Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte rättvist’

Ett livsinlägg.


 

blodpenna

Ett delikat skrivuppdrag är på gång.

Just i denna stund lever jag i ett tämligen rent hem. Det var sååå skönt att jag uppnådde dagens mål – att städa min bostad (nåja, inte tak, väggar och fönster, typ resten). Men livet är som bekant inte rättvist. Det finns de som lever i ett rent helvete. Jag har fått höra lite grann, tills jag bromsade för att inte bli alltför känslomässigt indragen. Det kan jag inte bli om jag ska hjälpa till med detta delikata skrivuppdrag. Och därför får du som läser inte veta mer än så här.

Trots att ett av mina öron har varit mer eller mindre klistrat till mobilen av och till idag, har jag alltså uppnått mitt dagsmål. Vidare har jag nätverkat på ett positivt sätt, med vänner och bekanta. Jag har tackat ja till krattning som jag har blivit utlovad, därför att jag inser att jag inte klarar av vissa saker ensam och på enbart mina egna meriter.

Elias och en okänd tants brövlåda.

En blivande tonåring och en okänd tants brövlåda fotade för exakt ett år sen.

Lilla mamma har fått ett samtal och hon klarar av att svara i sin mobil även om det tar lite tid. Men hon vågar ännu inte ringa med den. Det blir nästa steg. Fästmön och jag hade ett litet planeringssamtal mitt på dan. Jag frustreras av det faktum att tiden inte räcker till för det jag vill göra, men i morgon blir det i vart fall så att jag åker ut till Himlen. Nånstans mitt på dan får jag besök av två av mina favoritkillar som har ärenden i environgerna. Tänkte pumpa den av dem som snart blir tonåring om uppslag till den kommande födelsedagen. Det blir svårare och svårare ju äldre vederbörande blir.

Den kommande tiden blir mina dagar mer fyllda än tidigare. Det är bra för mig. Samtidigt jobbar jag på det spontana, men också på att säga nej. Det går sisådär, men det går framåt. Det känns skönt att vara åtminstone något utvecklingsbar – till skillnad från bittra, till åren komna personer, som utsätter andra för sin sjukliga fixering. Vilken förebild! Nej, jag kan inte påstå att jag njuter av att få mer uppmärksamhet än barn och barnbarn.

Corvina Veronese

Corvina Veronese i glaset i kväll.

En dusch och lite middag från frysen med ett glas rött har gjort mig lite slö och mjuk i kroppen. Det är dags att jag försöker ta tag i seriös läsning, medan somliga spelar sin musik på så sätt att jag är böjd att tro att de har fått för sig att jag gillar den. I nästa liv ska jag inte ha grannar och jag ska definitivt inte omge mig med skrytpellar. I kväll ska jag däremot umgås med Vera.

 

 

Ha en go fredagskväll och helg!

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lennart och tidningstext om hans styckmördade son

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Gift vid första ögonkastet deltagarna

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.


Vi kom in i programmet lite sent,
så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Bränt rostbröd

Jag kan inte ens rosta bröd.

Ja nåt Under är jag verkligen INTE – särskilt inte i köket. Om jag finge välja skulle Fästmön laga all mat vi äter tillsammans. Men det är ju inte rättvist. Så ibland gör jag små försök. Fast jag lagar aldrig mat från grunden, det kan jag inte. Jag har inte det intresset heller.

Jag kan inte ens rosta bröd utan att göra fel. I morse blev de två första skivorna alldeles för bleka, så de kördes ”lite till”. Då blev de brända. Anna tyckte synd om mig och rostade ett par nya brödbitar, allt medan jag skrek:

Matsvinn! Matsvinn!

(Inte Försvinn! Försvinn!)

Med gemensamma krafter försökte vi sen lura Elias att äta hemgjord pizza med räkor på. Klart han upptäckte det! Det gick inte ens att få honom att prova lite och säga att det är Bröderna Katts favoritmat. Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.

Räkor kvar på tallriken

Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.


Nu börjar det gå mot kväll 
och jag är hemma i New Village igen och mår skit (kan man göra annat när man bara för höra hur dålig man är och när ens åsikter inte vill förstås?). Nej, jag är inte mycket värd på sina håll, men jag är i alla fall älskad av den enda som räknas.

Och nu ska detta UFO snart göra entré i sitt eget kök och försöka få till nån middag. Jag hittade frysta kycklingburgare på ICA Solen till ett bra pris, så jag tänker vända en sån i stekpannan. Den billiga torsken jag också köpte får gosa i frysen ihop med laxen jag fyndade häromdan. Jag har kanske inte blivit nåt Under i köket, men jag har blivit rätt bra på extrapriser!

Ha en fin kväll och säg nåt snällt till nån i stället för att vara elak eller oförstående och bara hävda din rätt! Det finns alltid en orsak till att människor är som de är.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.


Oj oj oj, redan torsdag
och rejält med nerförsbacke till helgen! Hemma hos mig ska det vara strömavbrott av och till framöver, så det är bäst att tidsinställa så mycket som möjligt för i cyberspace är det ju aldrig helt strömlöst. Toppar och dalar från den gångna veckan kommer här, redovisade som Kanelbulle (topp) respektive Semla (dal):

Kanelbulle


Semla


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här dan blir bara konstigare och konstigare. Inget och ingen tycks vara det/den det/den utger sig för att vara. En synnerligen informativ lunch bekräftade detta. Här är exempel på några frågor som aldrig får några svar:

  • Hur kan man sänka sig så lågt som till att bråka om hundralappar?
  • Hur kan det vara tre personer som har ansvar men ingen tar det?
  • Varför är vissa chefer bara elaka och spelar oförstående?
  • Varför drabbas smarta, starka kvinnor av allt från elaka, manliga chefer till sjukdomar som förlamar dem?
  • Varför hamnar alltid de goda ute i kylan?
  • Hur kan den som bygger upp sin tillvaro, gång på gång, med lögner stå ut med sig själv?
  • Varför är livet inte rättvist?

kall dyna

Ingen kalldusch, men en riktig svår och kylig sits, reserverad för de goda i tillvaron.


Ibland önskar jag
att jag hade en gudomlig slev som kunde röra om i grytan och ställa vissa saker och ting till rätta.


Livet är kort. Vem sa att det var rättvist?

Read Full Post »

Våra myndigheter vill slippa skicka post till oss. Just nu bygger svenska myndigheter upp en sajt där all post mellan dem och oss medborgare ska samlas, avslöjar Dagens Nyheter idag. Det handlar förstås om att spara pengar. Flera hundratals miljoner… Frågan är bara om den nya sajten funkar för alla. Och hur säker den är.

Brev från Polisen

Ett sånt här brev, ett utdrag ur belastningsregistret, skulle kunna hamna i min digitala brevlåda. För övrigt vet jag fortfarande inte vem som falskeligen beställde detta utdrag i mitt namn…


Den digitala brevlådan
har faktiskt redan ett namn, Minameddelanden.se. Men det är väl inte många som har hört talas om. Sajten är inte marknadsförd och det känns som om det jobbas på den i tysthet. Eller hemlighet så att man inte kan ha några synpunkter när tjänsten är klar och lanserad, eller? Som Toffla undrar man lite…

Enligt DN-artikeln är det nån sorts ”superhemsida” som skapas där all korrespondens mellan myndigheter och den enskilde ska hamna. Det handlar om besked om sjukersättningar, skattebesked, meddelanden från CSN och annat. Vad landsting och kommuner kan bidra kan vi spekulera om, men gissningsvis kan det vara allt från provsvar till beslut om färdtjänst. Det funderas också på att man ska kunna ha sina fullmakter där också.

Men redan nu kan ju den som vill sköta en del ärenden hos Försäkringskassan, deklarera och läsa sin journal på nätet. Tydligen har det efterfrågats en samlingsplats för den enskildes kommunikation med Staten. Frågan är om det är bra eller dåligt. Spontant tycker jag att det låter rätt bra, men naturligtvis är man som alltid orolig för säkerheten. Och dessutom kan jag inte låta bli att undra hur många som, likt min mamma, blir utestängda från detta eftersom de varken har tillgång till dator eller internetuppkoppling eller ens basala datakunskaper. Eftersom många äldre är storkonsumenter av vård och omsorg, läkemedel med mera kan man ju inte låta bli att fundera lite. För det får jag inte bli så nån utestängs. Jag ser nämligen att det finns vissa risker för det. Och då blir det inte rättvist! Många gamla har det tufft nog som det är med banker där de inte kan ta ut kontanter eller knappt betala räkningar hos, med mera.

Får man till bra säkerhet kring detta skulle jag personligen vara intresserad. Men jag gillar inte tanken att en grupp – eller flera! (för man undrar ju om myndigheterna tänker på anpassningar för personer med varierande funktionshinder, till exempel) kanske stängs ute. Enligt artikeln ska det vara frivilligt att ansluta sig till tjänsten. Men frågan är om och i såna fall hur den som inte ansluter sig straffas. Gissningsvis blir de påförda administrationskostnader eller liknande.

Har du några tankar och åsikter kring detta – vad gäller din egen person och vad gäller övriga samhällsmedborgare???


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här helgen har jag nåtts av två vänners dödsbud. Det första var väntat, men ändå. Det ena kom alldeles nyss. Jag vet inte vad jag ska säga, tänka, känna, jag är alldeles, alldeles… chockad.

Det var inte länge sen jag ringde vännen K och grät i hennes öra. Livet är kort för somliga och framför allt är det inte rättvist. Jag klagade min nöd, hon ville veta mer. Vi skulle höras igen. Det blev inte så. Jag messade mitt nya mobilnummer i fredags. Det kom inget svar.

För två år sen när jag var på sjukhus var vännen K den enda av vännerna – familjen undantagen – som ringde min sjukhustelefon. Hon hade tid, hon tog sig tid, hon brydde sig. Hon duttade, hon flamsade och fick mig att skratta. Vem ska ringa mig den här gången? (Ja, jag vet, det är jävligt själviskt att tänka så.)

Tack vännen K för att du ändå har varit en del av mitt liv! För att du lånade ditt öra, för att du delade med dig av dina kunskaper som syster, för att du erbjöd mig att förvara familjeporträtten i ditt hem, för alla böcker du skickade mig, för alla tröstens ord du har gett mig under den korta tid jag har känt dig! Du fattas mig!

Mina tankar går till din familj, det är en stor förlust för dem alla. Vila i frid, käraste, käraste K!


Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!


Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten.
För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Older Posts »