserat med koriander. JAG SKÄMTAR, är bäst att tillägga!

fiskpinnar

Firre till middag i kväll.

I kväll blir det firre till middag – om man nu kan kalla fiskpinnar det. Jag tänker inte köra dem i brödrosten utan steka dem på medelvärme i panna på spisen. Det blir potatis, remouladsås och mjölk till maten. Grönsaker? Tänkte inte på det… Kanske köper nåt. Man blir smart av fisk, sägs det. Eller också är det bara nåt man blev itutad som barn för att man inte skulle dissa firren. Jag har ett rätt bra förhållande till fisk på tallrik, så jag har inte haft några större problem. Och när Tokerian säljer ett paket fiskpinnar för en tia går det ju inte att låta bli att köpa. Det blir ett par, tre middagar för en fattig Toffla, det. (Sen kan jag lyxa med räkor när Anna kommer!)

Efter middagen bänkar jag mig förstås framför TV:n. Det är ju TV-veckans höjdpunkt så här på torsdagen – Antikrundan. Inget får störa mig då, inte ens bzz och blipp från mobilen – eller telefonsamtal. Min mobil och jag är nämligen upptagna med att amatörvärdera via Antikrundans app.

Nu vill jag förstås veta lite om DIG! Är det nån ört eller krydda som DU inte gillar??? Och vad serverar du till middag hemma i kväll??? Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad, kanske till och med inspirerad!..


PS Tänk om det är arsenik i koriander i dess torkade form? Då hade jag rätt: Den ska inte ätas!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett  inlägg om att lata sig. 


 

Morgonstund vid datorn

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Bitter apelsinmarmelad

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!


*ballefix = göra iordning på balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg om terapi så här på helgen.


 

Videung

Anna syns till höger i bild, lagandes mat.

Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.

Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!

Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.

Tamburmajor

Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.

Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.

Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre.  Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.

Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.


Jag måste få återkomma
till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

Klocka med krossat glas

När tiden har gått i krasch…

 


Därför tänkte jag blogga
om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

webtroll

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.


I min vardag
försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vardagstankar. Hur kan en sån som jag ha det? För mig är ju måndag inte nån skillnad mot lördag eller söndag. Bara vissa röda skiljer sig från mängden dagar i allmänhet, därför att lokalblaskan inte kommer då.

I helgen fick jag en hel del praktiskt gjort, tro det eller ej. Igår blev det många blogginlägg om böcker, men jag gjorde annat vid datorn – och på annat håll – också. Sökte några jobb, till exempel, men det är sånt jag inte bloggar om av olika rutiga och randiga skäl.

I morse vaknade vi tidigt – typiskt, eftersom Fästmön är ledig. Men jag låg och ältade i tankarna och till slut klev jag upp och sparkade igång datorn. Jag har även telefonerat med min vägledare på Arbetsförmedlingen och gått igenom en del formalia. Och, värst av allt, jag har kontaktat min personliga bankman, dock utan att lyckas få tag i honom varken per telefon eller mejl. Men han brukar höra av sig, så jag är inte orolig. Det jag däremot är orolig över är förstås det jag ska prata med honom om.  Och det tänker jag inte heller blogga om, inte öppet, i alla fall.

Jag pratade med mamma både i lördags och i söndags. Hon ska få kusinbesök från Hägersten i veckan och det tror jag piggar upp henne enormt. Trots att det krockar med städningen – dock till kusins favör. Städningen får vänta. Mamma isolerar sig nog ännu mer än jag. Jag har ju ändå Anna som jag träffar varje dag och dessutom ”tillgång till” barnen varannan vecka. Sen är det stopp, så gott som. Jag vill inte träffa varken vänner eller bekanta eller före detta skolkompisar eller gamla kompisar – jag har liksom inget att säga och jag skäms för min situation. Så fort jag öppnar käften är det lätt att det kommer gnäll och DET, kära du, har jag hört, är inte populärt. Fast på min egen blogg gnäller jag så mycket jag vill och du som stör dig på det är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa. Lägg inte skulden för ditt dåliga mående på mig, liksom. Det här är min ventil, för jag kan inte överbelasta Anna och mamma. Lilla mamma, som med sin ynkliga pension har erbjudit sig att betala två av mina fasta räkningar varje månad, cirka en tusenlapp. Vad säger man om en sån mamma??? Jaa, snäll är väl bara förnamnet… Jag skäms ännu mer för att jag åsamkar henne detta på äldre dar. För tre år sen var det JAG som hjälpte henne med pengar.


Min lilla mamma på annandag påsk i år när vi knappt fick tag i glass.

                                                                                                                                                            Anna är som sagt ledig idag och vädret är kasst. Eller halvkasst, i alla fall. Det är mulet av och till och kyligt. Som Anna sa nyss att hade det varit finväder, hade vi kunnat köpa en engångsgrill… etc etc. I stället sitter vi vid var sin dator och jag väntar på telefonsamtal. Lite senare blir det en tur till Stormarknaden för att försöka hitta nåt till middag samt lite bröd och några tomater. Japp! Jag har faktiskt ätit grönsaker TRE gånger den här veckan. Det är rekord! Grönsaker är dyrt och prioriteras nämligen bort från min matkasse när det är ekar i plånboken. Då blir det pommes frites och korv, fem kronor för en påse respektive tio kronor för ett paket kycklingkorv med kort datum.  Det räcker till flera måltider, men lägger sig tyvärr inte snyggt runt magen. När det är ödsligt i pluskan är det det osunda, men billiga som gäller. Lunch hoppar jag över sen två år tillbaka och det sparar jag pengar på!

Nu var detta inlägg INTE tänkt att bli nån sorts ekonomiska tips, så det är bäst jag slutar här innan jag får kommentarer med råd som jag inte vill ha. Jag räknar (!) nämligen med att få råd som jag VILL ha av min personliga bankman.

Read Full Post »

Older Posts »