Helgens filmer: Skräck och sci-fi

Ett inlägg om filmer.

---

 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Först ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

 

Nästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

På lördagskvällen bänkade vi oss i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

Andra film på lördagen blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

Tredje film på lördagen blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dödlig åtrå

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…

Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.

Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.

Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!

Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.

Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.

Toffelomdömet blir högt.

Tack för boken, Susanne Ahlenius!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Project Nim

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.

Igår kväll fastnade Fästmön och jag framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)

Dokumentärfilmens huvudperson är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

Livet är kort.

Read Full Post »

Downton Abbey bakom kulisserna

Downton Abbey är en brittisk TV-serie som jag har följt i två säsonger. Det är en dramaserie som jag verkligen gillar! Skaparna har lyckats få till den helt rätta atmosfären.

Downton Abbey – både tjänstefolk och herrskap.

 

I kväll visade SvT1 Downton Abbey bakom kulisserna. Det var lustigt att se skådespelarna utanför sina roller. Många av dem är till exempel mycket snyggare i verkligheten än i sina roller.

I varje sån här karaktärsserie får man sina favoriter. Jag älskar till exempel Lady Crawley den äldre (Dowager Countess of Grantham), hon är så fruktansvärt upper class och fattar inte att tiderna förändras. Dessutom är hon otroligt ironiskt – och sånt gillar jag!

Självklart vill jag inte se den snälle mr Bates hamna i fängelse för mord på sin första fru. Jag vill att han och hans Anna (fint namn på en ny fru, tycker jag!) ska få vara lyckliga. Och självklart ska Matt och Mary, herrskapsfolket, bli lyckliga också – med varandra.

Thomas tycker jag inte alls om, han slickar uppåt och slår neråt, precis som vissa på min förra arbetsplats. O’Brien gillar jag inte heller. Hon både ser snipig ut och är det. Mrs Patmore är en favorit i köket, även om hon påminner om min gamla hemkunskapsfröken Else Felt.

Bland de tre döttrarna gillar jag Mary bäst, även om hon är rätt manipulativ och bortskämd. Den ena systern är skvallrig och knäpp, den andra naiv och också ganska bortskämd. Tycker jag, dårå.

Brukar du kolla Downton Abbey??? Vilken karaktär är DIN favorit???

Read Full Post »