Dödlig åtrå

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…

Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.

Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.

Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!

Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.

Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.

Toffelomdömet blir högt.

Tack för boken, Susanne Ahlenius!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lyckliga gatan

Ett inlägg om en bok.

Lyckliga gatan är titeln på en av 1960-talets mest spelade svensktoppslåtar. Men det är också titeln på Liza Marklunds tionde och näst sista deckare med journalisten Annika Bengtzon i huvudrollen. Jag fick den i julklapp av mamma och har nu slukat den.

Lyckliga gatan, den tionde boken om Annika Bengtzon.

Den här gången hittas en före detta politiker svårt misshandlad. Han är torterad på olika sätt. Dessutom är hans hustru försvunnen. Men kan det verkligen vara hon som har gjort honom så illa? Annika Bengtzon ska skriva om fallet. Men samtidigt gungar det på Kvällspressen. Annikas chef Schyman är ansatt av en bloggare som hävdar att han har ljugit om en kvinna som försvann för 20 år sen.  När Annika börjar nysta i det hela och Nina Hoffman på Rikskrim likaså har de båda fallen vissa likheter.

Ja, det är skitspännande! En lättläst, fartfylld deckare där en journalist har rätt stor frihet att forska i kriminalfall. Lite orealistiskt, men ändå. Jag slukade boken. Det går inte att värja sig. Det här är underhållning, lättillgänglig litteratur och riktigt spännande – precis som en kriminalroman ska vara. Nu ser jag fram emot den elfte och avslutande delen om Annika Bengtzon. Delen där vi ska få alla svar som vi ännu inte har fått…

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den nya lagringslagen – dyr eller effektlös?

Den 1 maj träder en ny lag i kraft, lite slarvigt kallad den nya lagringslagen. Den innebär att de bolag som levererar mobiltelefoni och bredband blir skyldiga att lagar uppgifter om vem som telefonerat med vem, sms:at, mejlat eller helt enkelt kommunicerat med nån på nätet. Bolagen måste också kunna tala om för polisen om polisen så begär detta var personerna har befunnit sig när de telefonerat. Och polisen kan, som sagt, begära data när det handlar om utredningar av grova brott. Det som inte omfattas av den nya lagen är chattar och surfning. Det är inte heller tillåtet att spara uppgifter om innehåll i mejl, sms eller mobilsamtal.

Men vad innebär detta då? Troligen att det blir vi mobil- och bredbandskunder som får betala mer. Lagringen kan nämligen bli kostsam för bolagen och då blir det gissningsvis kunderna som får betala detta. Fast är inte lagen bra? Tanken är att polisen ska få ett verktyg mot grova brott. Men på Rikskrim är polisen faktiskt missnöjd. Chefen Klas Friberg säger:

[…] Min uppfattning är att det ger oss sämre möjligheter att bekämpa grova brott […]

Skälet till missnöjet är att lagen bara tillåter lagring i ett halvår och det är för kort tid, anser polisen.

Jag tycker att tanken kanske är god och att den som har rent mjöl i påsen inte behöver bry sig. Men jag ser ju också höjda kostnader för oss kunder som följd av lagen. Frågan är alltså om inte lagen kostar mer än den smakar eftersom den troligen inte får mycket effekt vad gäller spaning kring grov brottslighet. Vad tror du???

Read Full Post »