Helghappenings

Ett ledigt inlägg.

---

 

Uppsala kommun informerar via Uppsala vatten om hur en kan göra sin egen äggkopp. Sanslöst!!!

Ja jisses! Blodtrycket steg igår när jag kom hem från jobbet och vittjade postboxen. Inte på grund av att jag fick räkningen för min månadsavgift – den var lägre än sist – utan för den information från Uppsala kommun som trillat ner i boxen. Alltså jag betalar skatt. Jag vill att mina skattepengar ska gå till vettiga saker, som till exempel omsorg om barn och gamla, skolor, infrastruktur (googla om du inte begriper ordet!) med mera. JAG VILL FAN INTE LÄRA MIG ATT GÖRA MIN EGEN ÄGGKOPP!!! Uppsala vatten har verkligen överträffat sig själva. De klarar inte av att ge korrekt krisinformation och använda sociala medier vid sånt som stora vattenläckor. Uppenbarligen är det ett par lekskolefröknar som sitter och knåpar ihop informationen till hushållen i kommunen. Asså, sånt här vill jag inte betala nån skatt till, så jag överväger att skattefiffla. (<== skulle jag aldrig kunna göra, men jag har god lust).

Nä, det blev till att lugna ner sig med lite middag (la dolce cheeze), måltidsdryck (starköl) och läsning under kvällen. Häromdan kom Antiktidningen och jag hade ännu inte hunnit läsa den ordentligt. Det blev äntligen en stunds läsning av vettig lektyr därför på fredagskvällen. Skit på TV som det alltid är på fredagar gjorde att jag också läste ut De underkända och började på en ny bokreabok. Bokbyte i New Village, med andra ord. Och så rundade jag av kvällen med lite dessert i form av Belgiska sjöfrukter. Den som spar hon har – julklappar från sin mamma kvar!

Här är några bilder från min fantastiska fredagshappening:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 
I morse vaknade jag av att nån i huset startade en maskin av nåt slag. Klockan var en kvart över sju. Tjolahopp, liksom… NOT! Om du visste så jag längtar till det där huset i skogen. Vissa morgnar lite extra mycket… Jag låg en stund och surade och filosoferade över det allmänna förfallet i mitt hem. Tog en selfie och la ut på Instagram som motvikt till alla snygga människor som visar upp sina lika snygga – och framför allt perfekta! – hem och liv…

Jag är skitful och mitt hem är i förfall. Notera till exempel mitt dammiga sängbord.

När kaffet var färdigt intog jag det på sängen och min nya bok på gång. Efter 20 sidor kunde jag konstatera att David Lagercrantz inte ens är en blek kopia av Stieg Larsson. Efter att ha läst en tiondel av boken (typ 50 sidor av cirka 500) kan jag konstatera att det är skamligt att utge den här boken som en fjärde Millenniumdel. Författaren kan inte ens skriva bra rent språkligt och av Stieg Larssons rafflande spänning finns ännu inte ett spår. MEN… jag ska försöka palla att läsa ut boken. Den ingår för övrigt i mars månads bokmål om att läsa mest svenska författare. Fast… jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja kalla David Lagercrantz författare. Boken är lika pratig som den som har skrivit den, om jag säger så.

Jag har sen en tid tillbaka nu klivit upp ur sängen och tagit itu med dagens göromål. Dammningen är avklarad och ljusslingan på balkongräcket är borttagen, nerplockad och parkerad i lägenhetsförrådet. Datorn sparkade jag igång för att kolla mejlen och home.se krånglar fortfarande. Efter femte försöket lyckades jag komma in i en av mina inboxar. Så här kan jag verkligen inte ha det och därför ska jag fixa en ny mejladress under helgen, troligen i morgon. För nu ska jag dansa ett varv med snabeldraken* före frukost och sen måste jag åka och handla. Idag ska jag försöka ordna nån vettigare middag än igår. Förhoppningsvis får jag in bilen i biltvätten också, men denna soliga lördag misstänker jag att jag inte är ensam om den planen. Tänk att termometern i köket visade på över 18 grader i solen utanför!.. Och här inne sitter jag och häckar…

Här är några lördagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ha en go lördag!!! 

*dansa ett varv med snabeldraken = dammsuga lägenheten

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag = en miss

Ett missat inlägg.

---

 

Lillmissarna har jag inte missat i alla fall.

Jag är en miss. Naturligtvis inte nån skönhetsmiss utan en sån som tycks missa en massa saker. Jag grottar ner mig i mitt nya jobb i veckorna och HEPP! så missade jag till exempel att det var norrsken igår kväll… Möjligen hade jag sett det om jag hade bott annorlunda och inte haft så många grannar tätt inpå. JA, JAG VILL FLYTTA! (Men det är en annan historia…)

 

Vem får åka gratis?

En annan sak jag har lyckats missa är att UL har haft en kampanj och lyckats få 3 500 personer att prova att åka kollektivt i stället för att åka bil. Hum… kan det vara möjligt att UL erbjöd andra än de anställda inom sin huvudorganisation att gratisåka? Huvudorganisationen, vars främsta uppgift är att ge oss länsinvånare vård och omsorg, brukar då och då införa såna där rätt smaskiga fringe benefits. En gång i tiden fick den som var anställd till exempel fri öppen sjukvård… Undrar vad det kostade… Inte blev vi friskare för det, för övrigt. Somliga av oss blev inbilska inbillningssjuka.

En liknande huvudorganisation fast på en annan plats i landet kanske ska få ekonomisk hjälp via TV:s Lyxfällan. Organisationen har så dålig ekonomi, men fyndiga anställda, uppenbarligen. En sjuksköterska har ansökt om att organisationen ska få vara med i programmet. Ha ha ha, det var riktigt bra, tycker jag!

Sen sätter jag skrattet lite i halsen när jag läser om hur våra lokala offentliga organisationer försöker spara. Enligt Radio Uppland har Uppsala kommun hyrt in föreläsare som bland annat tipsat om hur kommunen ska spara in pengar på handikappomsorg. Ett sånt tips är att inte bevilja så mycket personlig assistans. Nu skedde detta under förra mandatperioden då kommunen leddes av en annan majoritet än idag, så det kanske inte var så konstigt att jag missade detta. Men ändå. Det är så skamligt att jag blir skitförbannad, på ren svenska.

Och som grädde på moset lyckades jag nästan missa vem som ska leda Melodifestivalen 2016. Nästan. Jag ville liksom inte veta detta. Så… det kanske rentav blir som så att jag missar hela skiten mello nästa år, för nån mello-snällo-tittare känner jag mig inte som om det blir just den programledaren. Sorry, men en kan inte älska alla.

Jag hoppas att jag har läst fel om vem som leder mello nästa år…

Vad har DU missat på sista tiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag igår, midsommarafton idag

Ett till synes dagvillt inlägg.

---

 

Undras om jag är en av dem som avses i den här texten eftersom jag inte har så många blodsband här i stan…

När man är tillsammans med nån som jobbar inom vård och omsorg får man snart lära sig att stuva om bland dagar och helger. Vårdarbetande följer nämligen scheman som struntar i om det är röda dagar eller så. Därför lekte vi lördag igår på onsdagen eftersom Fästmön var ledig. Och eftersom hon är ledig även idag, men jobbar i morgon leker vi midsommarafton idag.

Igår var vädret först ganska OK, det vill säga det var lagom varmt, solen stekte inte och ösregnet höll sig borta. Det var som en dag gjord för att umgås med nära och kära med tillgång till trädgård. Jag har ju inte många såna här i Uppsala blodsbandsmässigt sett, men som bekant snikar jag gärna in mig i Annas familj och släkt. Vi for alltså till hennes snälla mamma och L i Slottet.

På vägen till Slottet stannade vi för Anna hade ett ärende. Jag satt kvar i bilen och läste min post, det vill säga sprättade upp ett kuvert med en räkning samt läste en av mina facktidningar, Journalisten. Faktum är att veckans nummer var så bra att jag läste det en gång till senare OCH sparade det! Jag kunde inte bara konstatera att Jan Gradvall och jag är väldigt lika när jag har mina brillor på mig,  jag läste också ett reportage om ett företag där jag mer än gärna skulle vilja jobba! Att Omni behöver kvinnor framgick av artikeln, så jag sträckte ut en tass via Twitter och funderar nu på att skriva en spontanansökan.

Lika som bär: Jan Gradvall och Tofflan… eller tvärtom. Jag är den som gör en ful min, Jan Gradvall ser normal ut.

 

Några färggranna blommor i Slottsträdgården.

Vi fick ingen kontakt i förväg med Slottsfrun och Slottsherrn, men vi for dit i alla fall. Vi tänkte att vi kunde titta på blommor och gå ner till vattnet och glo om ingen var hemma. Men paret var i Slottet. Det blev ett par fina timmar med kaffe utomhus bland fåglalåt och blomdoft. Jag älskar att bara gå omkring och titta i Slottsträdgården på allt som växer och gror och fota, förstås. Blommor är ungefär som böcker för mig – nåt snällt att fly till – och mycket bra humörhöjare och tröstare!

 

Pionerna hade inte slagit ut än i Slottsträdgården.

Det var väldigt skönt att bara vara utomhus. Jag har numera mina jeansshorts när jag går ut. Jag skiter i att mina håriga, vita smalben, med blåsvarta inslag av åderbråck syns. Om jag aldrig exponerar benen för sol kan de ju aldrig få nån annan färg än sjukligt blåvit. Men himlen mörknade framåt eftermiddagen och vi gav oss iväg hemåt innan regnet kom. För det klart att det regnade igår!

Dagen till ära – det var ju låtsaslördag – plockade jag fram födelsedagsvinet jag fick av Annas snälla mamma till middagen. Jag stekte kalkon och serverade med tillbehör. Till dessert blev det kaffe och så smög sig handen ner i den där julklappschokladasken med belgiska sjöfrukter som jag grävde fram förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag leker vi midsommarafton. Det passar bra för det regnar och Anna ska till Sjukstugan i Backen. Ja inte till akuten, dårå, utan som ledsagare. I eftermiddag/kväll serverar köket i New Village matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök samt Östgöta sädes i snapsglasen av tenn. Jag tror inte jag kan misslyckas med att koka färskpotatis. Anna ska sno ihop några laxrullar med pepparrotsfyllning. Och medan folk tycks jobba halv dag idag och Anna gästspelar i vården pinnar jag väl över till Tokerian för att köpa svindyra jordgubbar. Är det midsommarafton så är det! (Och i morgon, på den riktiga midsommarafton, jobbar Anna. Men nån har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig. Så glad för det!)

Vi fick en fin midsommarbukett med lupin och prästkragar med oss hem från Slottsträdgården.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vård och omsorg – i praktiken

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.

---

 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag förmiddag

Ett söndagsinlägg.

---

 

Fem såna här blev mitt lördagsgodis.

Det blev en stilla kväll i New Village igår. Det mest upphetsande som hände var att jag gjorde våfflor till middag. Det var underbart gott, men nej, nån bild får du inte – det är ju alltid lite ruschigt när man ska göra våfflor: vispa smet, hälla i smet, passa våfflor på gräddning, ta ut färdiga våfflor ur järnet, äta… Ja, du fattar. Sen kan man tycka att våfflor ju inte är nån middagsmat. Det struntar jag i. Jag åt våfflor till middag igår. Med hjortronsylt och sprejgrädde. Denna söt- och fetchock fick till följd att jag inte orkade goffa så mycket annat. Det blev ytterst lite chips (det är fortfarande kvar i påsen), mest för att jag ville testa den nya, färdiga dipen jag köpte igår. Som dessert tog jag typ fem stycken M-kulor. Detta innebär att jag har massor (nåja…) av godis kvar i skåpet att äta idag. För idag är det ju sista dagen på helgen. (För den som inte har uppfattat det, försöker jag begränsa mitt godisätande till helgerna.) Bara det att det blir tårta och annat smakens i morgon i Himlen… Men när man firar en 20-åring kan man ju faktiskt inte låta bli att just fira. Med tårta, bullar och kakor. Eller hur?!

Lördagskvällens andra höjdpunkt (förutom våfflorna) var dock säsongsstarten av Downton Abbey. Lord Grantham framställs om möjligt ännu mer träbockig än tidigare, nerviga systern är ännu nervigare och farmor är värst, bäst och roligast av dem alla. Men vad var det för konstigt program efteråt? Jag tittade förundrat. Enligt SvT:s webbplats är det

[…] Ett nördigt och passionerat eftersnack med Johanna Koljonen och Kristin Lundell. Premiärgäster var Johannes Brost och Sanna Nyström. […]

Och det var det. Jag har inget mer att säga om det än att jag blev just  förundrad. Vill jag att mina licenspengar ska gå till såna här program? Nej. Sen får var och en vara hur nördig och passionerad man vill. Men jag vill inte vara med och betala för det.

Gårdagen var både solig och molnig.

Igår kväll trodde jag att jag bodde granne med sju elefanter, en häst och en hyena, det vill säga ett zoo. I morse fick jag revidera denna tro: jag bor nära en temperamentsfull kock, det är min senaste teori. Det lät som tallrikskrossning och nån som hackade gurka alldeles intill mina öron. Innan dess hamrades det lite. Var det köttstycket som bultades ut, månntro?

Själv leker jag tvätteri. Två maskiner ska köras och så har jag en strykhög som väntar på mina omsorger. Dagen är dimmig, till skillnad från igår när den var både solig och molnig. Men jag måste nog ändå ge mig ut nån gång under dagen i alla fall för att införskaffa nåt ätbart till söndagsmiddag. Och kanske ett grönt kuvert. Jag har inte gjort det ännu.

I kväll ska jag glo på Fjällbackamorden. Programmet visas vid lagom tidpunkt för en kvällstrött Toffla. Sen skiter jag i att Camilla Läckbergs filmer och böcker alltid får dålig kritik. Hennes produktion är väl som många andras – en del är bra, annat är bättre och en del är mindre bra.

Vad händer hos DIG, så här på söndagen då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 31: Pride och Prejudice

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Torsdag är det och dags att redovisa den Tofflianska veckans hiss (Pride) respektive diss (Prejudice). Det blir så här, det:

Pride

• Stockholm Pride (Idag åker vi dit!)
• Perido (Ett bemanningsföretag som erkänner när man gör fel och kompenserar för det.)
• En man som heter Toff… Ove (Läs den om du inte har gjort det! Det var den bästa av alla böcker jag fick till födelsedagen. Tack, Anna!)
• Min pappa (Jag saknar honom, världens bästa pappa!)
• Blekingegatan 32 (Åter en kanonbra födelsedagsbok!)

Prejudice

• Människor som blir små barn när man ber dem vänligt att om möjligt sluta orsaka problem (Varför blir man tjurig? Är inte rak kommunikation det bästa?)
• Rök (Det känns som glas i mina luftrör.)
• Konstigheter på Food Courten i Gamlis (Man avbryter inte kunder! Sen kan man ta lite mindre betalt, också, för en inplastad matlåda, tycker jag…)
• Arbetsförmedlingen (Som denna gång ger olika besked om hur lång tid man har på sig att inställa sig till ett jobb, en intervju eller liknande.)
• Stopp för alla skrytbyggen.  (Ja, jag håller med ledarskribenten i Expressen om att det är nog nu. Det är vi skattebetalare som får pröjsa. Lägg pengarna på vård och omsorg i stället, till exempel. Och bra skolor med kompetent personal. Så slipper såna som min yngsta bonusdotter hamna felaktigt i särskola hela grundskolan.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Johan

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till…

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.

Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 23: Röd dag och Död dag

Ett inlägg i vilket Tofflan höjer somt till skyarna och sänker annat till botten.

Torsdag och röd dag är det idag. Röd dag = ledig dag för min del, men det är många där ute som jobbar – till exempel i vården och omsorgen. Men röd dag är ändå en rätt bra dag och får därför representera veckans höjdpunkter, medan Död dag representerar motsatsen. Det är ju inte svårare än så här – enligt mig, alltså:

Röd dag

• Organisationen Suicide Rescue (Om nån kan hjälpa så är det experterna där)
• ICA Solen – min favoritaffär (Där har man till exempel ofta bjudning på nåt ärbart, men inte där det står i vägen utan där det bäst behövs. Strategisk marknadsföring in the flesh!)
• Pelé Kaká och Jag – en annorlunda barnbok (Läs den även om du är vuxlig!)
• Fyra dagar i april (Också en synnerligen läsvärd bok, men kanske mest för dig som är vuxlig!)
• ”Den svåra resan har gett ett starkare jag” (Mitt samtal med Ludmilla om självmord var guld värt!)
• Fästmön (som varken glömmer bort namnsdagar eller studenter! PUSS!)

Död dag

• Shorts på jobbet och restaurangen (Nej tack, jag vill slippa se nakna ben när jag arbetar och när jag äter.)
• Lägre månadsavgifter för dem med uteplatser än för dem med balkonger (Fy fan så orättvist!)
• Störande (Somliga gör egna tolkningar av mina texter. Då måste jag förtydliga. Andra… tolkar in sig själva i precis allt jag skriver. Tröttsamt!)
• Två nej på samma dag (Det blev nästan för mycket.)
• Ytterligare en ung person har tagit sitt liv (Fruktansvärt!)

Livet är kort. 

Read Full Post »

Papperstidningslös dag

Ett inlägg i vilket Tofflan hävdar att hon hjälper till.

Idag är det ju plötsligt en helgdag insprängd i veckan. Jag har inlett min lediga dag med en sovmorgon. Men nu blir det en tur i omvärlden, för idag är det en papperstidningslös dag och då vill jag ju hjälpa till lite. Alltså fladdra med lite nyheter av varierande art. Man får ju inte bli obildad bara för att almanackan visar rött! Så häng med – frivilligt, förstås.

Marge Simpson är död. Eller tja, snarare hennes förebild. Det handlar om skaparen av serien, Matt Groenings mamma Margaret. Och hon har varit död sen april. Men ändå. 94 bast blev hon och det sägs att hon bar samma typ av pärlhalsband som Marge. Och i dödsrunan över Margaret fanns flera namn som nog fick en och annan att fundera på det här med fantasi och verklighet. (Bilden på Marge är lånad härifrån!)

Masker ger dig supersinnen. Nej, det handlar inte om Batmans mask eller nån annan tecknad superhjälte. Det handlar om masker som ett gäng studenter vid Royal College of Art i London har utvecklat. Den ena masken täcker öron, näsa och mun och har en inbyggd mikrofon. Mikronfonen kan urskilja ett ganska smalt ljud, trots en bullrig bakgrund. Den andra masken har man i ögonhöjd. Den har en kamera som tar rörliga bilder som skickas till en dator för att sen återsändas i bättre version till användaren. Maj gadd, is this really true???

Tågen rullar, men det är fortfarande strul. Har vi hört det förut? Den här gången handlar det om en nedriven kontaktledning och en därpå följande brand. Men när det gäller tågen… Var det inte bättre förr???

Nu planerar kommunen för 350 000. På Uppsala kommun tror man att befolkningsökningen kan bli större än väntat. År 2050 kan Uppsalaborna vara 350 000. Det är 50 000 fler än man tidigare har trott. Och då måste man planera därefter. Jag hoppas att man inte glömmer bort att de äldre äldre blir fler och att man dimensionerar vård och omsorg om dessa på ett tillfredsställande sätt.

Uppsala näst sämst på att panta. (Lokalblaskan har skrivit sämst, men det är fel.) Uppsala kommer först på 289:e plats när det gäller att panta tomflaskor och burkar. Det är näst sämst i Sverige. Bara 64 burkar och pet-flaskor pantade vi per person förra året. Skitdåligt! Här finns ju pengar att hämta!

Gör inte så här om du vill ha ett jobb. Fast om man inte har gjort så där och ändå inte får nåt jobb, börjar man ju undra varför man inte duger. Jag menar när man har rejält på fötterna. Och då snackar jag inte enbart skodon.

Klostret i Stöllestan världsarv? Det tycker ett gäng i Stöllestans kommun i alla fall och har uppvaktat landshövdingen i frågan. Så klart att Unesco ska utse klostret som världsarv! Tycker jag också.

Sluss och kram – Göta kanal är öppen! I måndags öppnade Göta kanal. ”Göta kanal, skitig och smal…” Närå, bara skojar! Det här är häftiga grejor, det!

Livet är kort.

Read Full Post »