Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘betraktare’

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg.


 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Rosor och bok

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

Böcker

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en väldigt trevlig lunch, en sorts blandning av arbetslunch och sociallunch. Ibland kan jag sakna att inte ha kommunikatörer inpå knuten, så att säga. Fast det har jag ju egentligen idag, det tar fem minuter att skutta över. M och jag såg en jättesöt bebispojke vid bordet bredvid. På tröjan stod det

Busunge

men han var en riktig betraktare och inte särskilt busig. Han blev helt såld på M, det var riktigt fascinerande att se! Det var skönt med en promenad och jag var klok nog att hämta solbrillorna från bilen.

Efter lunch tyckte emellertid magen att det var mindre kul. Jag hade riktigt ont i ett par timmar och fick bo på toa en lång stund. För den som tål skitsnack kan jag meddela att jag tvärtemot alla andra inte blir hård i magen av medicinen…

Eftermiddagen flöt på och jag har nu planer på att organisera en medieutbildning för hugade forskare samt en skräddarsydd omvärldsbevakning för desamma. Det är roliga uppdrag – och jag har faktiskt gett mig dem själv… Hoppas bara att prefekten nappar när jag presenterar detta nästa vecka vid avstämningen.

Jag slank in på Ö&B efter jobbet medan jag väntade på att Fästmön, som var i närheten, skulle sluta sin kurs. Det mesta som säljs på Ö&B tycker jag är skräp, men faktum är att där finns rengöringsmedel och hygienartiklar till bra priser. Idag gjorde jag inga större fynd. Det blev i alla fall var sin flaska Mr Muscle frozen Lime & Vinegar. Det är såå fräscht att använda i köket, i hoarna, främst. Och priset var endast 15 pix!

Bra, fräscht och billigt till köket!


Anna och jag blev klara
ungefär samtidigt och strålade samman utanför Salléns där Anna skulle inhandla ett lysrör. Därpå skjutsade jag oss till ICA Solen. Anna köpte middag och det gjorde jag också, det vill säga kalkonsalami. Tvättmedel slank ner också för min del. Därpå åkte vi till Morgonen för att hämta Elias och hans lånade skridskor. I morgon ska det nämligen åkas skridskor och det ska vara matsäck med varm dryck med. Visst låter det mysigt??? Tjejerna var hemma så vi fick morsa på dem också innan jag skjutsade hem mor och son till Himlen.

Därpå var min ork slut. Jag tog mig hem, jag tog mig in, slängde på en maskin tvätt och jag nästan satt på golvet i duschen. Det var skönt att tvätta håret, men när klenheten överrumplar mig är det bara skitjobbigt att ha armarna över huvudet, så att säga. Smorde in mig sittande med det härliga Shea body butter som jag köpte till mig själv i present när jag hade varit på intervju sist.

Sen blev det middag. Jag rostade tre mackor och la på alldeles för många skivor kalkonsalami på varje. Till det röd mjölk, förstås – alla andra färger på mjölk är avarter och lika lite mjölk som turkos är en färg – och så min bok på gång, den sista julklappsboken från mamma. Karin Wahlberg är en av min riktiga favoritförfattare. Jag har gillat hennes böcker sen hon debuterade i deckargenren med Sista jouren.

Lekamlig spis och andlig.


Nu har högen
med julklappsböcker sjunkit rejält. Jag har två kvar. Men det ligger ytterligare två i att-läsa-högen som jag har fått av snälla vänner vid andra tillfällen än jul.

Tvättmaskinen har nu slutat ge ljud ifrån sig. Bäst att hänga eländet. Åter armarna över huvudet, inte min favoritrörelse just nu. Tänkte sen slappa i bäste fåtöljen och glo på CSI New York. Det var länge sen…

Read Full Post »

Ett år på mentalsjukhus. Detta är tid och plats för Karin Fossums bok De galnas hus, en bok som inte var helt enkel för mig att ta mig igenom.


En roman om ett år på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                           Den 24-åriga tjejen Hajna hamnar på Vardens mentalsjukhus, en låst avdelning, efter att hon har kastat sig genom ett skyltfönster. Det enda hon vill är att dö. Hon slutar äta – tills detta upptäcks. Hajna är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa de olika karaktärerna på avdelningen – såväl patienter som personal. Ett år blir Hajna kvar på sjukhuset. Sjukhuset, som är en isolerad plats, ett ställe dit världen utanför inte når. En tillflykt medan Hajna väntar på döden.

Det har varit otroligt svårt för mig att ta mig igenom den här boken. Jag tror att man kanske ska undvika att läsa den när man bär på en sorg. Samtidigt är jag sån att jag gärna vill möta mina demoner. Dessutom ger jag ogärna upp. Att ge upp att läsa den här boken var otänkbart.

Många tankar passerar genom huvudet under läsningen. Genom Hajnas betraktelser noterar läsaren att det inte är så stor skillnad mellan patienter och personal – alla är de människor. Och döden, döden finns överallt.

Det här är ingen särskilt tjock bok, den är på 326 sidor i inbunden utgåva. Men den är tung. Tänk på det innan du tar den för att läsa. Jag tog den på Återbruket – och betalade tio kronor för den. Det var en väl använd guldpeng!

Karin Fossum har skrivit dikter och noveller, men är säkert mest känd för sina deckare med polisen Konrad Sejer i huvudrollen. Några psykologiska romaner har hon också skrivit – som denna. Hennes deckare är också snarare psykologiska thrillrar.

Högt betyg!

Read Full Post »