Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘son’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I lördags var det premiär för första avsnittet av den fjärde och sista säsongen av Mr Selfridge på SvT1. Och även om jag verkligen gillar den serien tror jag att det är klokt att sluta när den är på topp. Men ytterligare nio lördagar framöver får vi njuta av serien och det känns tryggt – vad ska en annars glo på en lördagskväll?

Mr Selfridge

Mr Selfridge är tillbaka! (Bilden är en skärmdump från SvT:s webbplats.)


Fart och fläkt är det redan från start 
i detta första avsnitt av sista säsongen. En kan ana såväl kommande problem som pågående. Avsnittet slutar dessutom med… ett platt fall, kanske rentav en katastrof? Att saker och ting inte är riktigt OK mellan mr Selfridge och sonen Gordon noterar jag. Mr Grove har det tufft att räcka till som ensam förälder för alla sina barn. Och är verkligen lyckan total för paret som ska få barn? Gladast är i alla fall jag över att Lady Mae är tillbaka, hon är en riktig personlighet även om hon nu är i trångmål.

Säsongsstarten av Mr Selfridge var riktigt bra. Jag ser redan fram emot nästa lördag.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både rörigt och soligt inlägg.


 

Läsglasögon och kalender

Tur att jag hittade ett par gamla läsglasögon i jobbväskan. Annars hade jag inte kunnat jobba så bra…

Den gångna natten var jobbig. Eller snarare rörig. Först drömde jag en konstig dröm i vilken jag drog in en kvinna på jobbet. Hon hade en gigantisk och väldigt lynnig son som uppträdde hotfullt mot henne i drömmen. Bara det att han var lika gammal som hon är i verkligheten. Drömmar… Sen vaknade jag flera gånger av att benen krampade. Enligt boken jag började läsa igår har jag troligen diabetes typ 2. Det är i vart fall diagnosen som Wallander får när han är konstant trött och törstig, dricker mycket och har nattliga kramper i benen… Ja, ja, jag vet att jag borde gå och ta lite tester, men… för tillfället laddar jag för tandläkarbesöket på måndag morgon.

En kan inte påstå att morgonen blev mindre rörig än natten. Jag satt och läste alldeles för länge vid köksbordet och kom därför iväg sent till jobbet. Då hamnar en i bilköer och kommer försent. Jag anlände hela fem minuter över åtta till parkeringen utanför jobbet. Inne på kontoret skalade jag av mig ytterkläderna och packade upp jobbväskan med kalender, bok och… eh… nej! Terminalglasögonen låg kvar hemma! Då var det tur att jag hade mina gamla läsbrillor kvar i väskan. Häromdan funderade jag på att plocka ur dem, men så lät jag dem ligga kvar. Reservglasögon är ju aldrig fel att ha med sig. Idag var det helt rätt!

Solen genom skitiga persienner

Jag såg solen idag genom några skitiga, men hela, persienner på jobbet…

Natten hade varit kall och det var imma upp på halva fönstren där hemma. Men det är inget fel, påstår männen i BRF-styrelsen och fönsterleverantören. Jag väntar bara på när de ska komma och för tredje eller fjärde gången fixa de irriterande små saker som fortfarande, efter 3,5 år, inte är OK. Det handlar om allt från persienner som har varit trasiga typ hela tiden till ett läckage från en fönsterventil som uppenbarligen gör det kallt i hemmet på vintern och stekande hett på sommaren. Garantin går snart ut…

Morgonen var i vart fall solig och det passade ju bra eftersom jag träffade en riktig Solstråle idag på lunchen! Inte trodde jag till exempel att jag skulle bli glad av att prata om Det Som Hände, men det blev jag. Jag uppfattades nämligen inte som ”fel”. Det var roligt att få nyheter, även om alla nyheter i sig inte var roliga. Livet far inte varsamt fram ens med de unga. Då är det starkt att orka kämpa!

Jag har tragglat med en lay out hela dan idag. Varje gång jag trodde att jag var färdig hittade jag nåt mystiskt fel som jag behövde kolla. Den stackars författaren kände sig nåt lite terroriserad. Samtidigt är det ju viktigt att det blir rätt.

Läsglasögon

I kväll ska jag se När livet vänder och Maria Wern på TV.

Under eftermiddagen fick jag återigen erfara att livet inte är rättvist, varken för mig själv eller för andra. Tyvärr är det ingen tröst att vi är flera drabbade, det gör det hela bara ännu mer sorgligt. Det är tur att det finns goda arbetskamrater lite varstans här i världen. För goda chefer finns det dessvärre färre av. Jag hade i alla fall glädjen att träffa en av den senare sorten idag. Arbetskamraterna var färre eftersom de var ute på vift.

I kväll missar jag inte När livet vänder klockan 20 i SvT2. Det tycker jag att du som har läst det här inlägget ända till slutet inte heller ska göra. Temat för kvällens program är självmord och det är Sara som berättar. Självmord är nåt vi bara måste våga prata om. Men helst ska vi våga bry oss och agera innan nån tar livet av sig. Efter programmet kan du chatta. Det vill säga mellan klockan 20.30 och 21.30 kan du prata online med både programledaren och producenten Anja Kontor och Caroline, som är volontär på Mind Självmordslinjen. Jag kanske kollar in chatten en stund, men klockan 21 ser jag Maria Wern i Tv4. Mitt liv är lite rörigt just nu och jag behöver koppla av med fiktiva brott.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det som inte dödar ossDen fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Denna dagen ett livSom så många andra läste jag – eller fick läst för mig – Astrid Lindgrens böcker när jag var barn. Därför var jag otroligt nyfiken på den senaste biografin om henne. Jens Andersens Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren kom ut 2014. För ett tag sen hittade jag den på bokrean hos Bokus och slog till. För 79 spänn för cirka 450 sidor är ett ganska bra pris.

Ungefär en tredjedel av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och första barn. Hennes andra barn, dottern Karin, nämns nästan som i förbifarten. Kanske har Karin Nyman själv velat ha det så. Jag tycker spontant att flickan som inspirerade sin mamma till att skriva om Pippi Långstrump borde ha fått mer plats i boken. Det var ju med Pippi som Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men samtidigt är det egentligen inte svårt att förstå att danske Jens Andersen fokuserar på sonen Lasse, som ju föddes i Danmark och tillbringade sina första år där.

De två återstående tredjedelarna ägnas främst åt Astrid Lindgrens författarskap och arbete. Det är intressant att läsa om hur hon skriver sina böcker, men också hur hon på äldre dar kastar sig in i politiken – som Pomperipossa. Jag hade ingen aning om att Astrid Lindgren nog faktiskt bidrog till att sossarna förlorade valet 1976…

Om jag hade fått önska hade jag gärna läst mer om Astrids familj. En biografi bör ju inte lyfta fram en liten del av en persons familj och heller inte enbart handla om personens gärning. Jag hade velat se mer av personen bakom alla de fina barnböckerna. Det jag uppskattade mycket i boken var emellertid det rika bildmaterialet.

Det totala Toffelomdömet hamnar på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


De flesta av oss
som har vuxit upp under senare delen av 1900-talet och framåt har nån sorts förhållande till Astrid Lindgren, hennes böcker och hennes karaktärer. Som barn älskade jag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Men som vuxen kan jag gråta över Bröderna Lejonhjärta – och inse att jag faktiskt inte har läst alla böcker i Astrid Lindgrens produktion. Vilken bok eller vilka böcker av henne är DINA favoritböcker eller vilken karaktär/vilka karaktärer gillar DU mest? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förvånat inlägg.


 

Grönt och gult blad

Det har… lossnat…

Livet är sannerligen märkligt. I skrivande stund känns det som om det har… lossnat på ett visst plan för min del. Känslan är underlig. Och att säga att nåt skulle vara avgjort vore att ljuga. Men jag har gjort spännande upptäckter och har fått spännande information den här veckan. Detta i sin tur har gjort mig… lättare till sinnet. Dels för att nya möjligheter kan öppna sig, dels för att det trots allt verkar finnas nån form av rättvisa.

Vad gäller det senare finns det säkert människor som skulle skratta RÅTT. Såna som jag skrattar inte alls åt det utan tänker att det både var rätt och väntat, men ju ändå är en sorg för den som drabbas. Självinsikt är en bra egenskap. Det är nåt jag har jobbat med oerhört de senaste åren. Jag är inte rätt person att säga huruvida jag har lyckats eller inte – det får andra avgöra. Men en sak som jag alltid har haft med mig genom livet är att jag aldrig ljuger om vad jag kan eller inte kan. Sånt slår tillbaka för eller senare och vad jag förstår har nån fått rejält på tafsen nu. Men, som sagt, jag kan varken njuta eller hånskratta. Jag konstaterar att ärlighet varar längst och är bäst.

Regn på fönster

Kom hösten igår kväll?

Igår kväll jublade jag däremot och trodde att hösten var här. Det fullkomligt vräkte ner regn. Och i morse när jag försiktigt vickade på persiennerna föll stora flingor snö. I skrivande stund verkar det inte falla nån nederbörd alls, men det är grått och vått ute. Det är en sån här dag när det passar bäst att vara inomhus och läsa. Jag tänker på somliga som skulle ge sig av och ut tidigt för att kränga kakor (!). Det kan inte ha varit/vara roligt i det här vädret…  Men personligen gillar jag regn och mörker och höst, samtidigt som jag naturligtvis vet att det inte är höst på gång utan vår. Vår med skoningslös sol som avslöjar alla (nya) skavanker både i mitt hem och i mitt ansikte. En borde göra nåt åt det. Flytta, till exempel. Jag har för länge sen nått gränsen för vad jag pallar att höra. En vill liksom inte höra allt som försiggår i detta lyhörda…

I morse vaknade jag naturligtvis tidigt, vid sju-tiden. Medan andra startade sin tvättmaskin perkolerade jag kaffe och kröp ner under täcket igen. Jag läser Jens Andersen-biografin om Astrid Lindgren och det är en riktigt tung tegelsten. Därför passar det bra att ligga och läsa den. Nu har jag läst över hälften. Den första tredjedelen av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och sonen Lasse. Dottern Karin nämns liksom i förbifarten. Ändå var det tack vare henne som Pippi Långstrump kom till. Och Pippi i sin tur var ju den barnboksfigur som gjorde att Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men, men… jag flinar när jag läser att Astrid Lindgren då och då poppade upp i Metropolen Byhålan, bland annat i en radiomast…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan den här lördagen är till ända 
ska jag försöka leva lite. Jag har inlett den med läsning och skrivande, nu är det dags för verkligheten, nuet, livet… Tillvaron, som kanske är på väg att förändras IGEN, nu när det känns som om det har lossnat lite…

Ha en riktigt go lördag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande inlägg.


 

Johan 25

25-åringen.

En fattar det inte. Alltså att ens bonusbarn fyller… 25… Som bonusmorsa är en ju evigt ung och mamman ser ju ut som en tonåring fortfarande. Det är visst bara ungarna som blir äldre. I kväll åkte jag till Himlen för att fira vår äldste, Johan.

Det blev ett stillsamt firande med några av de närmaste. Födelsedagsbarnet är inte så mycket för ståhej kring sin person. Men att han är en fin ung man är jag den första att skriva under på. Skapliga presenter i både flytande och fast form levererades. Den bästa presenten hoppas jag innerligt att Johan får i morgon. Jag håller mina tummar hårt, hårt.

Kakor och bulle

Annas goda fikabröd.

Anna hade stressat hem från jobbet och jag anlände sist av gästerna. Jag jobbade lite längre och behövde ta en macka och tanka innan Clark Kent* och jag fortsatte norrut. Som tur är har jag inte noterat nåt läckage idag och det är jag så tacksam för!

Gott kaffe och smaskigt fikabröd bjöds vi på. Jag passade på att lassa assietten full, för jag försöker att bara äta fikabröd en gång i veckan. Vanligen blir det på fredagar när det serveras go-fika på eftermiddagen på jobbet. Men i morgon serveras äckel-fika, det vill säga semla, och semlor äter inte jag – precis som jag inte äter morötter. Dessutom är Annas goda kakor godare rent generellt – även om fredagsfikat på jobbet inte är dåligt (diplomati).

Nån Antikrunda blev det inte i afton för min del – Johan är viktigare. Men i morgon bänkar jag mig i bästefåtöljen och värderar till programmet som jag spelade in på DVD-hårddisken. Fast först ska jag arbeta, luncha med NK** och försöka att inte tappa bort mitt nya passerkort…

Lucifer och Anna

Mor och son… Eh nej, jag menar Johans mor och hennes barnbarn. Lucifer och Anna gillar i varje fall varandra.


*Clark Kent = min lille bilman

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.


 

Markus

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Händel Water music

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

SkumtimmenEn av mina svenska favoritförfattare är Johan TheorinJag har nog läst alla hans romaner och fängslades genast av spänningen med en aning övernaturliga inslag i. I kväll visade SvT Skumtimmen (2013), baserad på boken med samma titel. Det var självklart att jag skulle titta.

Filmen handlar om Julia som aldrig riktigt har förlåtit sin pappa Gerlof för att han inte höll kollen på Julias son Jens. Jens försvann för 21 år sen, men nån kropp hittades aldrig. Det sades att han hade drunknat. Eller också mötte han den mystiske Nils Kant, mördaren som återvände till Öland – i en kista.

Det är nästan lite skönt att det för en gångs skull inte är Gotland som är ön för otäckheterna i kvällens film, utan Öland. Skämt åsido, öar är spöklika och Johan Theorin lyckas genialt fånga det i sina böcker. Lika genialt hade inte Daniel Alfredson regisserat den här filmen. Skådespeleriet var dessutom bitvis väldigt platt.

Toffelomdömet blir medel – och då är Tofflan snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »