Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.
Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom. Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.
Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening.Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.
Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.
Uppsala kommun informerar via Uppsala vatten om hur en kan göra sin egen äggkopp. Sanslöst!!!
Ja jisses! Blodtrycket steg igår när jag kom hem från jobbet och vittjade postboxen. Inte på grund av att jag fick räkningen för min månadsavgift – den var lägre än sist – utan för den information från Uppsala kommun som trillat ner i boxen. Alltså jag betalar skatt. Jag vill att mina skattepengar ska gå till vettigasaker, som till exempel omsorg om barn och gamla, skolor, infrastruktur (googla om du inte begriper ordet!) med mera. JAG VILL FAN INTE LÄRA MIG ATT GÖRA MIN EGEN ÄGGKOPP!!!Uppsala vatten har verkligen överträffat sig själva. De klarar inte av att ge korrekt krisinformation och använda sociala medier vid sånt som stora vattenläckor. Uppenbarligen är det ett par lekskolefröknar som sitter och knåpar ihop informationen till hushållen i kommunen. Asså, sånt här vill jag inte betala nån skatt till, så jag överväger att skattefiffla. (<== skulle jag aldrig kunna göra, men jag har god lust).
Nä, det blev till att lugna ner sig med lite middag (la dolce cheeze), måltidsdryck (starköl) och läsning under kvällen. Häromdan kom Antiktidningen och jag hade ännu inte hunnit läsa den ordentligt. Det blev äntligen en stunds läsning av vettiglektyr därför på fredagskvällen. Skit på TV som det alltid är på fredagar gjorde att jag också läste ut De underkända och började på en ny bokreabok. Bokbyte i New Village, med andra ord. Och så rundade jag av kvällen med lite dessert i form av Belgiska sjöfrukter. Den som spar hon har – julklappar från sin mamma kvar!
Här är några bilder från min fantastiska fredagshappening:
Detta bildspel kräver JavaScript.
I morse vaknade jag av att nån i huset startade en maskin av nåt slag. Klockan var en kvart över sju. Tjolahopp, liksom… NOT! Om du visste så jag längtar till det där huset i skogen. Vissa morgnar lite extra mycket… Jag låg en stund och surade och filosoferade över det allmänna förfallet i mitt hem. Tog en selfie och la ut på Instagram som motvikt till alla snygga människor som visar upp sina lika snygga – och framför allt perfekta! – hem och liv…
Jag är skitful och mitt hem är i förfall. Notera till exempel mitt dammiga sängbord.
När kaffet var färdigt intog jag det på sängen och min nya bok på gång. Efter 20 sidor kunde jag konstatera att David Lagercrantz inte ens är en blek kopia av Stieg Larsson. Efter att ha läst en tiondel av boken (typ 50 sidor av cirka 500) kan jag konstatera att det är skamligt att utge den här boken som en fjärde Millenniumdel. Författaren kan inte ens skriva bra rent språkligt och av Stieg Larssons rafflande spänning finns ännu inte ett spår. MEN… jag ska försöka palla att läsa ut boken. Den ingår för övrigt i mars månads bokmål om att läsa mest svenska författare. Fast… jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja kalla David Lagercrantz författare. Boken är lika pratig som den som har skrivit den, om jag säger så.
Jag har sen en tid tillbaka nu klivit upp ur sängen och tagit itu med dagens göromål. Dammningen är avklarad och ljusslingan på balkongräcket är borttagen, nerplockad och parkerad i lägenhetsförrådet. Datorn sparkade jag igång för att kolla mejlen och home.se krånglar fortfarande. Efter femte försöket lyckades jag komma in i en av mina inboxar. Så här kan jag verkligen inte ha det och därför ska jag fixa en ny mejladress under helgen, troligen i morgon. För nu ska jag dansa ett varv med snabeldraken* före frukost och sen måste jag åka och handla. Idag ska jag försöka ordna nån vettigare middag än igår. Förhoppningsvis får jag in bilen i biltvätten också, men denna soliga lördag misstänker jag att jag inte är ensam om den planen. Tänk att termometern i köket visade på över 18 grader i solen utanför!.. Och här inne sitter jag och häckar…
Här är några lördagsbilder:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Ha en go lördag!!!
*dansa ett varv med snabeldraken = dammsuga lägenheten
På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.
Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.
En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.
Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.
En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!
Nej, nej, nej! Så kan man sammanfatta den här dan, trots att jag har fått mycket gjort. Det har visst andra också fått. Dagens vanligaste ord är nej, nämligen. Jag undrade just. Det svider rejält att trots erfarenhet och examina få nej. Samtidigt är det föga förvånande när det gäller just denna arbetsgivare. Flera frågor hos den tycks aldrig få några svar. Väntar man ut den överklagande, eller?
Surt! sa räven om rönnbären
och Tofflan tvingas bita i det sura äpplet. Ett alltmer krampaktigt bett. Fast idag blev jag mest förbannad. Hur ska jag kunna vinna? Ska jag dra ifrån eller lägga till?
En tur ut skulle jag idag. Först ett par måste-ärenden, sen skulle jag ta en promenad. Jag hade bilen med mig och det var just… tur. För det började hagla.
Nu får jag nöja mig med en senare promenad. Ärendelistan är lång idag. Jag har lust att bara säga nej jag också. Nej, nej, nej!
I söndags kväll och natt visade TV4 den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (2009), med den kanske lite häftigare titeln The girl with the dragon tattoo (2011). I söndags passade det inte mig att titta, så jag spelade in och glodde i kväll. Jag ville nämligen veta om den amerikanska filmen också totalt sett – och inte bara till titeln – är häftigare än originalversionen på svenska.
Båda filmerna baserar sig på Stieg Larssons bok med samma namn som den svenska filmtiteln. Journalisten Mikael Blomkvist fälls för förtal och blir ruinerad. För att inte dra med sig sin tidning ner i skiten väljer han att hoppa av. Lämpligt nog får han ett uppdrag av en gammal industrimagnat. Det officiella uppdraget är att Mikael ska skriva en släktkrönika, den inofficiella uppgiften är att han ska ta reda på vad som egentligen hände den gamle mannens brorsdotter Harriet. Harriet försvann plötsligt en dag 1966 och återfanns aldrig. Till sin hjälp får Mikael den märkliga Lisbeth Salander – ett datageni som har en del sociala inkompetenser. Dessutom är hon ställd under förmyndare och har varit inlåst inom sluten psykiatrisk vård. Hon satte nämligen som tolvåring eld på sin farsa… Eh… ja… Man undrar varför hon blev utsläppt, helt enkelt.
Frågan jag hela tiden ställer mig – före, under och efter – den amerikanska filmen är varför. Varför gjorde man en amerikansk kopia av en mycket bättre film, baserad på en ännu bättre bok? Varför detta misch masch av skådespelare som talar brittisk engelska, amerikansk engelska och svengelska?
Det enda nöjet är att se Daniel Craig i rollen som Mikael Blomkvist, men ärligt talat gjorde Michael Nyqvist rollen minst lika bra. Och Noomi Rapace var en mycket bättre Lisbeth än Rooney Mara. Det var inte ens roligt att se de mycket omskrivna, men naturligtvis superkorta, sekvenserna som spelades in på Drottninggatan i Uppsala.
Nä, jag ser filmen til the bitter end, jag tackar Gud att jag spelade in den så att jag kan snabbspola förbi reklampauserna (detta samt idiotbeslutet att lägga ner lokalredaktionerna är det enda TV4 är känt för) och så gäspar jag.
Det blir lågt Toffelbetyg. De två tofflorna är tack vare Danny Boy.
Igår kunde man läsa om att det blir en fjärde Millenniumdel. Du vet, böckerna som skrevs av Stieg Larsson, som avled när han påbörjat del fyra. Jag blev förstås jätteglad när jag läste detta, men sen lite fundersam. För det råder fortfarandeen konflikt mellan Stieg Larssons närstående om rätten till den där fjärde, ofärdiga delen. Och det är nu inteså att nån skriver färdigt den fjärde delen.
Ärligt talat blev jag liiite besviken. Jag ville ju läsa Stieg Larssons påbörjade fjärde del. Men, men, självklart blev jag också nyfiken. Kan mannen som skrev om den där bolltrillaren verkligen göra nåt bra av detta? Även Stieg Larssons sambo är tveksam. Ja, Eva Gabrielsson är kritisk. Hon menar att Stieg Larsson inte hade velat detta. I Svenska Dagbladet säger hon bland annat:
Jag tycker att det är både opportunistiskt och girigt av Norstedts. Jag vet att Norstedts ligger dåligt till ekonomiskt, jag tror de behöver något sånt här för att rädda förlaget.
Själv är jag kluven. Jag är nyfiken och liiitebesviken eftersom jag hade hoppats på en fortsättning av den påbörjade boken. Men jag tror nog att min nyfikenhet tar över och att jag så småningom köper boken.
Vad tror du om detta??? Vill du läsa den nya delen när den kommer och har du läst de tre föregående???
Ett inlägg om ett TV-program om deckarförfattare i Norden.
Ett franskt program, skulle det vara, om alla bra deckarförfattare i Norden. Och så var det en brittisk berättarröst! Nåja, intressant var det, även om inte så mycket var nytt för mig. Fästmön och jag bänkade oss och glodde på Det nordiska deckarundret på TV4.
Vad är det då som skapar den här framgången i två så fredliga länder som Sverige och Norge? Någon av författarna tror bland annat att det beror på mörkret vi lever i här uppe. Att här är ganska folktomt och öde och som gjort för läskigheter.
Samhällskritik finns i nordiska deckare sen Sjöwall-Wahlöös tid. Innan dess hade deckarna mest varit parodier på amerikanska hårdkokta detektivromaner eller Agatha Christies pusseldeckare. De senare är emellertid en stor inspirationskälla för Camilla Läckberg, avslöjade hon.
Händelser som mordet på Olof Palme och hemskheterna i Oslo och på Utöya 2011 gjorde att vår oskuld försvann, konstaterades det. Och det ligger mycket i det! Vi här uppe har tidigare varit ganska skonade från sådana mord. Detta har också påverkat författarna och deras sätt att skriva deckare.
Ett intressant TV-program som inte gav så mycket nyheter, utan snarare bekräftade det jag redan visste.
I morse när vi satt vid frukostbordet och jag kliade mina soleksem (nej jag flagar inte, så det var inget äckligt som föll ner i yoghurten) började Fästmön och jag diskutera det här med att gamla filmer görs om. Anna var lite upprörd för att en film som Total recall har gjorts om – och enligt henne var den redan bra. Själv tog jag upp Star Wars- filmerna som exempel. Filmerna gjordes när jag gick på gymnasiet – och för några år sen kom nyutgåvor. Jag har inte sett nån av dem, men undrar förstås varför.
Star Wars har visst gjorts flera gånger…
Ett argument som Anna la fram och som jag köper är att man kanske i de nya filmversionerna tar med material som inte kom med i de äldre versionerna. Men sen sa vi båda nästan samtidigt:
Stieg Larsson!
Då menar vi förstås filmerna som är baserade på hans böcker. Filmer, som först gjordes på svenska och som, i mitt tycke var skitbra. Bara för att göras om ett par år senare av Hollywood. Argumentet här då? Är det att svenska skådisar är sämre än amerikanska? Eller är svenska ett fulare språk än amerikanska? Kan amerikaner inte läsa undertexter? Eller vad???
Bättre på amerikanska?
Och nu lite positivt! I måndags fick jag veta – TACK, Twitter!– att Lisa Irénius är tillbaka vid rodret på lokalblaskans kulturredaktion. Det är synnerligen glädjande, för då kanske vi kan hoppas på lite kvalitet på artiklarna igen. Det har varit lite si och så med det under året när Lisa Irénius har varit mammaledig…
[…] hur extrem kan den åsikt vara som man inte delar men ändå är beredd att försvara rätten att uttrycka? […]
Man får ju liksom inte hetsa mot folkgrupper, det säger lagen. Men vi vet ju alla, även Lisa Irénius, att det finns gråzoner i lagutrymmet som inte är annat än just… gråa…
Krönikan avslutar hon med att ta ställning:
[…] Yttrandefriheten förblir en av det öppna samhällets viktigaste friheter. Samtidigt känner jag mig alltmer obekväm med att försvara Lars Vilks rätt att uttrycka sina fördomsfulla åsikter. […]
Nej, nu är det min sista semesteronsdag. Anna och jag ska göra en liten utflykt till New Village Farm, kanske, men i alla fall troligen en tur till Röda Korsets affär Kupan i Uppsala. Det brukar vara trevliga utflykter!
Jag undrar lite var Steve Jobs är. Men mest jag undrar över syftet med den här listan. Man får veta hur mycket personerna tjänar, deras yrke, när de dog och hur.
Stieg Larsson har tjänat sju miljoner dollar trots att han har varit död i sju år snart. Jag ligger långt efter i löneligan, men jag är ju faktiskt inte död än…
En död lillebror och en storasyster som plötsligt minns vad som hände för 16 år sen. Det är upptakten på Unni Lindells senaste Cato Isaksen-deckare Sockerdöden, en bok jag fick av vännen Rippe till födelsedagen genom ett presentkort. TACK!
Ett barn dog av ”socker”, ett annat försöker ha ihjäl sig själv med socker…
Den överviktiga Kari Helene inser en dag att det faktiskt inte var hon som hade ihjäl sin lillebror. Han dog av ”socker”. Och hon har i hela sitt liv försökt döda sig själv genom att äta en massa socker… Därför kontaktar hon polischefen Martin, som är vän till familjen. Men kvällen innan de ska träffas kör nån på Martin. Han hamnar på sjukhus och dör. Cato Isaksens medarbetare Marian Dahle drabbas personligen och hon blir också en av dem som ärver Martin. Men samtidigt blir hon misstänkt för mordet på honom. Jag får associationer till Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander…
Detta är en typisk och otroligt spännande deckare av Unni Lindell! Hon kan verkligen konsten att fånga läsaren, hålla kvar spänningen. Och jag kunde faktiskt INTE gissa vem mördaren var. Mördarens identitet röjs inte förrän alldeles i slutet.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.
I söndags kväll och natt visade TV4 den amerikanska versionen av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 