Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kim M. Kimselius’

Ett inlägg om en bok om att skriva böcker.


 

Att hitta glädje i skrivandetOrd och skrivande är viktiga saker för mig. Men ibland får jag ett lite tvångsmässigt förhållande till dem. Jag tappar aldrig lusten att skriva, men jag förlorar då och då glädjen. Därför var ett av skälen till att jag anmälde mitt intresse att recensera Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet att kanske finna den där lyckan igen. Ett annat skäl var naturligtvis att få ett och annat tips.

Den här boken är verkligen en halv tegelsten, drygt 400 sidor. Men så tar den också upp det mesta som handlar om skrivande. De flesta exemplen som används kommer från författarens egen produktion, vilket är förståeligt. Ett och annat exempel får vi läsare/skribenter/presumtiva författare även från annat håll.

Det viktigaste när det gäller att skriva böcker, enligt Kim M. Kimselius, är att inte sitta och vänta på Inspirationen med stort I. Nej, det är att skriva, skriva och skriva igen. Jag kan inte annat än hålla med! För genom skrivandet utvecklar en person sitt skrivande. Ett par av de tips vi får i boken är att testa att skriva olika typer av texter, men också att läsa böcker. Även där håller jag med till 100 procent: utan input, ingen output.

Efter både en inledning och ett nästan 50 sidor långt första kapitel om författarens eget författarskap kommer så tipsen i fördömligt korta kapitel. Kim M. Kimselius gör ingen hemlighet av att hon håller skrivkurser och att den här boken och dess föregångare, Att skriva med glädje, används i dessa kurser. Därför blir jag lite förvånad över att det är så få övningsuppgifter. De övningar som finns med i Att hitta glädje i skrivandet är nämligen väldigt bra. Jag hade gärna sett flera.

Kim M. Kimselius visar mig metodiskt vägen till att skriva en bok. Det handlar om allt från idéer – och att sätta dem på pränt, att bygga upp berättelsen, den röda tråden, levandegöra karaktärer och miljöer till att korrekturläsa, formge till viss del, marknadsföra med mera när boken väl blivit antagen av förlag för utgivning. Men jag får också tips om jag vill ge ut boken på eget förlag. Just dessa delar är mycket bra liksom de kapitel som handlar om marknadsföring. När det sen gäller skrivandet är jag inte riktigt överens med Kim M. Kimselius om att det är idéer och flödet som är det viktiga och att stavning och grammatik kommer i andra hand. Jag tappar nämligen snabbt intresset för en bok som är illa skriven rent språkligt.

I den här boken hittar jag nästan bara ett enda språkligt fel. Det är ordet

stappla

som förekommer på två ställen där det med all säkerhet ska stå

stapla

i stället. Vidare saknar jag på ganska många ställen ett subjekt, ett pronomen, som inleder en mening. Det är i samtliga fall ordet

jag

som författaren har utlämnat. Det är synd, för det ser lite hafsigt ut. Jag stör mig också lite grann på att vissa saker upprepas lite för mycket, som till exempel det faktum att författarens första bok sålde 11 000 exemplar den första veckan. Visst är det en fantastisk siffra, men jag vet inte hur många gånger jag läser den i den här boken. Det blir både en och två gånger för mycket.

Formen på boken tilltalar mig redan från omslaget till det lätt gultonade pappret i inlagan. Just denna typ av papper är skonsamt för känsliga ögon. Omslagsbilden är vacker även om jag får känslan att den inte är specialtagen för den här boken. Finge jag önska nåt mer vore det att de svartvita bilder som används i inlagan hade varit av bättre kvalitet. Jag kan knappt se vad vissa av dem föreställer.

Det totala Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra handbok – och uppslagsbok! – för den som vill skriva böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Tack till författaren för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Idag var det inte ett enda fönsterkuvert i min postbox. Däremot detta…

Grönt paket

Ett grönt paket…


Och vet du vad det innehöll???

Belgiska sjöfrukter

VA? Belgiska sjöfrukter? Choklad? NEJ!!!


Äh, jag bara skojade! 
Det gröna kuvertet innehöll mycket riktigt nåt jag tror är gott, men mest spännande, nämligen den här boken:

Dödlig åtrå

Susanne Ahlenius har sänt mig sin erotiska deckare Dödlig åtrå för recension.


Tack till författaren, Susanne Ahlenius!
 
Din bok, Dödlig åtrå, ligger på tur att recenseras efter denna:

Att hitta glädje i skrivandet

Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet läser jag just nu. Snart kommer en recension på en blogg nära dig och på lite andra, litterära ställen.


Tack även till Kim M. Kimselius för din bok, Att hitta glädje i skrivandet! 
Boken kom i slutet på förra veckan, men eftersom jag har varit bortrest började jag inte läsa den förrän igår. Jag är knappt halvvägs i den och en recension kommer bland annat här på bloggen, men också på lite andra ställen med litterär anknytning. Förhoppningsvis kan du läsa om Kim M. Kimselius bok före helgen, för då reser jag bort IGEN! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.


Jag var ett av de där barnen
som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spöket på Stora Mossen
Spänning för bokslukaråldern.


Meya och hennes killkompisar
brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »