Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsveckan närmar sig sitt slut

Ett inlägg mitt i veckan. Och ändå i slutet.

---

 

Toffelfötterna ska vara lediga i några dar.

Onsdag står det i kalendern idag. Mitt i veckan. Ändå kan man säga att det är i slutet. För i morgon är det röd dag och då arbetar inga kontorsråttor. På fredag har min arbetsplats tjänstgöringsfri dag. Jag la för säkerhets skull in om semester också. Hur som helst. Ledig ska jag vara och skönt ska det bli.

Stämningen tjocknar allt mer här. Jag förstår inte allt som händer. Till exempel ordnar jag ett nytt parkeringstillstånd via en egen kontakt i stället för hos den instans som jag blev hänvisad till. Där kan det nämligen ta flera månader att få en sån lapp. Jag tänker inte förödmjuka mig och tigga hos den som har ansvaret just nu. Det räckte med att jag frågade igår och blev hänvisad annorstädes. Det hade ju annars räckt med en liten skriftlig justering på befintligt tillstånd. Orkar inte tjafsa. Har blivit en fena på att fixa på egen hand, via andra. Ett tillstånd behöver jag emellertid, för även om den här veckan är kort ska jag ju sen åka hit och parkera ungefär fyra veckor till.

Idag är jag extra glad att jag bilpendlar, för övrigt. Under de här månaderna har jag så gott som varje vecka läst om strul med tågen. Det har varit allt från snö på spåren till elfel. Just nu är det till exempel

signalfel på grund av en nedriven kontaktledning och elfel på grund av en gräsbrand

Trafikverket försöker sätta in ersättningsbussar, men när massorna av pendlare ska ta sig till och från jobben räcker bussarna inte till. Nej, det finns inga skäl till att inte bilpendla den här sträckan!

Det känns som om värmen börjar komma tillbaka så sakteliga igen. I morse var det soligt och lite varmare än igår. Fast inte som i helgen som var. Idag slutar jag klockan 15. Då blir det en tur till Stormarknaden där jag ska besöka en viss affär för att inhandla vätska som kan kylas och inmundigas lediga, varma dagar. Jag är nämligen optimist. Jag tror att sommaren är på väg nu.

Att inmundigas kyld.

På torsdag har jag namnsdag. Det firar jag med att ta itu med en ny strykhög som ligger respektive hänger och väntar på järn, bräda och mina kraftfulla (nåja…) armar. Jag ska också ägna lite tid åt att söka ett par intressanta tjänster jag har sett utannonserade. På fredag väntar spiken i armen och jag har redan halvt hysteriskt redogjort för min nålrädsla för alla som kommer i min väg och som lånar mig sina öron en stund.

Vad ska DU göra de närmaste dagarna??? Skriv gärna några rader och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stick eller stryk!

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.

Nu tror jag inte att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har skalat en clementin…

Lyckades komma iväg från jobbet strax efter klockan 16 idag. Svängde in och tankade på vägen, för det är ju inte så bra att köra med endast lite soppa på botten av tanken när det är minusgrader. Men om morgonen var kall och snöig, så är kvällen mörk, plusgradig och regnig…

Hemvägen blev lite halvfarlig, det var utryckning på gamla E4:an och jag och medtrafikanterna passerades av inte mindre än fyra brandbilar med blåljus, blink och sirener. Sånt där är läskigt, tycker jag!

Jag är Så Trött. I kväll tänker jag bara tvätta och städa badrummet och duschrummet/toan lite. Sen får det vara. Sen vill jag bara vara. En maskin med jeans och handdukar jobbar nu på i badrummet. Tänkte den skulle få köra klart först innan jag städar där inne. Det bildas liksom ett lager damm över allt när man tvättar och då är det ingen idé att städa först.

Under tiden har jag skalat en clementin. Och nu ska du rita ett stort, fett kors i taket! Varför? Jo, för att jag verkligen avskyr att skala citrusfrukter! Känslan av att få fruktsaften under naglarna ger mig rysningar som påminner om kraftig feberfrossa. Fasansfullt, helt enkelt!

Den här glada clementingubben är inte skalad av mig. Då skulle varken han eller jag se så här glada ut. Jag lånade bilden från sajten Hållbar hälsa.

                                                                                                                                                           Jag slog ner min feta röv fem minuter i TV-fåtöljen och läste reklam. Attans vad en viss affär/näthandel är på just nu, bara för att jag råkade handla där häromdan. Tröttsamt. Jag har gjort min julklappsbeställning, kan de inte bara vara kåta, glada och tacksamma för den och hålla sig undan? Skicka grejorna i stället för att skicka reklam till postboxen och inboxen, det skulle ta två till tre dar och nu är det fjärde dan…

Betydligt roligare var det att få mejl från en herre som vill låna en av mina bilder till en bok om Göta Kanal! Klart han får! Fast originalbilden var inte så bra, så det vete 17 om han kan använda den. Hur som helst, smickrande i alla fall! Naturligtvis har jag tiggt ett recensionsexemplar ifall det är så att han kan använda min bild.

Nu verkar maskinen ha stannat i badrummet. Dags att göra lite nytta igen. Hänga tvätt, skrubba badkar och handfat och tjottaheiti. Säger nån förresten tjottaheiti nu för tiden? Jag lämnar dig med en stilla undran…

Read Full Post »

”Barnen i Balkan” – vilka är de?

Tidigare i kväll ringde det på mammas dörr. Tre ringsignaler, du vet så där som att man har gjort upp med nån vän eller släkting om att ringa på så man vet vem det är. Mamma stapplade upp och öppnade. Utanför stod en kvinna med en bukett plastade rosor som hon försökte kränga för 20 pix styck. Pengarna skulle gå till

Barnen i Balkan

Min fråga är nu om nån vet vilka dessa barn är???

Alltså jag blir skitförbannad när jag hör och ser sånt här! Därför att det är organiserade ligor som jobbar. Och att plinga på hos gamlingar vars hjärtan naturligtvis ömmar för fattiga barn…

Jag har sett såna här ligor operera på gatorna hemma i Uppsala och nu sist när jag och CL var på Kafferummet Storken och fikade. Fruktansvärt!  (Notera att strax innan hade en ANNAN pengatiggerska tryckt en insamlingsbössa framför näsan på mig. Ser jag rik ut, eller?..)

Om jag säkert visste att ett enda stackars barn skulle få en eventuell tjuga om jag köpte en ros, skulle jag inte tveka att räcka över sedeln. Men jag vägrar att finansiera oseriöst tiggeri som utnyttjar gamla människors svagheter. SKÄMS!

Det kan ju inte bli annat än en sån här, eller hur?!

En svart bak till ligor som tigger pengar till ”barnen på Balkan”.

Read Full Post »