Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utropstecken’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan berättar att hon har blivit klippt, men också klippt till – verbalt. Hon slåss INTE!


 

Nyklippt

Nyklippt!

Bad hair day? Ja, det har jag haft varje dag i ett par veckor nu. Därför var det extra skönt – om än besvärligt – att ta sig genom rusningstrafiken i centrum till bästa M för en klippning. Blodtrycket åkte upp ett par snäpp när trafikköerna knappt rörde på sig, men jag kom fram med 20 minuter tillgodo. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning. Nehej, det är ju bra på sätt och vis för alla kommunpolitiker som jobbar och bor i centrum att slippa dålig luft. Samtidigt måste en ibland genom centrum för att nå bortom det. Ibland går det att åka på utsidan, som jag gör när jag i vanliga fall åker till och från jobbet. Men idag skulle jag ju stanna till i stan och vägrade köra utanför den. Med håret på ända och säkert högröd av ilska och frustration plingade jag på hos M. Så snart jag fick lägga huvudet i M:s kompetenta händer var all irritation som bortblåst. Ergo: är du förbannad, gå till min frissa! (Fast boka tid först.)

I morse när jag bilade till jobbet var det snorhalt. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning, som sagt, så jag åker utanför och runt. Bland alla j&%¤@ vägarbeten. Sen var jag när jag möttes av en trafikvakt med röd flagga. Jag fick åka en stor omväg och kom tre minuter försent till jobbet. Tisdagar är mötesdagar och vi har alltid vårt kl. 10.30. Före och efter jobbade jag stenhårt med vad jag nu håller på med. Ja, det handlar visst om miljöförstöring… Dock inte dålig luft utan vatten. Som pricken över i:et blev det mildgrader och regn på eftermiddagen.

Efter jobb och klippning besökte jag Tokerian. Köpte ett och annat ätbart där och även ett par små saker till mamma. Hemma i New Village registrerade jag mina inköp och skulle sätta mig med mina räkningar.

 

Då ringde… Telia!

 

Leksakstelefon

Telia ringde!

Faktum är att det var riktigt bra av Telia att ringa. Äntligen tycktes polletten ha trillat ner efter alla mina skärmdumpar och all chatt med supporten där det gick en dag emellan fråga och svar. Telia ringde! Det funkar även nu för tiden. Jag pratade med en jättetrevlig kvinna som genast fattade mitt problem – och som dessutom lyckades få mig att byta abonnemang. OK, jag förlorar 2 GB surf, men jag har 4 GB kvar och dessutom har jag helt fria sms och samtalsminuter – för 50 spänn mindre i månaden än vad jag betalar idag! Ja, det stämmer. Och jag är inte bunden utan abonnemanget är löpande. Så jag klippte till. Du kanske tycker att en Jenny Lind Evert* inte är så mycket varje månad, men jag, som snart inte har nån inkomst, tycker att det är en hel del.

Jag och Telia är alltså kompisar igen. Men knäpp-appen då? Tekniker ska titta på eländet och jag lär ju inte bli fullt så beroende av den med mitt nya abonnemang – bara den visar rätt saldo för surfen.

Nu ska jag äta middag, det vill säga rosta två mackor och smocka i mig dem med ost. Strykbrädan, som jag ställde fram i morse i gästrummet, får fortsätta stå där som ett utropstecken. Jag tänker inte gosa med den utan efter maten blir det en stunds läsning och därefter ska jag dejta Camilla och Leffe i Veckans brott. (För övrigt får jag lust att klippa till SvT för att de nu har samma fula webbplats som ”alla andra”. TRÅÅÅKIGT!)

Vad gör DU i kväll då??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*en Evert = en femtiolapp

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ösigt inlägg.


 

Natt öfver Upsala på min köksbänk

Denna ska läsas och omskrivas!

Det är så där ibland. Att allt liksom händer på en gång. Man kan säga att det har varit en sån dag. Papper som skulle skyfflas IRL och digitalt fixade jag under förmiddagen medan jag laddade för viktiga saker. Under tiden trillade en spännande prosadikt in för läsning och recension. Det är lite mycket nu, så jag kan inte säga exakt när den kommer. Tills vidare får du nöja dig med att beskåda det skitsnygga omslaget, signerat Peter Bergting. Själv har jag gläppat i häftet och läst lite grann. Med blyertspenna, förstås.

Det väntade samtalet kom en minut före utsatt tid och varade en halvtimme. Flera frågetecken rätades ut och så blev det ett och annat utropstecken. Men att utbrista

Hurra!

är alldeles för tidigt än. Eller på sätt och vis enades vi om ett smärre

Tjolahopp!

i alla fall – vilket faller under kategorin

Alltid något, bättre än inget.

Eftersom ingen har undrat vad det handlar om behåller jag det för mig själv och de närmast sörjande.

Scarf med döskallar

På träff med döskallar.

På eftermiddagen for jag iväg på döskalleträff. Det har inte ett skit att göra med den Döskallelista som finns i den här bloggens huvud, vilket jag är synnerligen glad för! Två timmar försvann hur snabbt som helst och jag hann med ett par ärenden dessutom. Fortsättning ska följa i ett sällskap utökat av såväl mopsar som människor.

I morgon kommer älskade Fästmön. Jag hinner inte städa innan dess, så jag hoppas att hon inte är lika känslig för damm som jag är. Min näsa har kliat otroligt idag. Kanske är det alldeles förfärligt dammigt här. Men när jag googlade på det kom jag fram till att det betyder att pengar är på väg. Näsan kliade MYCKET idag, för övrigt.

En liten tur bland de bloggar jag följer hinner jag nog med innan en vän ringer. Och sen är det ju dags för mina antikviterade grå celler att jobba klockan 20.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett rätt äcklisch inlägg.


 

toaskylt på golvet

Toaskylt på golvet är också en ren miss.

Igår hade det tydligen dykt upp en rätt äcklisch bild från en av stans krogar på Fejan. Jag, som inte har nåt konto på Fejan (eller..?), fick vetskap om detta först via lokalblaskans webb i morse.

Bilden föreställde rengjorda toasitsar som placerats på en diskbänk på krogen. Man kunde få uppfattningen att toasitsarna hade diskats i diskmaskinen. Restaurangägaren, som inte namnges men som heter likadant som sin krog, enligt källor på Fejan, intygar att sitsarna inte har diskats i maskinen. Att de ens hamnat på diskbänken är ett misstag, enligt ägaren, som också säger:

[…] Toasitsarna tvättas och desinficeras i ett separat städrum som ligger vägg i vägg med diskrummet. En i personalen måste ha ställt de rena toasitsarna på diskbänken för att städrummet var fullt. De brukar aldrig stå där och jag vet inte varför han gjorde så. En ren [!] och skär mänsklig miss helt enkelt. […] [Utropstecknet är Tofflans)

Miss eller inte, ren dito eller inte, gjort är ju liksom gjort. Och ärligt talat dröjer det nog åtskilliga diskar innan jag besöker sagda krog igen.

Hemma i köket i New Village ställer vi inte rengjorda toasitsar på diskbänkarna. Däremot serverar vi snoriga tomater. Och det är ju rätt äcklisch, det också…

Snoriga tomater

Snoriga tomater, ser du väl..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron, som är både trevlig och besvärlig samtidigt.

 

Kyckling grönsaker och sås

Söndagsmiddag.

Ryggeländet blev inte mycket bättre igår, trots vinet och mina övningar. Söndagsmiddagen blev inte som jag hade tänkt, men Fästmön var gullig och införskaffade den samt skötte tillagningen. Jag tror till och med att hon diskade.

Anna äter

Anna äter söndagsmiddag som hon har fått tillaga själv, sin lediga dag till trots.

Jag skäms. Jag skulle ju skämma bort henne den här veckan, inte skämmas över mina tillkortakommanden… Men jag ordnade i alla fall med dessert till kvällens TV-film – två sorters ostar, fyra sorters kex och lite choklad med mintcrisp i. Den sista blev liksom en bonus eftersom den var kvar från mitt lördagsgodis.

Idag fick vi vår tredje sovmorgon (om vi nu tänker bort den skrikande grannen). Anna började jobba klockan tolv. Eftersom ryggen är som den är kunde jag inte erbjuda min älskling skjuts till jobbet. Men Anna själv ville gå. Vi får se om jag möjligen kan hämta i kväll. Det är långt ifrån säkert.

Men första känslan i morse var ändå att det går åt rätt håll med ryggen. Tyvärr gjorde jag misstaget att ligga och läsa en stund i sängen. Sen fick jag så ont att jag nästan inte kunde stå på benen. Hade tänkt fixa frukosten till Anna, men enbart att klä på mig trosor, strumpor, t-shirt och mjukisbrax tog en halvtimme. Resten förstår du kanske.

Medan Anna duschade tog jag en värktablett. Krälade sen ner på golvet i köket och gjorde mina övningar. Förfärligt ont. Efteråt kändes det emellertid mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att ta sig först ner och sen upp. Jag är fortfarande osäker på om det är nåt jag ska ägna mig åt när jag är ensam. För tänk om jag inte kan ta mig upp för egen maskin?

Idag, min första semesterdag, har jag fem saker på min agenda:

  1. tvätta och försöka hänga tvätten
  2. promenera med dammsugaren i min takt
  3. skriva på min bok
  4. duscha
  5. gå ut med sopor

Tvättmaskinen har gjort sitt, nu ska jag försöka göra mitt, det vill säga hänga upp den blöta tvätten. Anna var söt och tog fram dammsugaren åt mig innan hon gick. Jag tänker att jag kan promenera lite från rum till rum med Snabeldraken på. Det blir inte superstädat, men bättre än vad det är nu, i alla fall. Tre soppåsar är ihopknutna och uttagna i hallen där de står som tre utropstecken och väntar på sin matte (<== jag). Duscha tänker jag göra när jag har dammsugit.

Pekar på datorskärm

Jag har skrivit ett kapitel i alla fall.

Boken då? Ja, jag har skrivit i ungefär en timme. Mer pallar jag inte. Inte på grund av det boken handlar om eller för att jag inte kan skriva. Det gör helt enkelt för ont att sitta framför datorn och skriva. Jag skriver några stycken och sen reser jag mig upp och går runt lite. Det är samma med det här blogginlägget. Därför kan texten ibland kanske tyckas lite hoppig. Ber om ursäkt för det och skyller på min rygg.

Ha en bra måndag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet, du vet.


Rubriken sammanfattar
det vi kallar livet på ett bra sätt, tycker jag. Det är ömsom besvikelser, ömsom flyt. Eller mina dagar… Min förmiddag bestod mest av flyt. Jag fick ta ett jobb med kort varsel och löste det på ett sätt som gjorde alla nöjda. Då känner jag hur jag mår bra i magen. Flytet lägger sig som bomull. Och när jag dessutom får vänliga ord och tack – trots att jag bara gör mitt jobb – blir jag väldigt glad, förstås. Vi människor är nämligen så himla duktiga på att tala om när vi/andra gör fel att vi ofta glömmer bort den positiva återkopplingen. Bara det lilla ordet, med utropstecken efter

tack!

gör stor skillnad. Testa nån gång, så får du se hur glad du gör någon!

Men sen strax före lunch idag blev jag så himla besviken. Jag fick nej på ett jobb jag hade sökt i slutet av förra året. Inget märkvärdigt, nej får jag jätteofta. Ibland blir jag ledsen, ibland kan jag strunta i det. Idag blev jag ledsen. Och besviken. För det första är det så… #¤%&@ pissigt, rent ut sagt, av en arbetsgivare att skicka ut ett nej lagom till en helg. Den som var riktigt sugen på att få det här jobbet (<= jag) känner som att helgen är på sätt och vis förstörd nu.

En ilsken gubbe.

Jag blev rätt förbannad. Också.


För det andra blir jag förbannad.
Det här jobbet fick jag nys om ganska tidigt (i början av sommaren) och kontaktade då ansvarig. Vi telefonerade och mejlade och jag skickade mitt CV etc. Ansvarig var intresserad och ville anställa mig, men ett beslut från högre ort skulle först inväntas. Ingenting hände, men då och då under hösten påminde jag om min existens. En dag mot slutet av året hittade jag så plötsligt en ganska tramsigt skriven annons på Platsbanken – på just det här jobbet. Givetvis skickade jag då in en formell ansökan tillsammans med CV:t. Dessutom ringde jag IGEN till den ansvarige, som lite generat sa att

Ja, ehum, jo… jag kanske skulle ha berättat att jag blev tvungen att gå ut med en annons och när jag sen gick ut med den…

Idag fick jag svaret på min ansökan. Det var, som du förstår ett nej. Ett nej som var som en riktig jävla dubbelörfil. Jag hade inte ens blivit kallad till intervju…

En snabblunch med bästa MF gjorde att jag kände mig lite bättre till mods, men så snart jag satte mig vid skrivbordet igen kom besvikelsen över mig. Därför tog jag resten av lunchen till att skriva av mig i det här inlägget.

Om ett par veckor ska vi ha personalmöte här där jag jobbar just nu. En kallelse till detta kom under lunchen. Eftersom jag inte enbart äter lunch och bloggar på lunchen utan även jobbar kollade jag mejlet. Naturligtvis krockar det med ett annat viktigt möte. Pratade lite senare med chefen om vad jag skulle prioritera. Jag själv är jätteintresserad av personalmötet, men samtidigt är jag bara visstidsanställd och lämnar byggnaden efter februari. Chefen tyckte emellertid att det är viktigt att jag är med på just personalmötet. Det gladde mig. Chefen har uppenbarligen lyssnat på mig och mina synpunkter. Kalenderbokningarna är därför lite omflyttade. Kanske nån blir besviken över detta. För egen del gav det mig en känsla av… flyt. Trots allt. Trots besvikelsen över det där #¤%&@ nejet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, nej, nej

Ett inlägg om några av alla nej här i världen, ett antal av de nej som jag har fått.


Igår kom det in sällsport många nej
 på sökta jobb för min del. Inte så konstigt då att kvällen slutade med ett litet sammanbrott och planering av hur jag ska ta sig själv av daga. Nu är jag emellertid inte egentligen av den suicidabla sorten. Ett skäl är att alltför många skulle dansa av lycka – och den glädjen vill jag inte skänka dem som inte gillar mig gratis. Men det viktigaste skälet är att jag har människor omkring mig som älskar mig – trots mina fel och brister. Om man har det finns inte självmord på agendan.

Ett av gårdagens nej var så övertydligt att jag inte kan annat än inse att avsändaren måste ha läst mitt blogginlägg om ålder och återkoppling på sökta tjänster. Däremot inser jag, när jag läser det, att jag måste bli ännu bättre på att skriva ansökningar. Här är delar av ”nejet” jag fick från en person vid det företag som skötte rekryteringen, tillika den person vars tankar om åldersfixering jag skrev om i mitt blogginlägg med länk ovan. Citatet nedan avslöjar inga detaljer om vid vilket företag tjänsten är placerad. (Inom [kursiv] mina kommentarer.)

Många kvalificerade kandidater har visat intresse för tjänsten. Vi har gått igenom alla ansökningar grundligt och måste tyvärr meddela att vi har gått vidare i rekryteringsprocessen med andra personer. Skulle det visa sig att vi behöver titta närmare på fler profiler ber vi att få återkomma. 

I den här rekryteringen har vi i första hand letat efter kandidater med en kombination av erfarenheter från opinionsbildning [ett exempel på detta är vissa blogginlägg/skrivuppdrag jag får av en av mina nuvarande uppdragsgivare] och marknadsföring genom digitala medier [något jag skaffade mig under de nästan två åren hos min senaste arbetsgivare]. Vi har i urvalet ställt stora krav på erfarenheten av digital kommunikation, det har inte varit tillräckligt med erfarenhet av att administrera, förvalta eller sköta dialog via sociala medier, utan kraven har varit mer inriktade på personer med en profil som mer kan betecknas som ”digital strateg” med erfarenhet av utveckling [detta ingick inte i mina arbetsuppgifter, men planering, själva det strategiska för-tänket var på gång]. Vidare har vi värdesatt erfarenhet från medlemsorganisationer [det har jag inte annat än som privatperson], mediakontakter [det heter mediekontakter på korrekt svenska och det har jag stor erfarenhet av] och journalistiskt arbete [det har jag stor erfarenhet av, både i mitt tidiga arbetsliv och just nu].

Ja, jag måste alltså skriva bättre ansökningar, helt klart. Nån sån här återkoppling har jag inte fått tidigare. Jämfört med de tidigare var den snarare övertydlig, vilket jag gissar beror på att man, som sagt, har läst inlägget på denna icke opinionsbildande blogg. (Jag driver med mig själv.)

I vanliga fall låter ett nej så här (notera den genomgående anglifieringen med kommatecken efter den inledande hälsningsfrasen! Korrekt skiljetecken i svenska är utropstecken. Vidare har jag låtit de flesta felstavningar så okorrigerade):

Rubrik: Tack för visat intresse

Hej Förnamn, 

Vi har haft många kvalificerade ansökningar till denna tjänst och ber om ursäkt för vårt sena svar. Vi har nu gjort vårt urval och tillsatt tjänsten med annan sökande.

Eller så här:

Rubrik: Tack för visat intresse

Hej,
 
Tack för din ansökan till tjänsten som X hos oss. Vi har fått många ansökningar till denna tjänst och har nu valt att gå vidare med andra sökande. Vi har tyvärr inte möjlighet att ge någon personlig återkoppling.
Eller så här, där syftningsfelet faktiskt lockade fram ett asgarv hos mig. Det står alltså att man har gått vidare med andra sökande än kvalificerade sökande…:

Hej Förnamn,

Vi har haft väldigt många kvalificerade sökanden till tjänsten och har bestämt oss för att gå vidare med andra sökanden. 
Vi tackar för ditt visade intresse och för den tid du lagt ner på din ansökan.

Eller så här:

Hej,

Du har tidigare sökt tjänsten som X vid Yföretaget. 
Många kvalificerade kandidater har visat intresse för tjänsten. Vi har nu gått igenom alla ansökningar och måste tyvärr meddela att vi har gått vidare i rekryteringsprocessen med andra personer.

Eller så här:

Hej Förnamn,

Tack för ditt intresse för tjänsten som ”X till gruppen för Z på Y företaget”. Vi har haft väldigt många sökande till denna tjänst och har denna gång valt att gå vidare med andra kandidater.

Eller så här, en variant där man försökt vara personlig, men där det ändå blir lite fel. För det är väl inte tyvärr att man valt att gå vidare med personer man upplever bättre motsvarar förväntningarna, eller?

Hej,

Först och främst vill jag tacka för din ansökan till tjänsten som X på Företaget Y. Vi har fått in hundratjugofem ansökningar till denna tjänst vilket vi är väldigt glada för och i den tuffa konkurrensen har vi tyvärr valt att gå vidare med andra kandidater som bättre stämmer överens med kravprofilen. 

Eller, en mer högtravande variant, men som känns mer korrekt för mig:

Förnamn Efternamn

Angående sökt tjänst som X vid  Y med referensnummer XYZ-1234
Vi tackar för din ansökan och det intresse du visat för Y-förvaltningen.
Nu har vi gjort ett första urval och du är inte med bland de kandidater, som går vidare i rekryteringsprocessen.

Eller så här, med tack för att jag lagt ner tid på att ansöka en viss tjänst (denna variant har jag fått ett tiotal av):

Hej Förnamn, 

Vi har många kvalificerade sökanden till denna tjänst och har bestämt oss för att gå vidare med andra sökanden. 
Vi tackar för ditt visade intresse och för den tid du lagt ner på din ansökan. 

Eller så här, ett mer personligt nej, som jag känner att rekryteraren har lagt ner lite tanke och ansträngning på att författa. Men det bästa hade ju varit att man redan i annonsen preciserat att man sökte en junior medarbetare:
Hej Förnamn, 
Förlåt att jag inte svarat på din mejl tidigare.
Utifrån den besättning och de behov vi har på byrån har vi gått vidare med mer juniora kandidater. Vi behöver fylla på med juniorkonsulter i våra olika team.
Jag kände din kompetens överlappade med den nivå vi redan har.

Eller så här, där man också lagt ner lite möda på att nejet, men där jag undrar om ordet ”Vi gillar din bakrund” är att uppfatta som sexuell trakasseri – eller bara ett simpelt stavfel…:

Hoppas allt är väl, ber om ursäkt för att det inte blev ngn återkoppling i slutet av förra veckan. Den kommer här istället. 
 
Vi har valt att gå vidare med annan sökande. Vi gillar din bakrund, erfarenheter och kunskap inne på ”vårt” området. Saknaden av Xerfarenhet och att tjänsten kanske är 
ngt för junior för dig, fällde avgörandet. 
 
Jag vill tacka dig för den tid du tog för våra intervjuer och önskar dig stort lycka till i jobbsökandet.  
Om du har orkat läsa ända hit har du fått en bild av några av de nej jag tar emot varje dag. För varje nej vittrar en bit av mig sönder, men hittills har jag spottat upp mig och tagit nya tag. Men att skriva ansökningar är helt klart inte lätt. Nu har jag ändå skaffat mig ganska stor erfarenhet av detta och inser att jag ständigt måste bli bättre på att formulera mig eftersom jag aldrig räcker ända fram till målet.

Trodde du att livet som arbetssökande är slappt och skönt kan jag meddela dig att det är en ständig kamp för att hitta de rätta orden, att flera gånger om dagen ta emot nej och att, i många fall förödmjuka sig och skrapa med foten inför dem jag en gång själv var med och rekryterade. Erfarenheter av att bita i sura äpplen blir nog nästa post jag sätter upp på mitt CV…

Och ja just det… Efter ungefär den tjugonde gången slutade jag be om återkoppling. Då hade jag fått en enda. Inte så konstigt att jag känner mig lite misstänksam mot den långa jag fick igår, alltså…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens handarbeten.


Idag är det visst Stora Hantverkardagen!
I alla fall pågår handarbeten både i New Village och i Himlen. Först ut var mitt hem. Jag hade ju ringt Dalkarlarna om mina dåliga nya persienner som var trasiga lite här och var, så sent som i somras. I fredags ringde jag igen för att fråga om det skulle komma nån och laga – och när – samt för att komplettera min felanmälan. Tjejen som svarade – enda kullan på firman? – lovade att kolla upp och ringa tillbaka. Hon har fortfarande inte ringt. Igår på seneftermiddagen ringde emellertid en man från Elitfönster. Vi bestämde att jag skulle få besök klockan 8.30 i morse. Det kom en man, en konsult till Elitfönster, bara en kvart försent. Han hade med sig en ny persienn…

Men nu var det ju liksom inte en persienn som skulle bytas – det fick jag åtgärdat i december förra året. (En persienn var trasig redan vid leverans, liksom…) Det var bland annat…

Trasig vridpinne

En av flera trasiga vridpinnar, eller vaffan det nu heter. Häxan på gardinstången är bara där för att hon är rolig.


Flera vridpinnar har pajat,
men de flesta har jag lyckats montera tillbaka så att de funkar igen. Den på bilden hade jag misslyckats med att få dit. Som tur var fanns det ju en vridpinne i persiennpaketet mannen bar med sig. Den använde han till ändamålet. Några fler kunde han ju inte byta eftersom han ju hade fått fel uppgifter om vad som skulle åtgärdas…

Nästa persienn som mannen kunde laga tack vare ”reservdelarna” i paketet med den nya persiennen var en i köket. Det var en plastklämma som hade gått sönder och lossnat:

Plastklämma mellan glasen

Plastklämman, som lossnat från persiennen mellan glasen, var trasig. Dess syfte är att hålla ihop botten på persiennen.


Man kan ju undra
var själva rapporteringen av felet fallerar… Kunden (jag) ringer och säger att det är fel på det och det. Första gången i somras, andra gången i fredags. En tjej hos Dalkarlarna tar emot mitt samtal, säger sig anteckna, lovar felanmäla hos fönsterleverantören Elitfönster samt återkomma till mig. Hon hörs aldrig av. En man från Elitfönster ringer tre dagar senare om att han ska komma och åtgärda en trasig persienn. Jag svarar att det inte är en persienn som är trasig och förklarar ånyo vad som är kaputt. Slutligen, en man, som jobbar som konsult åt Elitfönster, kommer hit med en ny persienn i tron att en trasig persienn ska bytas ut. HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT FATTA VAD JAG SÄGER???

Nu var konsulten lika förvånad som jag och ingen skugga på honom! Han var tvärtom väldigt hjälpsam och gjorde det bästa av situationen. Jag fick också en liten påse med diverse smådelar och så lovade han att han se till att skicka hit ett antal vridpinnar i reserv.

Men nånstans i felrapporteringen har det ju gått fel. Det vore väldigt intressant att veta var

frågetecken

Var har det gått fel, tro? Eller: vem har inte fattat nåt?


Nästa hantverkeri idag
ska Fästmön och jag stå för själva. Vi ska ut till Himlen när hon har slutat jobba klockan 14 för att möblera om lite, montera, kånka och bära. Kanske åka till skroten också om vi orkar. Till skroten kan vi inte åka med grovsopor för återvinningscentralen i Förorten är stängd… tisdagar… Mindre bra. Men det löser vi på nåt sätt.

Några jobb att söka har jag inte hittat alls idag. Det bekymrar mig lite, men å andra sidan har jag ju runt 50 aktuella ansökningar inne. Jag behöver inte vara bekymrad – inte så mycket, i alla fall. Men dan är inte slut än och igår, till exempel, dök det upp ett riktigt intressant jobb framåt kvällen. Annars föredrar jag att skriva mina ansökningar på morgonen och förmiddagen. Det är då jag känner mig som mest alert.

Efter persiennkonsultens arbete följde en del dammsugning, vilket var behövligt bakom kökssoffan. Passade också på att slänga en krukväxt (en av sommarens örter som vissnat ner) samt rycka upp en växt som boat in sig hos limeväxten.

Jag ska ta en tur till Tokerian om en stund, men först blir det lite frukost. I badrummet hänger tvätt som ska vikas eller strykas. Strykbrädan och -järnet står som ett utropstecken i gästrummet och väntar. Bäst att den här hantverkaren sätter lite fart, tror jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Vårsolen är obarmhärtig. Det märkte jag när jag klev ur sängen idag. Nog dammade jag igår kväll, men det syns inte. Solen är förresten inte bara ombarmhärtig, den är förrädisk också. Trots sin styrka visade min termometer en utetemperatur på minus nio grader – i solen, just.

sol genom persiennenObarmhärtig och värrädisk.


I morse blev jag väckt kvart över sex
av att jag hade fått ett tweet. Dumma mig som hade glömt stänga av signalen på Ajfånen! Lyckades somna om ett tag – efter att ha stängt av signalen – bara för att vakna nån timma senare igen. Ajfånens signal var av, men den vibrerarde. Nytt tweet. Det måste finnas ett sätt att stänga av alla jävla signaler under den tid jag vill sova! Men om man ska använda Ajfånen som väckarklocka sen, hur blir det då? Inte vet jag om det är nåt jag ska lära mig, för det finns ju en viss risk att jag måste returnera Ajfånen den sista maj – det är ju en tjänstemobil. Kanske köper jag en privat sen, men det är det här med kameran… Den är faktiskt värdelös i Ajfånen jämfört med min Nokia! Och tyvärr måste man ha sim-kort istoppat i Nokian för att man överhuvudtaget ska kunna starta den. Det funkar ju inte om jag stoppar mitt privata simkort i en nyinköpt Ajfån. Som sagt, tål att tänkas på…

Jag var lite rastlös när jag kom upp i morse. Kaffet perkolerades fort och fint, men det var ju det här med morgontidning. Idag känns det tomt, det ska jag erkänna. Men att efter +30 år som prenumerant på lokalblaskan och ett antal besvarade läsarenkäter få två trisslotter som tack, det är snudd på lika vänligt som att inte få nån avtackning  efter nästan 23 års jobb (jorå, den har jag varit med om). Så jag vet att jag har fattat rätt beslut och att jag hellre lägger de 2 750 kronorna på till exempel mitt trådlösa internet. Det kostar en del, särskilt som jag har valt att ha kvar linan till stordatorn. Hur som helst, jag skrapade ju mina Trisslotter och vann 30 kronor för ett tag sen. Hämtade en ny lott och den skrapade jag igår kväll med detta resultat:

trissvinst 30 pix
Vad ska jag göra för denna vinst på 30 pix?


Jag kan alltså fortfarande bli miljonär!
Och , om jag blir miljonär, alltså,  ska jag tänka en och annan snäll tanke om lokalblaskan, men inte förr. Min nästanbror blev i alla fall erbjuden två månaders gratis abonnemang på tidningen, för min del var det bara tack och hej. Trisslotterna var ju ersättning för läsarundersökningarna, dessutom, och inga hej då-presenter.

I köket står lilla datorn och på den läser jag morgontidningarna på nätet. Det går ju inte att läsa

allt

för

allt

läggs ju inte ut, men man får ändå ett hum om vad som är på gång.

På gång här är att gå ett varv med Snabeldraken. Jag har åtminstone tagit fram den, ställt den i hallen och stoppat in sladden i vägguttaget. Den ser onekligen ut som ett utropstecken här ifrån, där jag sitter på kökssoffan.

Det året jag avslutade mitt förra arbetsliv brukade jag städa till Agnetha Fältskogs dubbel-CD My very best. Häromdan läste jag om att hon släpper en CD med nyskrivna låtar i maj. Den ska jag förstås köpa! Sarah Dawn Finer och jag sjunger visserligen fortfarande duett varje morgon och kväll i bilen, men man måste variera sig lite med damerna.

Igår tittade jag för en gångs skull på Skavlan på SvT1. Jag förstår inte riktigt varför

alla

tycker att han är så bra, men igår ville jag titta därför att Agnetha Fältskog skulle vara med. Och vilken stjärna hon fortfarande är! Hon satt där och riktigt lyste bland övriga gäster, svarade lugnt och avspänt, även på lite jobbiga frågor. Och som avslutning på programmet fick vi höra och se ett framträdande av… Loreen. MEN HALLÅ! Det var väl ändå Agnetha Fältskog som alla som såg programmet ville vila ögonen på och lyssna till???

Världen är full av tjafslisor och ibland blir jag lite trött. Nu ska jag själv inte tjafsa för mycket utan hälla i mig mitt kaffe medan jag typograferar och taggar detta inlägg samt lägger in bilder. Därefter blir det ett stadigt grepp om Utropstecknet i hallen innan jag duschar och far ut till snorig och hostig liten pojke i Himlen. Lilla gubben, inte lätt att vara lite och ämlig. I övrigt blir det intressant att se om hans mamma klarar av att arbeta idag med sitt ryggskott. Ingen bra kombo det där, ryggskott och vårdjobb.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna en rad i en kommentar här, INTE på Twitter, Mie!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »