Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hopp’

Ett inlägg om sköna dar.


 

 Bubbelvatten

Fräscha och citronsmakande bubblor i mitt glas.

Sköna maj… Ja, epitetet skön kan en verkligen ge månaden maj i år. Förra veckan var det kallt, regnigt och blåsigt. Sen några dar är det ljuvlig värme och balkongsittarväder. Än så länge har rökarna/grillarna och jag lyckats undvika varandra, så jag har kunnat sitta mycket och länge på min balle*. Det är jag förstås tacksam för samtidigt som det kan irritera mig att andras… laster och matlagning tvingar mig att sitta inomhus vissa heta sommardar med stängda fönster och dörrar för att kunna andas utan att det gör ont.

Igår eftermiddag och kväll kunde jag i alla fall njuta av att sitta och läsa, med markisen lite nerfälld så att en ljum liten vind kunde passera. Jag hörde hur nån i huset stökade på sin uteplats och det var inte utan att jag blev rätt avundsjuk. Jag skulle också vilja ha en liten plätt, en liten trädgård, där jag kan odla några örter, kanske några rader potatis, och framför allt: ligga under ett träd och läsa böcker. Men ärligt talat var det inte fy skam att bara sitta på ballen och läsa och dricka kolsyrat vatten smaksatt av citron. För vätska behöver en i värmen!

Romarblod och Helgonet och utpressarna

Jag läste ut den översta boken och påbörjade den undre.

 

Tjugfem

Eh… saknas det inte nån vokal här, typ ett o..?

Men jag satt faktiskt inte bara och läste. Då och då nöp jag till mina Wordfeudmotståndare med mästerliga ord, fast… jag förlorade en och annan match trots det. Sen skrapade jag en Sverigelott i hopp om att bli miljonär. Jag fick fyra Sverigelotter av vännen Lena och två Trisslotter av mamma i födelsedagspresent. Hoppet om att bli miljonär grusades också. Ändå fick jag skratta, för de där på Sverigelotten verkar inte vara så bra på att stava… En och annan vokal saknas.

Framåt kvällen gick jag in och grillade min lax i en panna på spisen. Till laxen gjorde jag potatis i ugn och en sås av crème fraiche, rom och rödlök. Jag var lite nervös för hur magen skulle ta emot det hela, men när jag väl serverade mig maten på ballen var jag så vrålhungrig att jag struntade i rädslan. Det gick ganska bra att äta, bara jag tog korta pauser då och då. Sen har magen klagat lite under morgonen. Samtidigt behöver jag både proteinet från fisken och fettet från såsen för att systemet ska hållas i balans. Till firren serverade jag mig ett glas Moulin Blanc, ett vitt vin som Fästmön inhandlade för ett tag sen. Notera att jag frågade om lov först innan jag tog nåt vin!!! Vinet är lättdrucket med en touch av citrus och gjort på sauvignon blanc och chardonnay. Rejält kylt smakade det fina fisken till… fisken…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den här veckan, 
den sista i både livegenskap och frihet, märkligt nog, har jag haft ganska mycket att göra. Därmed inte sagt att det var tråkiga saker jag har gjort. Igår var jag till exempel och fick håret klippt. Mästerfrissan M gjorde sitt bästa och jag la ut en bild – en selfie! – på det här igår. Fast jag måste säga att baksidan är bäst! Tyvärr kan jag inte ta nån vettig bild som visar hur M får till den där virveln jag har bak i huvet, men du får i alla fall se hur härligt och somrigt snaggad jag är i bakhuvet.

Snaggad

Somrigt snaggad i bakhuvet.

 

Kaffe och Helgonetbok i sängen

Kaffe och Helgonet – en bra start på den här lördagen!

Den här lördagen har knappt börjat. Jag har legat i sängen och läst och druckit svart kaffe, så som jag brukar göra på helgmorgnar. Strax ska jag in i duschen och sen blir det frukost. Dan ligger blank och oplanerad framför mig. Kanske besöker jag den äldre kvinnan som ville bjuda mig på kaffe den här veckan. En tur till Tokerian blir det i vart fall, för jag behöver mer bubbelvatten och lite annat, typ middag. Mamma ska få ett samtal idag eller i morgon, men i morgon hämtar jag Anna när hon har slutat jobba och direkt efter det ska vi titta på en lägenhet.

Nu är det emellertid fortfarande lördag och jag laddar och laddar och laddar inför jobbstarten på måndag. Till kvällen idag kan det bli dragning i galgtävlingen. Än finns det chans att klämma till med ett klokt/roligt/elakt/oförskämt svar. Klicka på bilden nedan så kommer du till inlägget med tävlingen!

Galge roligt du kom

”Roligt du kom” står det på galgen, men vad står det på galgen bakom???


*min balle = min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande och tacksamt inlägg.


 

 Rosen på White ladytårtan näraJag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!


Idag vill jag tacka alla
som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.


KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Onsdag… Då är det ingen tvekan om vad som gäller: När livet vänder. Jag får ut så mycket av den här TV-serien. Den ger mig hopp om att det finns möjligheter även för mig, samtidigt som den visar att jag långt ifrån har det svårast av alla. Jag kan bara hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra När livet vänder forever and ever!!!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men för den här säsongen återstår tyvärr inte så många möten… (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Daniel

Daniels uppväxt präglades av våld. Han lovade sig själv ett bättre liv.

Daniel var i fokus i kvällens program. Och våld… våld, våld, våld. Som barn blev han misshandlad av båda föräldrarna. Alkohol är en lömsk och opålitlig vän och den var naturligtvis också inblandad. Psykisk sjukdom, självmord… Det är så mycket svårt som har funnits i Daniels tillvaro. Men det var detta som fick honom att lova sig själv redan som tolvåring att välja en annan väg: han skulle skapa sig ett annat liv, ett bättre.

Vägen till ett bättre liv blev lång och rätt krokig. Den slutade med att Daniel satte kniven i en person. Visserligen anmälde han sig själv, men polisen som han anmälde sig hos strök en mening i Daniels bekännelse. Därför blev straffet bara 200 timmars samhällstjänst. 200 timmar… Det är en månad och en vecka omräknat i heltidsjobb.

Jag kan aldrig acceptera våld. Det gör också att jag har svårt att förstå det som har med våld att göra. Daniel fick en ny chans. Tack och lov använde han den möjligheten och lever idag ett betydligt lyckligare och rikare liv än många av oss.


Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play
(avsnittet kan ses till den 13 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.


 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

 Handskar på Bokuspaket

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.


Även om det finns personer som tycker
att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Böcker Bokrean 2016

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blött inlägg om papper.


 

Papper i tunna

Mycket papper blir det på en dag…

Papper kan en ha till mycket. Jag själv jobbar mest digitalt nu för tiden. Eller vid datorn. Men en och annan utskrift på papper blir det! Jag gillar inte att läsa via datorskärmen, även om mina nya brillor är jättebra. Det skulle aldrig falla mig in heller att läsa det som kallas e-bok eller lyssna på en bok – och det säger jag inte bara för att jag kände mig lurad av somliga kring den där kampanjen mot bokmoms på e-böcker som jag ställde upp på utan att få ett jota. Den som känner mig vet att jag älskar fysiska böcker. De ska läsas på gammalt hederligt sätt, de ska gå att ta på, lukta på och helst ska jag få stoppa dem i mina hyllor. På arbetstid läser jag förstås inte mina skönlitterära böcker. Fast jag har alltid med mig min bok på gång i jobbväskan för raster och toalettbesök. Nä, på jobbet läser jag mest annat. Idag blev det… väldigt mycket… Det är lite av ett Sisyfos-arbete. Så snart jag är klar så långt jag förmår är det bara att börja på nästa. Därför blir det en ny rapport i morgon.

Papper skulle jag emellertid ha behövt till Clark Kent*. Igår när jag åkte hem upptäckte jag att det var lite blött på golvet vid passagerarstolen fram. Idag var det torrt, men det blev blött på hemvägen. Det är ju själva F*N! Nu har jag äntligen fått ordning på mina läckande kranar här hemma – och då ska det vara nåt läckage i bilen! Jag kollade när jag kom hem i garaget och det är inte jätteblött och inget som luktar nåt. Hum… får hålla detta under uppsikt, helt klart. Men… om Clark Kent ”stannar” då lär även jag ”stanna”, för hur ska jag ta mig nånstans utan honom? (<== retorisk fråga).

Jag fick ett telefonsamtal på eftermiddagen som först gav mig nån sorts hopp. Sen blev jag besviken och undrade om den som ringde hade

läst men inte förstått.

Så i helgen ska jag sätta mig och skriva koncentrerat innan jag dammsuger. Troligtvis skriver jag ut på papper också. Det gäller att skaffa sig sitt på det torra, så att säga – utan att säga för mycket.

Dags för en McFest innan jag tar tag i kvällens måsten. Skogaholmslimpa rules!

Mackor mjölk bok o tänt ljus

McFest!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med viss självinsikt.


 

Definition på korkad

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Hs hand

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

  1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
  2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäril

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.


 

Gatlykta och höstträd

Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!

Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.

Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.

Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.

Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.

Augustpriset

Vilka får August 2015?

Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.

Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.

Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högst personligt inlägg.


 

Mitt vänsterögaKanske var jag inte mer än fem år när jag visste. Då fanns inte orden. Det skulle dröja många år till dess att orden fanns. Instinkten sa till mig att tiga. Jag bar både skam och längtan.

Mina drömmar… Alla gick de ut på att jag en morgon skulle vakna och allt var annorlunda, förändrat, rätt. Som om ett mirakel skett den gångna natten. Ett under, som ingen ifrågasatte.

I mitt nya liv skulle lögnerna vara borta. Jag skulle ses för den jag var, inte den jag omöjligen kunde vara. Det skulle vara paradiset att slippa låtsas.

Men vi vet ju att mirakel sker ytterst sällan. Den som tror på under och drömmar lever inte riktigt i den här världen. Och åren gick. Jag blev 15, 25, 50… Skammen och längtan var fortfarande mina. Skillnaden var, emellertid, att det hade blivit försent. Mina ögon hade förlorat sin barnsliga glans. Hoppet hade flugit sin kos. En livstid hade gått till spillo. För jag var ju inte…

 

Vill du veta vad det var jag inte var??? Vill du läsa mera??? Då får du ge dig till tåls ett par dar. Det här inlägget är nämligen tidsinställt och jag är bortrest utan dator.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett plötsligt inlägg.


 

Grön Trisslott

En Trisslott i Hoppets färg köpte jag idag.

På väg hem från Tokerian stånkade jag, varm och svettig. Men nu är busskortet laddat. Jag köpte en Trisslott också. En grön Trisslott. Grön är ju Hoppets färg – och min farmors namn, Nadja. Jag tänkte att har en inte tur på ett område, har en det kanske på ett annat. Och om en inte vågar prova får en aldrig veta.

Så mötte jag en bekant och blev ståendes för att prata hår en lång stund. Sen kom h*n på att h*n ju skulle äta lunch med sin son och han väntade. Jag har varken nån son att prata om eller luncha med så jag gick hem. Passerade garaget på vägen och tog in picknickfilten från bilen.

 Tidning bok vatten filt

Tidning, bok, kallt vatten, penna och läsglasögon – vad mer behöver en?

Det blev en liten promenad för att hitta skugga under ett träd. Det blåste ganska bra, vilket medförde att jag hade en liten show. Att ensam försöka breda ut en filt på marken när det blåser kan se ganska komiskt ut. Jag är inte rolig, men jag är komisk i vissas ögon. En man gör narr av. Varsågod, jag bjuder på det!

Med filten på plats så småningom, nedtyngd till gräset med avtagna gympaskor, plockade jag fram tidning, recce-bok, penna, vatten och brillor. Vad mer behöver en? Bäst av allt – alltihop var gratis – utom läsglasögonen, som jag har köpt för tio kronor.

Sol och moln mellan träd

Det blåste kallt och molnen hopade sig, trots en envis sol.

Fast det klart… en kudde hade inte varit helt fel och nåt gott att smaska på. Jag försökte hitta en bra ställning för att läsa. Det gick sisådär.

På grannfilten en bra bit bort samtalade en kvartett människor. Vinden förde understundom med sig ett och annat lösryckt ord, men det var inte störande för min koncentration. Kvartettet gav upp filtsittandet efter ett tag. De ersattes av en liten pojke och en stor pojke man och deras boll. Inte fullt så ostörande när en läser.

 

Det började blåsa mera. Mörka moln närmade sig. Jorå, solen försökte nog vara envisast, men fy så kyligt det blev! Efter en knapp timmes sittning gav jag upp och packade ihop. Hade väl bara kommit runt hörnet så var den kvalmiga värmen där och av den kalla vinden – inte ett spår.

Instängt hemma. Tyst. Nån som rökte utanför. Jag förklarade mig via en sociala medier-kanal intresserad av ett besök hos min förrförra arbetsplats – jag saknar stället så! – och jag var välkommen. Datum och klockslag bokas först nästa vecka. Allt för att ha små energikarameller att sulta på i framtiden!

Så tog jag fram Trisslotten. Hoppets gröna lott. Den som det står

Plötsligt händer det

på allra överst. Ur besticklådan (!) i köket grävde jag fram min tur-skrapare, orange och grann till färgen. Jag skrapade och skrapade och skrapade, nio rutor och en extrachans. Om det hände nåt plötsligt? Tja, se själv på bilden nedan:

Vinstlott 90 kr

Det hände hela 90 kronor!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »