Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En kväll med både städning och kaka

Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.

Ingen mes, men respekt!

Den här kvällen skulle jag städa, hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.

Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.

Passade på att ta med mig ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.

Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.

Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!

Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!

*balle-möbler = balkongmöbler

Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…

Read Full Post »