Förtal och förtal… och tycke

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag Mårten Schultz krönika om Herreyfallet. Fallet i sig handlar om Richard Herreys mål mot kulturjournalisten Martin Aagård på Aftonbladet. Herrey blev kallad rasist av Aagård på Twitter. Då stämde han såväl journalist som kvällsblaska. Jag har inte alls noterat tweeten, men är intresserad av förtalsfrågan och sociala medier.

Mårten Schultz sätter i sin krönika fingret på flera intressanta aspekter i det hela. En är till exempel ansvarsfrågan när det gäller tweets av journalister. Han skriver:

[…] För det fall en journalists utpekande av någon som rasist på sociala medier utgör förtal – vem svarar då? Det är klart att det inte faller inom, i detta fall, Aftonbladets utgivares ansvar. Vanligtvis kan journalister på tidningar och i andra medier vara säkra på att de är trygga från ansvarsutkrävande från personer som varit föremål för deras behandling genom ett särskilt grundlagsskydd.
Men detta gäller (ofta) inte när journalister skriver på Twitter eller andra sociala medier. I dessa situationer kan arbetstagaren själv, journalisten vara exponerad för ansvarsrisker. […]

Ansvarsfrågan blev inte alls klarlagd under rättegången, menar Mårten Schultz. Tingsrätten ansåg inte heller att Richard Herrey hade blivit utsatt för förtal.

Vad är då förtal och vad är inte förtal? Mårten Schultz ger exempel:

[…] Det är förtal att peka ut någon som brottslig eller klandervärd. Men det är inte förtal med utpekanden som utgör, som det brukar sägas, rena värdeomdömen. Det är förtal att kalla någon för barnmisshandlare, terrorist eller tjuv. (Sådana omdömen kan dock vara försvarliga och därmed tillåtna trots att de i teknisk mening är förtalande.) Det är däremot inte förtal att säga att någon är ful, vidrig eller äcklig.
Förtalande omdömen är med andra ord omdömen som kan vara sanna eller falska. […]

Mårten Schultz tolkar att det kan vara förtal i vissa fall när det gäller rasiststämpeln, anser tingsrätten. Att säga att nån är rasist är inte ett värdeomdöme liknande ”du är äcklig”. Men i Herreyfallet ansåg tingsrätten att Aagårds tweets inte var förtal. Mårten Schultz skriver:

[…] Aagård skrev nämligen inte bara att Herrey var rasist. Han skrev närmare bestämt ”din gamle rasist” […]

Och det är det där lilla tillägget som rätten anser gör så att mottagaren förstår att det inte är ett sakpåstående utan ett värdeomdöme.

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt. Ibland tycker vi alla att vi är jättetydliga med vad vi menar och ändå missuppfattas vi. Jag tycker att det är märkligt att tingsrätten kan påstå att mottagaren förstår vilken typ av påstående tweeten är. Richard Herrey har sin uppfattning om tweetens betydelse. Om övriga som har läst tweeten förstår den eller inte, tolkar den rätt eller fel, vet ju inte tingsrätten. Richard Herrey menar att tweeten har haft stor påverkan på hans varumärke. Förutom att betala rättegångskostnaderna på 100 000 kronor funderar Richard Herrey på om han ska gå vidare och överklaga. Han kanske inte kan det av ekonomiska skäl. Skadade varumärken kan ju, som bekant, påverka ekonomin.

Jag undrar hur det är med fula människor* (värdeomdöme; icke namngivna) som skriver i sociala medier att vissa människor (namngivna inklusive foto på personen) har alkoholproblem och är psykiskt sjuka… Är de att anse som förtalare eller är sjukdomar, tillskrivna personer (oavsett om det är sant eller falskt) att se som värdeomdömen?

Troll kan, precis som människor, vara både söta och harmlösa, men också fula och elaka. Här några sötingar. I verkligheten finns ju inga levande troll.

*fula människor = i mina ögon blir elaka människor fula

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gilla/favorisera eller retweeta/reposta/dela – hur gör du?

Ett inlägg om återkoppling i sociala medier.

---

 

Somlor gillar jag inte, men jag tycker att det är ett roligt fenomen. Den här bilden hade fått mitt ”gilla” på Instagram, i alla fall. Men det är min egen bild och en ska ju inte förhäva sig…

I sociala medier kan man ofta gilla eller favoritmarkera texter och bilder. Man kan också dela. Det är en sorts återkoppling till avsändaren. Men vad är skillnaden och hur använder du detta?

Jag har den senaste tiden slagits av att somliga klickar ”gilla” på ”allt” jag skriver, även kommentarer, på bloggen. Eller favoritmarkerar mina tweets. Det känns väldigt… ovant för mig.

Själv ”gillar” jag enstaka texter och foton, som jag tycker är riktigt bra/roliga/fyndiga/viktiga etc.

Men är det nåt som är så där extra jäkla bra, då väljer jag att dela det. På så vis får ju andra möjlighet att se en bra text eller bild.

Det känns som om jag har missat eller missförstått nånting. Eller är det så att det som är rätt för dig är rätt för dig, men inte för mig? Visst är det roligt att ge beröm i form av ”gilla”, men jag tycker inte man ska överdriva. Då blir det inte trovärdigt i mina ögon. Samtidigt inser jag att ”gilla” i sociala medier kanske inte har med att ”gilla” i verkliga livet att göra? Att det är två olika sätt att använda ordet..?

På Instagram kan man tyvärr inte automatiskt ”reposta”, det vill säga dela, andras bilder. Det går om man laddar ner en särskild app. Men när det gäller Instagram har jag lättare att sätta mitt hjärta, det vill säga ”gilla”, om jag ser en bild som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Fast visst skulle jag vilja kunna dela andras bilder också. Ett knep runt det kan vara att ta en skärmdump med mobilen och sen skicka upp skärmdumpen som bild via det egna Instagramkontot. Eller, som sagt, ladda ner en särskild app.

Hur gör DU??? Hur använder DU gilla-funktionen i olika sociala medier? Hur använder DU dela-funktionen??? Skriv gärna några rader och berätta, för det känns som om jag inte riktigt hajar det här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lennart

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 29 augusti 2014

Ett citerande inlägg.

---

 

Inte brukar jag läsa mycket i min fackliga tidskrift. Men nu ska den göras om till magasiiin (<== Lidingö-uttal) så då kanske den blir bättre, eller..? Anyways, idag innehöll tidskriften emellertid det jag härmed gör till dagens citat på den här bloggen. Det finns hopp, Vision! Tack för detta:

 

Fortsätter tidningen Vision (som i mina ögon är en tidskrift…) så här kanske jag läser mer i den…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »