Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tips’

Ett tipsande inlägg.


 

argt bi3

En av sommarens plågor – för den som är rädd för brummande insekter.

Det börjar gå mot… sommar. Måndagen i Uppsala var solig och varm. Det tar en sekund så kommer även sommarplågorna fram, dessvärre. Vissa saker går tyvärr inte att freda sig mot. Till exempel får en mentalt blunda när en ser alla exponerade kroppsdelar som främlingar visar upp i offentliga miljöer, till exempel livsmedelsbutiker, utan blygsel. Värst är nog vuxna män som klär sig som småpojkar i kortbyxor och keps.

Inte heller kan vi undkomma röken och stanken av grillad gris när människor envisas med att laga mat utomhus utan hänsyn till KOL-patienter, överkänsliga eller veganer.

MEN… när små brummande insekter flyger in i våra hem genom alla öppna fönster… då kan vi faktiskt göra nåt! Dessutom behöver vi varken skada eller döda dem – vi kan rädda dem! Jag ska berätta hur. Och allt du behöver är…

Solkudde kort och glas


Jag är skiträdd för brummande insekter. 
För mig är de kanske sommarens värsta plåga, nakna lemmar och grisstank till trots. En gång flög det in en geting i mina shorts när jag satt HEMMA på ballen*, jag var inte i nån mataffär och visade upp mig. Tursamt nog för mig flög eländet ut igen. Men när jag har öppna fönster hemma flyger det in både randiga och orandiga brummande insekter och skrämmer mig.

Förr om åren har jag ryckt åt mig en tidning, jagat insekterna och ibland haft ihjäl dem. Men i år har jag använt mig av ett knep som jag kom på själv. Därmed inte sagt att andra inte har använt knepet före mig. Nu ska jag dela med mig. Så här gör du:

Ta ett vykort från en vän samt ett glas. (Jag använder ett kort från Karin som inte längre finns med oss här på jorden. Däremot är jag säker på att hon sitter på ett moln däruppe och tittar ner på mig och skrattar.) Sätt glaset över insekten när den tillfälligt parkerar sig på till exempel en fönsterruta. Skjut sen in kortet mellan rutan och glaset och ta bort dem från rutan. Kortet ska alltså fungera som lock på glaset. Gå sen till den öppna balledörren**, sträck ut handen genom dörröppningen, ta bort vykortet – och låt den brummande saken flyga sin kos. Den är fri och du är fri – tills nästa kommer, förstås. 

Hittills i år har jag ”räddat” fem getingar och två humlor – tidigare hade jag troligen mördat dem eller skrikit så deras hörsel tagit skada. Jag är mycket nöjd.


*ballen = balkongen

**balledörren = balkongdörren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vin.


 

Vin. Jag ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt. För ett tag sen tog jag med mig fem italienare hem från Systembolaget i Stormarknaden. (Ja, jag betalade självklart för vinerna!) Tre har jag provat och i helgen och häromdan var det dags för den fjärde italienaren. Nu tänkte jag förmedla mina åsikter om vin nummer fyra, kanske kan det vara ett tips för dig som vill provat nåt nytt i helgen.

 

Fem italienska viner Grande Alberone inringad

Fem italienare – och nu har jag smakat även på den inringade!

 

Grande Alberone

Grande Alberone provade jag till både ostbågar och vällagrade och smakrika ostar.

Grande Alberone var ett av de tre billigare vinerna av dem på bilden. Men för de 99 kronor flaskan kostade kan en få bra viner. Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinet och dess karaktär:

Kryddig smak med tydlig rostad fatkaraktär och liten sötma, inslag av plommon, choklad, kaffe, kardemumma och körsbär. Serveras vid cirka 18°C till rätter av lamm- eller nötkött eller till lagrade hårdostar.

 

 

 

 

Ostbågar och Grande Alberone

Nej det var ingen höjdare.

På min förra arbetsplats hade nån talat sig varm för kombon rödvin-ostbågar. Eftersom jag gillar båda bestämde jag mig för att prova. Men fy så besviken jag blev! Ändå bör noteras att jag åt prästostbågar. Nej, det smakade inget vidare. Jag håller mig till öl när det är ostbågstajm nästa gång.

I tisdags kväll plockade jag fram några bitar Cambozola Finesse med vitlök och den egoistiska ekologiska grönmögelosten Blå kornblomst och serverade mig ett glas Grande Alberone till. Och se då blev det fullträff! Det här vinet ska definitivt drickas till smakrika och vällagrade ostar. Det var helt ljuvligt

 

Grande Alberone får högt omdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Här kan du läsa om…

det första vinet av de fem, Conero Riserva 2012

det andra vinet av de fem, Epicuro Zinfandel 2014

det tredje vinet av de fem, Villa Righetti Amarone  2012

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.


 

TVtidning leverpastejmacka mjölk

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt

Linfrön i blöt över natten.

 

Frukost med fil linfrö bok o kaffe

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

ARG

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

Varför gråter inte Emma?

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar i hummersås

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.


 

Fönster

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Snoppkorv

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Regnig tennisbana

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt-ska-vara-rätt-inlägg.


 

Vuxenuppfostran… Det är bara att inse att det är sånt en inte ska ägna sig åt. Rätt som det är kan det slå tillbaka. En kan bli… nitad… För som alltid gäller att det är viktigt att stava korrekt. Saker blir lite mindre pinsamma i vart fall om en använder rätt vokal också…

 Sätt i rätt klammer

…och använd rätt vokal… Vadå ”ratt klammer”..?


För övrigt kan jag glädja omgivningen och mig själv 
med att en kunglig bebis har anlänt (presskonferens klockan 22.30). Och vidare har ytterligare en procent av utrymmet på den här bloggen tagit slut. Se själv och njut.

96 procents utrymme är använt

Om 96 procent av utrymmet är använt återstår alltså fyra procent av den här bloggen. Hurra! Slutet är nära!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.


 

fötter

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Upptagetlampan är tänd

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Prästostpaj med bön

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Bulle

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.


En riktigt go helg önskar jag DIG!!!


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om fruktstunder och fruktansvärda stunder.


 

Marabou Daim saltlakrits

Nej, jag var ståndaktig och tog inte en enda ruta!

Idag har det sannerligen varit en blandad dag! Jag kände att jag hade ett svart moln ovanför huvet i morse, men tack var goda kollegor tunnades molnet ut och jag tog det tunga lite mer lättsamt. Det viktiga för min egen personliga del är att jag hanterade det hela bra, att jag inte försökte slå knut på mig själv, att jag förhöll mig neutral och att jag agerade professionellt och ändå personligt. (När jag skriver dessa rader känner jag mig högst utvecklingsbar!) Vidare upplevde jag att författarna var nöjda med detta – tills vidare.

Själv blev jag ännu nöjdare efteråt när jag inte föll till föga och snodde åt mig en bit choklad som nån händelsevis hade lagt på ett av borden i Café Java. Jag kände mig ståndaktig! Det är bara på helgerna jag äter godis. I fredags kväll blev det en Japp, men i söndags dessvärre lite för många karameller ur en Twistpåse. Men det spelar ingen roll – jag bantar inte på nåt vis. Fast det är väldigt roligt att den här veckan kunna ha på sig jeans som det var ett par år sen jag kom i. Jag måste nog väga mig igen i morgon bitti…

Apelsin

Jag både skalade den och åt den.

Idag påbörjade jag en textgranskning som kunde ha varit roligare. Mer säger jag inte om den. NK* och jag åt en go-lunch på restaurangen. Den vegetariska ärtsoppan var ljuvlig idag. Jag unnade mig dessutom en apelsin och det hör inte till vanligheterna. Jag avskyr nämligen att skala apelsiner – ryser vid blotta tanken på apelsinsaften under naglarna. Det blev en utmanande fruktstund, men jag överlevde prövningen och klarade därefter av ett arbetsmöte inne på mitt kontor.

På eftermiddagen blev det en high five med kollegan H. Jag sa det H tänkte och när H erkände det skrattade vi så tårarna sprutade och slog ihop våra handflator.

Under eftermiddagsfikat, efter high fivandet, undrade jag när rörmokaren skulle höra av sig eftersom det nu gått över 24 timmar sen jag mejlade. Jag hade visserligen fått tre (3) bekräftelsemejl, men jag ville gärna ha ett telefonsamtal också. Det var knappt så jag hann tillbaka in på kontoret förrän en rörmokare ringde. Nu kommer han hit klockan sju i morgon bitti för att

titta

vad det är jag behöver få åtgärdat. Därefter bokar vi väl en tid när han ska utföra själva jobbet. Jag har fått OK av nya chefen på plats att jobba hemifrån under rörmokarbesöket, men i morgon hinner jag nog i tid till jobbet (jag börjar klockan åtta och det tar en kvart dit med bilen).

Jag tvättar en badrumsmatta just nu och efter det blir det ytterligare en tvätt. Sen ska jag parkera mig framför TV:n och se Antikrundan klockan 20, i kväll från Läckö slott. Då är jag fruktansvärt upptagen med att värdera via appen, förstås, och inte tillgänglig på nåt vis. Så i stället för att ”störa” mig kan du väl ge mig tips för min lilla TBR-lista för bokåret 2016? Tack!
*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lyssnande inlägg.


 

Att städa är väl… sisådär kul. Nöjdast är jag efteråt, när hemmet blänker. Men under tiden… Idag när jag skulle till att skrubba mitt badrum kom jag på att NK* hade tipsat mig om ett avsnitt av podden TV med Luuk. Jag brukar inte lyssna särskilt mycket varken på radio eller poddar (förutom galningen Pjoltas och hans polares Recensionspodden, förstås!).  Det här avsnittet var emellertid en intervju med duktiga Camilla Kvartoft och den lyssnade jag till medan jag skrapade bort kalk och smuts. (Nej, det hoppade inte ut nån gubbe med muskler ur rengöringsmedelssprejflaskan.)

Kristian Luuk och Camilla Kvartoft

Kristian Luuk intervjuade Camilla Kvartoft. (Bilden är lånad från TV med Luuks webbplats.)


Jag är väl inte så där överdrivet förtjust i Kristian Luuk
Inte kan jag påstå att jag retar mig på honom särskilt mycket heller. För mig är han rätt… intetsägande som programledare, trots att han pratar mycket. Camilla Kvartoft däremot, tycker jag är lysande – både i rollen som journalist och i rollen som programledare. Extra lysande är hon tillsammans med Leif GW Persson i Veckans brott. (Veckans brott är ett så bra TV-program att jag inte ens behöver bocka för det i TV-tidningen – jag missar det aldrig på tisdagar!)

I den här intervjun med Camilla Kvartoft var Kristian Luuk emellertid riktigt bra. Han ställde en del rätt givna frågor, visserligen och ett par gånger var han tvungen att referera till sig själv och de program han själv har gjort eller gör, men… på det hela taget… Camilla Kvartoft pratade naturligt och otvunget om allt ifrån tiden som politisk journalist vid radion till TV-jobbet med Veckans brott och Agenda. Camilla Kvartoft är nämligen nåt så ovanligt som fast anställd vid SvT – mycket tack vare Leffe, enligt henne själv. Och hade hon inte blivit det skulle hon troligen varit kvar vid radion. Då hade vi tittare inte fått se hur hon ser ut, hur bra hon ”tar” Leffe och hur rolig hon är.

Men nu tänker inte jag berätta mer utan jag tycker att du ska lyssna på intervjun själv. Antingen gör du det genom att klicka här eller så kan du ladda ner poddavsnittet via iTunes.


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron.


 

Det finns ett konkret hot mot Sverige. SÄPO har höjt hotnivån vad gäller vårt land från en trea till en fyra på en femgradig skala. Jag sitter i skrivande stund och smälter intrycken från en presskonferens om vad som händer och varför hotnivån är höjd, vem det riktar sig mot, vem eller vilka som hotar etc. Säpochefen Anders Thornberg ledde presskonferensen tillsammans med Mats Löfving, NOA (Polisens nationella operativa enhet) och Mats Sandberg, NCT (Nationellt Centrum för Terrorberedskap). Det har kommit konkret information om förberedelse till terroristbrott. Våldsbefrämjande islamism är det största hotet mot Sverige. En förundersökning är inledd och en man är anhållen i sin frånvaro. Allmänheten är hittills inte påverkad, men situationen är allvarlig. Och vi i allmänheten ska ha en viss/skärpt vaksamhet. Har vi tips kontaktar vi polisen.

Hotnivåskala

SÄPO:s hotnivåskala. Nivån är höjd till en fyra i Sverige. (Skärmdump från SvT:s webbplats. Rödmarkeringen är min.)

 

Det känns overkligt, det som händer. Jag har suttit i min lilla värld på jobbet idag och grottat ner mig i vatten, bland annat. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att vattnet är synnerligen grumligt och fullt av… smolk i bägaren. Men vi är många kockar inblandade. Jag kan bara göra mitt bästa. Problemet är emellertid att jag inte ens kan göra. Nåt. Förhoppningsvis ändrar sig läget i morgon, men i morgon bitti ska jag till bilverkstan och kan bli försenad till jobbet. Och mitt i alltihop flyttade jag till ett annat kontor. Tjolahopp, vilken bra tajming! NOT! Men nu är det gjort.

himmel o vatten solnedgång201104253278

Vättervatten är emellertid inte grumligt numera. Den här solnedgången i Metropolen Byhålan fotade jag i juni 2011.


Hemma i New Village
slog jag en signal till lilla mamma för att höra senaste nytt om den bortkomna blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Mamma hade idag fått telefonkontakt med den vänliga tjänstemannen Ingela, som skulle notera att mammas ansökan kommer in försent tack vare kommunens strul. Och vad det låter så får hon sin resa till Uppsala till jul. Mamma får sin resa alltså, inte Ingela. Jag skriver inte vänlig om tjänstemannen för att smöra. Jag skriver det för att det känns som om Ingela är på helt rätt plats och att hon står bakom de svaga, lyssnar på såna som lilla mamma, tar det på allvar, åtgärdar fel om det går. Tänk om fler kommuntjänstemän vore på det viset!

 

I sanningens namn

På min önskelista!

Kontraster kan en väl säga att dagens ord är i mitt liv. Det finns ingen annan sammanfattning av den här dan. Så nu tänker jag fly in i ett och annat magasin med gamla saker respektive mat. Klockan 21 kollar jag första delen av nya mord på Sandhamn i TV4. Viveca Stens böcker brukar vara bättre än TV-serierna, men missa det vill jag inte!

 

 

 

 

Om jag lever i morgon blir det vegetarisk ärtsoppa och pannkakor till lunch. Ha en bra onsdagskväll och var vaksam! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jag vill vara gladEh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »