Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stämning’

Ett inlägg om en bok.


 

FärjanJohn Ajvide Lindqvist i kombo med en färjekatastrof. Så skulle jag snabbt kunna döma och generalisera boken Färjan av Mats Strandberg. Och visst finns influenserna från Ajvide Lindqvist där, men det finns nåt mer. Tack till vännen Jerry för den fina julklappen som jag så gott som har sträckläst!

Över tusen personer är på väg över Ålands hav till Åbo, om jag inte minns fel, för att partaja. En vanlig 24-timmars-kryssning som Baltic Charisma har gjort miljoner gånger. Men den här natten är nåt ondskefullt med på båten. Läsaren får följa vissa utvalda resenärer och personal under denna skräckresa.

Mats Strandberg kan det här med att bygga upp stämning och spänning. Jag tror bestämt han har övat sig genom en viss ungdomstrilogi som utspelar sig i fiktiva Engelsfors. Den som börjar läsa Färjan kan bereda sig på en riktigt kuslig resa. Men Mats Strandberg har också tidigare skrivit andra romaner där han är utomordentligt duktig på att porträttera människor. Författaren är otroligt duktig på att skapa trovärdiga karaktärer, även unga sådana. Och HBTQ-personer.

Men… jag vet inte om det fiktiva/övernaturliga skräckinslaget i den här romanen med trovärdiga karaktärer tilltalar mig fullt ut. Tyvärr känns det som om nåt saknas, som om det inte blir riktigt trovärdigt totalt sett. Vidare noterar jag att författaren har vissa grammatiska problem med de och dem med mera. (Dessutom går det naturligtvis inte att låta bli att tänka på en viss verklig färjekatastrof. Det hade inte varit läge att ge ut den här boken tidigare än 2015.) Fast va 17, den här boken är riktigt, riktigt spännande! 

Toffelomdömet blir högt, trots mina invändningar.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Professor Frans och den siste SturenÅter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivnaAgueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Straw dogsLördagskväll och sista delen av Indian Summers på SvT1. Men klockan var bara strax efter 22 – vem vill gå och lägga sig då? Enligt TV-tidningen gick en thriller på TV3, Straw dogs (2011), med Alexander Skarsgård i en av rollerna.

Den här filmen handlar om författaren David och hans fru Amy, skådespelerska. De reser till Amys hemstad, en byhåla i amerikanska södern. Ganska snart uppstår det spänningar i förhållandet, inte minst därför att ett ex till Amy och hans kompisar arbetar med att laga ett tak på en lada som tillhör David och Amy. Spänningen trappas upp och stämningen blir allt mer hotfull. De grabbiga grabbarna får med klenisen David ut på jakt och under tiden… Tja, det hela kulminerar i en orgie i våld och blod.

Nä. Det här är så uselt och förutsägbart att det blir riktigt dåligt. En förstår ganska snart vartåt det barkar, så att säga.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

Den som söker


I TV-tidningen
var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det magiska husetDen som läser vad jag skriver om böcker här tror säkert att jag antingen ger alldeles för höga omdömen – eller faktiskt bara läser bra böcker. Därför skadar det ju inte om det kommer en… mindre bra bok emellanåt. Hur som helst tackar jag vännen Agneta, för James Herberts Det magiska huset följde med mig hem från henne i en papperskasse.

Mike och Midge bor i storstaden London, men drömmer om ett hus på landet. Och en dag träffar de rätt – huset Gramarye ligger dessutom nästan mitt i skogen. Det är ett märkligt hus med bland annat ett underligt, runt rum. Paret låter renovera huset och flyttar så småningom in. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker – allt ifrån fågeln med den brutna vingen och ekorren till fladdermössen på vinden och Midges tavla. Men vilka är egentligen synergisterna? En ”vanlig” religiös sekt, eller?

Jag ska erkänna det med en gång: jag valde den här boken efter omslaget. Jag tyckte att det såg lagom läskigt och skräckfyllt ut, med en märkligt gammalt hus och en skrikande kvinna. (Sen visade det sig att kvinnan i boken, Midge, var långt ifrån nån rädd liten tjej. Om det var nån som var harig så var det Mike, han som kallar Midge sin ”pussilurvunge”… Maj gadd!) Det lustiga var att författaren själv brukade designa sina omslag. Och författaren sägs, på ena skyddsomslagets flik, vara Englands svar på Stephen King. Nåja… där kan jag väl inte riktigt hålla med. Men James Herbert var bestsäljare och han gick bort så sent som förra året, inte ens 70 år fyllda.

Den här boken skulle ha kunnat vara en bra skräckroman. Potentialen finns. Men författaren klarar inte riktigt av att bygga upp den stämning som detta kräver. Slutet känns det mest som ett hafsverk.

Nja, Toffelomdömet blir väldigt lågt. Väldigt

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rörande inlägg.


 

Fyriån under en bro

Känns som jag om befinner mig i en vattenvirvel…

Det rör på sig i tillvaron. Det vill säga min tillvaro rör på sig. Jag har varit ute och rört på mig, men fick nästan bli hemma på grund av illamående och yrsel. Och nej, jag lovar, jag har inte rört morfinmedicinen igen! Dessutom har jag nästan ingen röst, vilket STÄLLER TILL saker och ting. Ja, inte för att jag har sånguppvisning på gång, men… tja, man använder ju sin röst i alla möjliga sammanhang. Stämbanden känns sönderhostade, så det är tur att jag är ensam och låter dem vila.

Medan jag har varit ämlig har det hänt saker i familjen. Det rör på sig i allra högsta grad. Yngsta bonusdottern, du minns hon som gick hela grundskolan på felaktiga grunder i särskoleklass, har skrivit ett brev till Uppsala kommun. Frida anmälde ju kommunen till Skolinspektionen före sommaren och det tog tid att få svar. Men i november kom Skolinspektionens svarDär stod bland annat att

[…] Uppsala kommun inte har följt bestämmelserna om mottagande av en elev i grundsärskolan. […]

Frida selfie

Frida fortsätter att vara stark och modig! (Den här bilden har Frida tagit själv.)

Kommunen följde nämligen inte upp hur det gick för Frida förrän 2010, när hon gick sista terminen i årskurs nio…

Fridas brev till kommunen har jag inte läst, men hennes pappa skriver på sin blogg att hon bland annat tack vare kommunens agerande inte fått den utbildning hon skulle haft rätt till. Detta har lett till att hon nu inte har särskilt stora chanser att få ett jobb. För att få den möjligheten behöver hon en utbildning, vilket kostar pengar. Och hur ska hon få pengar utan att ha ett jobb? En ond cirkel, alltså.

Nu hävdar Frida att det kommunen har gjort – eller i mina ögon snarare har underlåtit att göra… – kan vara grund för ett skadestånd. Hon tycker att kommunen bör ge henne (citat är från Fridas pappas blogg) …

[…] en rimlig kompensation för det lidande detta åsamkat mig. Helst hoppas jag detta kan lösas utan att en stämning inlämnas. […] 

Även jag sällar mig till dem som anser att Uppsala kommun bör ta sitt ansvar och hjälpa Frida att komma vidare i livet – så att hon får samma möjligheter som alla andra unga kvinnor. Frida fortsätter att vara stark och modig i detta. Framför allt visar hon en envishet som jag tror hon har stor nytta av framöver. Jag håller tummarna!

To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

The UninvitedEn läskig film om en tjej som heter Anna passar alldeles utmärkt en sån här mörk, blåsig och regnig dag. Fästmön och jag glodde på The Uninvited (2009) som gick på Kanal 5 för ett bra tag sen och som sen dess har legat och väntat på DVD-hårddisken.

Den unga tjejen Anna ska bli utskriven från dårhuset. Hon har vistats där ett tag efter att ha försökt ta livet av sig, vad det verkar. Hon hämtas hem av sin pappa till huset där hon bor med systern Alex och pappans nya tjej, Rachel. Mamman var svårt sjuk och dog i en eldsvåda. Gissningsvis är det därför Anna har mått så dåligt. Men ganska snart sen hon kommit hem ser hon syner, bland annat sin döda mamma, men även tre döda barn. Anna och Alex misstänker att Rachel har ett skumt förflutet. Rachel, som var mammans sköterska… Var det hon som tuttade eld på båthuset där mamman hade sin sjukstuga?

Stämningen i den här filmen är riktigt ryslig. Det som gör filmen extra bra är att man inte vet vad man ska tro. För döda människor börjar väl plötsligt inte krypa upp ur plastsäckar och så vidare, eller? Nej, det här är filmen där inget är som man tror att det är – allra minst slutet…

Toffelomdömet blir högt för den här skräckisen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »