Helghappenings

Ett ledigt inlägg.

---

 

Uppsala kommun informerar via Uppsala vatten om hur en kan göra sin egen äggkopp. Sanslöst!!!

Ja jisses! Blodtrycket steg igår när jag kom hem från jobbet och vittjade postboxen. Inte på grund av att jag fick räkningen för min månadsavgift – den var lägre än sist – utan för den information från Uppsala kommun som trillat ner i boxen. Alltså jag betalar skatt. Jag vill att mina skattepengar ska gå till vettiga saker, som till exempel omsorg om barn och gamla, skolor, infrastruktur (googla om du inte begriper ordet!) med mera. JAG VILL FAN INTE LÄRA MIG ATT GÖRA MIN EGEN ÄGGKOPP!!! Uppsala vatten har verkligen överträffat sig själva. De klarar inte av att ge korrekt krisinformation och använda sociala medier vid sånt som stora vattenläckor. Uppenbarligen är det ett par lekskolefröknar som sitter och knåpar ihop informationen till hushållen i kommunen. Asså, sånt här vill jag inte betala nån skatt till, så jag överväger att skattefiffla. (<== skulle jag aldrig kunna göra, men jag har god lust).

Nä, det blev till att lugna ner sig med lite middag (la dolce cheeze), måltidsdryck (starköl) och läsning under kvällen. Häromdan kom Antiktidningen och jag hade ännu inte hunnit läsa den ordentligt. Det blev äntligen en stunds läsning av vettig lektyr därför på fredagskvällen. Skit på TV som det alltid är på fredagar gjorde att jag också läste ut De underkända och började på en ny bokreabok. Bokbyte i New Village, med andra ord. Och så rundade jag av kvällen med lite dessert i form av Belgiska sjöfrukter. Den som spar hon har – julklappar från sin mamma kvar!

Här är några bilder från min fantastiska fredagshappening:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 
I morse vaknade jag av att nån i huset startade en maskin av nåt slag. Klockan var en kvart över sju. Tjolahopp, liksom… NOT! Om du visste så jag längtar till det där huset i skogen. Vissa morgnar lite extra mycket… Jag låg en stund och surade och filosoferade över det allmänna förfallet i mitt hem. Tog en selfie och la ut på Instagram som motvikt till alla snygga människor som visar upp sina lika snygga – och framför allt perfekta! – hem och liv…

Jag är skitful och mitt hem är i förfall. Notera till exempel mitt dammiga sängbord.

När kaffet var färdigt intog jag det på sängen och min nya bok på gång. Efter 20 sidor kunde jag konstatera att David Lagercrantz inte ens är en blek kopia av Stieg Larsson. Efter att ha läst en tiondel av boken (typ 50 sidor av cirka 500) kan jag konstatera att det är skamligt att utge den här boken som en fjärde Millenniumdel. Författaren kan inte ens skriva bra rent språkligt och av Stieg Larssons rafflande spänning finns ännu inte ett spår. MEN… jag ska försöka palla att läsa ut boken. Den ingår för övrigt i mars månads bokmål om att läsa mest svenska författare. Fast… jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja kalla David Lagercrantz författare. Boken är lika pratig som den som har skrivit den, om jag säger så.

Jag har sen en tid tillbaka nu klivit upp ur sängen och tagit itu med dagens göromål. Dammningen är avklarad och ljusslingan på balkongräcket är borttagen, nerplockad och parkerad i lägenhetsförrådet. Datorn sparkade jag igång för att kolla mejlen och home.se krånglar fortfarande. Efter femte försöket lyckades jag komma in i en av mina inboxar. Så här kan jag verkligen inte ha det och därför ska jag fixa en ny mejladress under helgen, troligen i morgon. För nu ska jag dansa ett varv med snabeldraken* före frukost och sen måste jag åka och handla. Idag ska jag försöka ordna nån vettigare middag än igår. Förhoppningsvis får jag in bilen i biltvätten också, men denna soliga lördag misstänker jag att jag inte är ensam om den planen. Tänk att termometern i köket visade på över 18 grader i solen utanför!.. Och här inne sitter jag och häckar…

Här är några lördagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ha en go lördag!!! 

*dansa ett varv med snabeldraken = dammsuga lägenheten

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

DÄRFÖR hinner jag läsa så många böcker

Ett irriterat inlägg.

---

 

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.

För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera. Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grattis, Tierp, till… särskrivningsmästaren!

Ett språkligt inlägg.

---

 

I morse såg jag hos SvT Uppsala på webben att Tierp har fått sin första offentliga toalett. Med mina nya linser och brillor noterade jag också att det finns en särskrivningsmästare i Tierp. H*n har inte bara lyckats särskriva toalett avgift, h*n talar också om att den som vill nyttja toaletten ska betala hos kassa personalen. Jag är inte så säker på att personalen tycker att det är roligt att uppfattas som kass…

Tierp har fått sin första offentliga toalett – och en särskrivningsmästare!

 

Jag är medveten om att det är dålig bildkvalitet – det är en skärmdump.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dödlig åtrå

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…

Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.

Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.

Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!

Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.

Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.

Toffelomdömet blir högt.

Tack för boken, Susanne Ahlenius!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att hitta glädje i skrivandet

Ett inlägg om en bok om att skriva böcker.

---

 

Ord och skrivande är viktiga saker för mig. Men ibland får jag ett lite tvångsmässigt förhållande till dem. Jag tappar aldrig lusten att skriva, men jag förlorar då och då glädjen. Därför var ett av skälen till att jag anmälde mitt intresse att recensera Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet att kanske finna den där lyckan igen. Ett annat skäl var naturligtvis att få ett och annat tips.

Den här boken är verkligen en halv tegelsten, drygt 400 sidor. Men så tar den också upp det mesta som handlar om skrivande. De flesta exemplen som används kommer från författarens egen produktion, vilket är förståeligt. Ett och annat exempel får vi läsare/skribenter/presumtiva författare även från annat håll.

Det viktigaste när det gäller att skriva böcker, enligt Kim M. Kimselius, är att inte sitta och vänta på Inspirationen med stort I. Nej, det är att skriva, skriva och skriva igen. Jag kan inte annat än hålla med! För genom skrivandet utvecklar en person sitt skrivande. Ett par av de tips vi får i boken är att testa att skriva olika typer av texter, men också att läsa böcker. Även där håller jag med till 100 procent: utan input, ingen output.

Efter både en inledning och ett nästan 50 sidor långt första kapitel om författarens eget författarskap kommer så tipsen i fördömligt korta kapitel. Kim M. Kimselius gör ingen hemlighet av att hon håller skrivkurser och att den här boken och dess föregångare, Att skriva med glädje, används i dessa kurser. Därför blir jag lite förvånad över att det är så få övningsuppgifter. De övningar som finns med i Att hitta glädje i skrivandet är nämligen väldigt bra. Jag hade gärna sett flera.

Kim M. Kimselius visar mig metodiskt vägen till att skriva en bok. Det handlar om allt från idéer – och att sätta dem på pränt, att bygga upp berättelsen, den röda tråden, levandegöra karaktärer och miljöer till att korrekturläsa, formge till viss del, marknadsföra med mera när boken väl blivit antagen av förlag för utgivning. Men jag får också tips om jag vill ge ut boken på eget förlag. Just dessa delar är mycket bra liksom de kapitel som handlar om marknadsföring. När det sen gäller skrivandet är jag inte riktigt överens med Kim M. Kimselius om att det är idéer och flödet som är det viktiga och att stavning och grammatik kommer i andra hand. Jag tappar nämligen snabbt intresset för en bok som är illa skriven rent språkligt.

I den här boken hittar jag nästan bara ett enda språkligt fel. Det är ordet

stappla

som förekommer på två ställen där det med all säkerhet ska stå

stapla

i stället. Vidare saknar jag på ganska många ställen ett subjekt, ett pronomen, som inleder en mening. Det är i samtliga fall ordet

jag

som författaren har utlämnat. Det är synd, för det ser lite hafsigt ut. Jag stör mig också lite grann på att vissa saker upprepas lite för mycket, som till exempel det faktum att författarens första bok sålde 11 000 exemplar den första veckan. Visst är det en fantastisk siffra, men jag vet inte hur många gånger jag läser den i den här boken. Det blir både en och två gånger för mycket.

Formen på boken tilltalar mig redan från omslaget till det lätt gultonade pappret i inlagan. Just denna typ av papper är skonsamt för känsliga ögon. Omslagsbilden är vacker även om jag får känslan att den inte är specialtagen för den här boken. Finge jag önska nåt mer vore det att de svartvita bilder som används i inlagan hade varit av bättre kvalitet. Jag kan knappt se vad vissa av dem föreställer.

Det totala Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra handbok – och uppslagsbok! – för den som vill skriva böcker!

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gående bord ett alternativ?

Ett språkligt inlägg.

---

 

Ibland är det trångt om plats även på webben. De stackars journalisterna försöker klämma in så mycket som möjligt för att det ska bli rätt. Ändå blev just den här rubriken på lokalblaskans webbplats väldigt fel:

Sittserveringstillstånd är bra att ha på krogen.

Ett sittserveringstillstånd är väldigt bra att ha om man äger en krog. För gästerna vill väl liksom inte stå? Ett förslag till lösning serverar (!) Avdelningen för Oombedda råd emellertid här: gående bord.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I morn? I morn? Var ligger det?

Ett språkligt irriterat inlägg.

---

 

Men hallå! Finns det några journalister som kan stava? Vad är det för ställe rubriken refererar till? Eller vad betyder det?

???

Det heter/stavas:

1. i morgon
2. i morron
   eller
3. i morrn!!!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Språkligt: Anglosaxiskt genitiv, galen pluralform och kommunikation är… svårt

Ett språkligt inlägg.

---

 

När jag pluggade litteraturvetenskap läste jag mycket August Strindberg – både hans böcker och om honom som person. Han var ett geni på många sätt, en galenpanna på vissa sätt, men en stor konstnär var han definitivt. Han skrev ju inte bara böcker i olika genrer, han målade, fotograferade och filmade också. Foto- och filmkonsten var kanske dåtidens motsvarighet till Instagram och Photoshop. I vart fall minns jag att jag läste en text som Strindberg skrivit. I texten skulle han skriva pluralformen av ordet ”film”. Idag skriver vi ju vanligen ”filmer”, men då, när det var så nytt, tog man det anglosaxiska s:et och skrev ”films” om flera filmer.

Idag tycks vissa ha svårt med genitiv och plural. Den anglosaxiska påverkan kvarstår, som vi ju ofta ser exempel på. Men att blanda ihop plural och genitiv är det inte alltför många som kan. Här har jag emellertid hittat en representant från media som har lyckats:

Jag undrar… ”filmsprojekt”… är det ett projekt med flera filmer eller är detta en felaktig genitivform?

Julian Assange är, precis som August Strindberg, en kontroversiell person. Misstankarna om sexualbrott kvarstår och han vistas visst fortfarande på en viss ambassad i annat land. Men nu vill Sverige att han ska förhöras. Och kan man vistas flera år vid en ambassad vars land man sökt asyl i kan man säkert förhöras länge. Fast… förhör som pågår flera somrar känns lite… konstigt…

Julian Assange ska alltså förhöras inte bara en sommar utan flera..?

Jaa, det är inte alltid man lyckas språkligt. Kommunikation ÄR svårt. Men är man expert bör man nog, enligt min mening, vara extra noga med att vara tydlig. I fallet nedan förstår jag verkligen inte vad som menas…

Vad menas?

Menar Insights Sverige… 

• att det är effektivt att kommunicera när vi har olika arbetspreferenser

eller

• undrar man hur man kommunicerar när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

eller

• undrar man uppgivet är det ens möjligt att kommunicera när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

Ett företag, som enligt sin webbplats utvecklar individer, team, ledare och säljare och som redan i sitt namn blandar engelska och svenska, ger med tweeten ovan ett synnerligen rörigt intryck i mina ögon läsglasögon. En grund i all kommunikation är nämligen, enligt min mening…

tydlighet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Testa dina kunskaper i engelskt slang!

Ett språkligt inlägg.

---

 

Ja, jag är en språknörd. Den som inte har fattat det än har inte läst min blogg tillräckligt ingående. Men hur är det med mina engelskkunskaper? Ja, jag bodde i södra England ett knappt år på yngre stenåldern. Åren 2011 – 2013 jobbade jag på ett tvåspråkigt universitet, där det ena språket är engelska. Fast det där med slangord på engelska…

Jag hittade ett roligt test med 13 engelska slangord. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få nåt enda rätt. Dels eftersom språk ju utvecklas och det var i början av 1980-talet jag bodde i England, dels där att man inte direkt pratar slang på ett universitet. Men jag fick faktiskt sju rätt. Hur många får du??? 

Testa dina kunskaper i engelska slangord här medan jag är ute en tur på ärenden!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den fallande detektiven

Ett inlägg om en bok.

---

 

Alla – nästan! – förtjänar en andra chans. Därför blev jag glad när vännen I gav mig Christoffer Carlssons bok Den fallande detektiven. Det här är den andra boken om polisen Leo Junker. Den första, Den osynlige mannen från Salem, läste jag i somras. Trots att den var prisad var jag synnerligen svårflirtad – den tilltalade mig inte alls. Men vad tyckte jag om uppföljaren?

Det är lucia och alldeles i bokens början hittas en mördad man. Det visar sig vara en forskare som håller på med nån sorts undersökning där han intervjuar till synes anonyma personer. Leo Junker knaprar sobril och börjar utreda fallet tillsammans med en kollega. Men snart tar säkerhetspolisen från dem fallet. Bakgrunden till mordet börjar 15 år tidigare i och med vänskapen mellan två unga killar. Den historien berättas parallellt. Och naturligtvis går historierna ihop.

Den här boken är riktigt ruskig. Den tar upp synnerligen aktuella ämnen, nämligen rasism och nynazistiska rörelser. Och kanske är det därför den faller mig bättre på läppen än den första delen. Ja, inte att jag gillar rasism och nynazism, utan att det är aktuella ämnen som berör. Jag tycker också att Den fallande detektiven är mer spännande och rentav välskriven. Den osynlige mannen från Salem hade flera fel och brister både innehållsmässigt och språkligt, men även faktamässigt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »