Stökiga grannar? Klaga, men gör det rätt

Ett störande inlägg.

---

 

”Detta gäller när grannen är stökig” – en intressant artikel i Metro idag.

Det händer att jag läser gratistidningen Metro. Vi har ett antal pendlare på jobbet och en och annan av dem brukar lämna ett exemplar av tidningen i Café Java. Nu är Metro inte den djupaste av tidningar, så ibland läser jag bara mitt horoskop (på tal om djup…). Men ibland slår journalisterna till och skriver om riktigt bra och intressanta saker. Och då menar jag inte dildomän eller fismätningspiller…

Idag kunde en till exempel läsa om hur en ska göra om en lider av stökiga grannar. Stökiga med avseende på ljudnivå, alltså. Det är en jurist på Hyresgästföreningen som tipsar om vad en ska göra. Och första rådet är att ringa störningsjouren, om det finns en sådan. Då åker störningsjouren ut och bedömer (o)ljudet, ber fridstörarna dämpa sig och rapporterar till hyresvärden.

En ska inte tro att det enbart handlar om vissa tider när det inte får levas om ljudligt. Enligt juristen handlar det inte om tidpunkten. Zeljko Kranjec, jurist och enhetschef på Hyresgästföreningen, säger i Metro:

Det handlar inte om vilken tid på dygnet det är, utan ljudnivån i huset ska ligga på normal nivå hela dagen. Det är inte så enkelt att du kan leva rövare och spela hög musik fram till klockan 22 och sedan vara tyst. 

Du får alltså ha fest så ofta du vill, men du får inte störa dina grannar. Den som stör kan till och med få betala om störningsjouren knackar på. En sorts störningsböter, alltså. Det klart att det kan finnas överkänsliga grannar och då kan den störande bestrida fakturan från störningsjouren. Men blir du tillsagd en fyra, fem gånger riskerar du att bli vräkt.

Fast en får inte kalla sina hyresgäster för idioter och ofreda dem med lappar. (Fotot föreställer en notis i Metro från förra veckan.)

Det finns inget krav på att hyresbolag ska ha störningsjourer, men det kan vara bra att ha ett journummer som den som känner sig störd kan ringa, menar Zeljko Kranjec. Ett sånt journummer kan användas för andra typer av anmälningar också, till exempel vattenläckor.

För bostadsrättsföreningar gäller andra regler. Då är det upp till varje förening att bestämma hur de vill ha det. En chefsjurist från HSB uppger i artikeln att ungefär tio procent av deras föreningar har en störningsjour. Den som bor i en bostadsrättsförening utan nån störningsjour ska vända sig till föreningens styrelse. Styrelsen i en bostadsrättsförening är nämligen skyldig att hantera den här sortens frågor.

Jaha, då har en lärt sig nåt idag med! Att det inte enbart är mellan vissa tider på dygnet som det är tillåtet att känna sig störd. Fast en får inte klaga hur som helst. En får till exempel inte ofreda sina hyresgäster med alltför många lappar. Och jag tror att det är tveksamt om en får gå omkring med listor om sina grannar också, bara för att försöka tysta dem som inte har samma åsikter som en själv genom att få dem vräkta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Hur många gånger i veckan äter du fisk eller skaldjur?

Ett undrande inlägg.

---

 

Mat är viktigt! Därför kommer en matfråga även denna vecka. Många av oss tycker att det är dyrt, en del av oss äter mer av det i stället för kött och några är överkänsliga/allergiska. Tofflan undrar hur många gånger i veckan du äter fisk eller skaldjur.

Frågan finns under rubriken Tofflan undrar… här intill i högerspalten. Det är också där du kan kommentera ditt svar, inte här.

Tack på förhand för din medverkan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stilla veckan börjar närma sig påsk

Ett stillsamt inlägg.

---

 

Det börjar närma sig påsk.

Det slog mig häromdan att jag lever i Stilla veckan. Det är ett vackert – och för mig just nu synnerligen passande – namn. Jag håller mig rätt stilla. Min gamla kompis Mjölkis var en fena på att rabbla dagarna i Stilla veckan. Själv får jag läsa mig till – på nätet – att det är Dymmelonsdag idag. Det är idag påskfriden inleds och i gamla tider gjorde man det genom att byta ut metallkläppen i kyrkklockan mot en kläpp av trä.

Lamporna i köksfönstren får gula skärmar under påsken.

Det börjar närma sig påsk, alltså. I mitt hem byts inga kläppar, men jag ska slå på stort och byta lampskärmar på fönsterlamporna i köket, från terracottasolblekta till gula. En del av påsken ska jag tillbringa i Himlen, så jag behöver inte överdriva nåt pyntande.

Vackert när det slår ut.

Men ändå. Lite fint vill jag göra här. Skulle vilja ha nån sorts ris att hänga fjädrar i. Fast inte går jag och köper det. Däremot ska jag försöka ta en liten, liten promenad idag. Och tänk om jag ser att nån har beskurit sina träd och inte hunnit frakta bort det beskurna så att jag kan norpa ett par kvistar! Det behöver verkligen inte vara björkris. Jag är ovan vid att ha sånt eftersom min pappa var överkänslig mot björk. Mamma brukade ta in körsbärskvistar i stället. Eller äpplekvistar. Det blev nästan ännu finare när knopparna slog ut…

Nu finns ingen trädgård att ta kvistar från. Jag undrar hur mamma har det i påsk. Det blir många, långa och ensamma dar, med nästan ingen liv och rörelse kring hennes hem. Det var en evig tur ändå att hon inte skulle komma hit. Jag kan ju liksom knappt klara mig själv. Jag blev så glad igår över telefonsamtal från mammakusinen B, den enda av mammas miljoner kusiner som hör av sig både till mamma och mig. Omtanken värmer!

Det verkar bli en solig och fin dag idag.  Jag har sovit dåligt och lite, för jag ville testa att inte ta nån tablett till natten igår. Då får jag ont och så kan jag inte sova. Sist jag tittade på klockradion visade de röda siffrorna 3:48, eller nåt sånt. Jag var därför ganska irriterad (<== litotes!) när somliga i huset skramlade med nånting mot balkongräcket vid sjutiden i morse. Bara så där lagom länge att jag vaknade tillräckligt mycket för att inte kunna somna om.

Min kökshandduk med påskmotiv.

På min agenda för dagen står en lätt promenad. Jag tänkte gå runt husen här bara. Behöver röra på mig för både ryggens och magens skull. Ryggen är hyfsad just nu. Jag har legat på köksgolvet en stund och det är fortfarande den bästa medicinen när ryggen bråkar som mest. Och förutom promenaden ska jag ju pynta för påsken. Jag äger faktiskt kökshanddukar med påskmotiv och dessa ska också fram. Det är liksom ändå dags att byta till rena handdukar i köket.

Vad händer hos dig idag och i påsk??? Ska du pynta??? Ska du resa bort eller vara hemma??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver all input från världen utanför som jag kan få!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 45: Förlovat och Förlorat

Ett inlägg om den gångna veckans höjdpunkter och dalar.

Dags att sammanställa höjdpunkter (förlovat) respektive dalar (förlorat) under den gångna veckan. Fast först en kommande höjdpunkt:

I morgon/På fredag firar vi femårig förlovning, Fästmön och jag! (Hade saker och ting varit annorlunda så hade vi inte bara varit förlovade vid det här laget. Men liv är till för att raseras – och byggas upp på nytt!)

Förlovat

• Anna (Den bästa fästmön som finns, med det största hjärtat och det klokaste sinnet!)
• Modet att nätverka (Jag tränar på att bli bättre!)
• Klara (Nu gången från bloggvän till vän! Fast det gjorde hon redan första gången vi sågs!)
• Kortet från Hvita Frun (Så glad jag blev!!)
• Bil 3:an (Som visserligen hade strulat till det med min verkstadsbokning och lånebil, men som ändå utförde det beställda arbetet – service, däckbyte och bromsfix – samt ordnade lånebil. Det är sånt som gör att kunderna kommer tillbaka!)
• Barn–TV–seriehelg (Det var jätteroligt!)

Förlorat

• P-böter (Klantigt av mig att missa rätt p-automat och dåligt av Europark/Hojab att inte ha tydligare p-automater. Den smälte in i betongen med sin färg…)
• Struligt på bilverkstan (Nej, Bil 3:an, nu får ni nog se över ert bokningssystem!)
• Förföljare (Alla förföljare har satt sina spår. Inte konstigt att jag är överkänslig…)
• Skrivartoner (Som bara tar slut och som är skitdyrt!)
• Att inte glädja sig åt det lilla, riktigt (Att slippa betala elva kronor på a-kassan räcker till mindre än en halvtimmes parkering i stan… Jag har svårt att glädjas åt det.)
• Krav och oro (Ständiga följeslagare, tyvärr.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Stick eller stryk!

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.

Nu tror jag inte att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)

Livet är kort.

Read Full Post »

Natten som var: Bzzzzz… och PIIIIIIP!

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.

Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Genomskinligt på Sjukstugan i Backen

Det jäser bland personalen på Sjukstugan i Backen. Ja inte så att personalen jäser av för höga löner – de höga lönerna är reserverade för Sjukstugans direktörer, en samling som gör… vad vet jag. Nej, det handlar om Sjukstugans nya personalkläder vars tyg är så tunt att underkläderna syns igenom.

Trosor med mönster syns igenom sjukhuskläderna.

I lokalblaskan uttalar sig doktor Bengt von Zur-Mühlen – som i vanliga fall inte är surmulen. Han gillar inte att hans kalsonger syns genom arbetskläderna. För det är så att den som tittar närmare kan se mönstret på hans kalsonger. Frågan är vem/vilka som tittar närmare. Möjligen uttråkade patienter som väntar på behandling. Doktor von Zur-Mühlen säger:

Vissa kan kanske tycka att det är pjoskigt. Men har man underkläder med personlig text eller nåt sånt så är det kanske inget man vill att patienterna ska se.

Tyget är inte bara tunt, storlekarna är konstiga. Resåren, gjord av latex, sitter på insidan och skaver. En del är också överkänsliga mot latex, vilket naturligtvis är problematiskt på riktigt. Doktor von Zur-Mühlen gillar inte heller att företaget som tvättar kläderna har sitt namn tryckt på ärmarna, det anser han vara reklam.

OK, jag har skrivit ovanstående med en viss glimt i ögat. Men också allvar. För om arbetskläder är obekväma och även orsakar allergiska problem är det ju inte bra – personalen använder dem ju ett helt arbetspass. Så frågan är om ledningen har valt det billigaste klädalternativet före ett som kanske var lämpligare. Gissningsvis för att få råd att betala alla sina direktörer, en ny anställdes visst häromdan, med bland annat uppgiften att ta hand om Sjukstugans… ekonomi… Direktörerna är ju så välbetalda att de får köpa sina arbetskläder själva. Och det lär ju inte gå åt så många kläder med tanke på att de knappast skitar ner sig vid sina skrivbord eller i möteslokalerna. Fast det klart, det är ju aldrig kul att spilla kaffe över sig, det är det ju inte. And by the way, en direktörslön på Sjukstugan i Backen motsvarar mellan tre och fyra sjuksköterskelöner på samma ställe. Varför skriver inte lokalblaskan om detta i stället för om genomskinliga kläder..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Kemisk intolerans och att avgöra dödsrisk på en höft

Forskarna på Umeå universitet är flitiga och envisa. De har kommit fram till att vissa människor inte är allergiska utan lider av kemisk intolerans. Det handlar om en oförmåga att vänja sig vid lukter.

Tio procent av oss sägs lida av kemisk intolerans. Symtom på kemisk intolerans kan vara illamående, koncentrationssvårigheter och irritation i ögonen. Det är symtom som kan komma av vardagliga lukter som parfym, rengöringsmedel, cigarretter och sånt. Den som drabbas får gå igenom många tester, men får kanske inte nån diagnos ändå. Man tror alltså att man är allergisk, men doktorn hittar inte nåt man är allergisk eller överkänslig mot. Vilken tur att vi då har forskarna i Umeå som kan sätta namn på våra åkommor!

Kemisk intolerans…

visst låter det… avancerat och som ett riktigt gravt tillstånd..? Hur man ska behandla detta tillstånd har man emellertid inte kommit fram till än.

Men inte nog med denna fantastiska upptäckt… Andra Umeåforskare har studerat fetma och kommit fram till att det är på en höft man kan avgöra om man dör för tidigt eller inte av fetma.

Kolla magen… Och den här bilden har ett par år på nacken… Till somligas förtret lever jag vidare. Fästmön tog bilden.

De fantastiska forskarna i Umeå har kommit fram till att den som har breda höfter och smal midja ligger bättre till vad gäller livslängd och dödsrisk än den som har smala höfter och högt midjemått. Det där höftfettet kan till och med skydda mot hjärt-kärlsjukdomar och diabetes.

Forskarna har studerat 8 000 personer… på Mauritius. Eh..?

Själv har jag tjocka höfter och högt midjemått. Mina höfter syns inte och min midja sitter i armhålorna, typ. Så man kan ju undra vad jag är för avart. Jag är emellertid inte från Mauritius. Och jag kan lika gärna dö i morgon som i kväll.

Read Full Post »

Vackert väder, cykelturer och verkligheten

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.

Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…

På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.

Read Full Post »

Seeegt, kallt och överkänsligt?

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…

Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…

Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »