Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ambassad’

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

När jag pluggade litteraturvetenskap läste jag mycket August Strindberg – både hans böcker och om honom som person. Han var ett geni på många sätt, en galenpanna på vissa sätt, men en stor konstnär var han definitivt. Han skrev ju inte bara böcker i olika genrer, han målade, fotograferade och filmade också. Foto- och filmkonsten var kanske dåtidens motsvarighet till Instagram och Photoshop. I vart fall minns jag att jag läste en text som Strindberg skrivit. I texten skulle han skriva pluralformen av ordet ”film”. Idag skriver vi ju vanligen ”filmer”, men då, när det var så nytt, tog man det anglosaxiska s:et och skrev ”films” om flera filmer.

Idag tycks vissa ha svårt med genitiv och plural. Den anglosaxiska påverkan kvarstår, som vi ju ofta ser exempel på. Men att blanda ihop plural och genitiv är det inte alltför många som kan. Här har jag emellertid hittat en representant från media som har lyckats:

Filmsprojekt

Jag undrar… ”filmsprojekt”… är det ett projekt med flera filmer eller är detta en felaktig genitivform?


Julian Assange är, precis som August Strindberg,
en kontroversiell person. Misstankarna om sexualbrott kvarstår och han vistas visst fortfarande på en viss ambassad i annat land. Men nu vill Sverige att han ska förhöras. Och kan man vistas flera år vid en ambassad vars land man sökt asyl i kan man säkert förhöras länge. Fast… förhör som pågår flera somrar känns lite… konstigt…

Förhörs i somrar

Julian Assange ska alltså förhöras inte bara en sommar utan flera..?


Jaa, det är inte alltid man lyckas språkligt. 
Kommunikation ÄR svårt. Men är man expert bör man nog, enligt min mening, vara extra noga med att vara tydlig. I fallet nedan förstår jag verkligen inte vad som menas…

Hur effektivt kommunicera

Vad menas?


Menar Insights Sverige… 

  • att det är effektivt att kommunicera när vi har olika arbetspreferenser

eller

  • undrar man hur man kommunicerar när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

eller

  • undrar man uppgivet är det ens möjligt att kommunicera när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

Ett företag, som enligt sin webbplats utvecklar individer, team, ledare och säljare och som redan i sitt namn blandar engelska och svenska, ger med tweeten ovan ett synnerligen rörigt intryck i mina ögon läsglasögon. En grund i all kommunikation är nämligen, enligt min mening…

tydlighet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om positiv återkoppling, bara så där.

 

Handslag

”Ett handslag räcker…”

Det blev inte så väldans mycket sömn i natt. Jag var skittrött igår kväll och slocknade ifrån TV och Fästmö redan före klockan 23. Men sen vaknade jag runt halv fyra och låg mest vaken fram till kvart i sex när larmet tillrade igång.

Vi samåkte i morse och Anna började klockan sju. Det passade mig utmärkt, för jag behövde vara tidigt på jobbet. Jag skulle ut med ett pressmeddelande som hade blivit fördröjt av olika anledningar under gårdagen. I stället fick jag skicka ut det runt halv åtta i morse. Till mig stora glädje har det rönt en del uppmärksamhet i media och i sociala medier. Inte jättemycket, men en del. Roligast var nog att en viss ambassad skickade ett grattis via Twitter, en tweet jag förstås tackade för och besvarade genom att lova framföra det för dem som har jobbat hårt för saken. Dessutom var det lite kul att få beröm av en kollega för mitt sätt att skriva. All positiv återkoppling är ovanlig, men trevlig att få.

Lunchen bestod av köpesallad och en stund vid bloggen. Nu är det dags att ta tag i nästa ärende, en liten databas som trilskas.

Ha en go tisdag – även om tisdag, enligt mig, är veckans sämsta dag! Själv ska jag jobba och sen handla mat och slutligen försöka hålla mig vaken en stund i kväll för att umgås med Anna.


Livet är kort.

Read Full Post »