Hjärtat är så skört idag…

Ett skört inlägg.

---

 

Som barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Hjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus för varje självmord

Ett inlägg om ljus och mörker.

---

 

Idag är det Suicidpreventiva dagen, instiftad av WHO. Inte vet jag om folk orkar med flera manifestationer. Det har varit lite många såna den senaste tiden. Men idag finns det möjlighet för den som vill att vara med när det tänds ett ljus för de 1 531 människor i Sverige som tog livet av sig förra året. Nej, ett tänt ljus – eller snarere 1 531 –  hjälper inte dem som redan har avslutat sina liv för egen hand eller de närstående som är kvar. Men det är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar familjer, vänner, kollegor med flera varje år.

Idag tänds det 1 531 ljus runt om i Sverige. Vart och ett av ljusen symboliserar en människa som tog livet av sig förra året. (Bilden är lånad från Suicide Zeros webbplats.)

Det är svårt att få fram exakta siffror och statistik över självmord i Sverige, det skrev jag om den 28 augusti. Men det är många fler som tar livet av sig än som dör i trafiken och självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Ännu svårare än att få fram siffror när det gäller självmord är förstås orden. Alla kan vi göra nånting för hjälpa – eller stjälpa – nån. Ibland är det så lite som behövs, åt ena eller andra hållet. För att ta steget kan det räcka med ett nej, ett förfluget ord eller, värst av allt, tystnad. Det handlar om att våga fråga nån hur läget är, men också att våga stanna kvar och höra svaret. Att bli lyssnad på hjälper oerhört mycket, att få prata med nån, använda rösten, den som kanske är på väg att tystna.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. I kväll ordnar de manifestationer runt om i Sverige. I högerspalten finns information om vad som händer i Stockholm i kväll. Här i Uppsala blir det en minnesgudstjänst i Domkyrkan klockan 18. Det blir tal, sång, bön, klockringning och så tänds 1 531 ljus. Kanske hade jag deltagit om… Ja, olika skäl gör att jag inte orkar. Jag tänder ett ljus här hemma i stället.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.

---

 

Uppdaterat inlägg!

Idag läste jag om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 20: Batteri och Ström

Ett inlägg där Tofflans hiss-och-diss-lista för den gångna veckan presenteras.

Redan torsdag. Och det här inlägget är tidsinställt, för jag litar inte på att det finns ström tillräckligt för ett klick på publicera-knappen!

Batteri 

• Traditionell läsning (Det ägnar jag mig åt!)
• 404-sidor kan faktiskt vara både bra och roliga! (Till exempel Wasamuseets!)
• Min favorit i Eurovision Song Contest är Bonnie Tyler (Jag utsåg henne i söndags. I elfte timmen, alltså.)
• Valsgärde (DET är ett häftigt ställe – med backsippor och utsikt!)
• Stjärna upphittad! (Men ingen gosse tycks sakna den…)

Ström

• Svart på jobbet (Ingen ström på över två timmar medförde att en hel del jobb stod stilla, men också att till exempel labbprover måste tas om. Bara den som hade fungerande batteri kunde jobba vidare.)
• Vattenfall (som inte nånstans informerade på nåt sätt om strömavbrottet. Två timmar är ganska lång tid.)
• Fel låtar vidare till finalen (Jamen vaffan… Tre av de sex jag INTE ville höra i Eurovision Song Contest 2013-finalen kom dit i första semin.)
• Folk som inte orkar svara på mejl – eller gå tre steg till (Ni stör mig!)
• Politikerbloggen (Varannan riksdagskvinna blir hotad i sitt uppdrag. Och ofta kommenteras hennes utseende och klädsel. Då känns det rätt B när Politikerbloggen inbjuder till en tävling om vilka som är Sveriges bäst klädda politiker.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Störd

Ett inlägg i vilket Tofflan visar hur störd hon är.

Idag stör jag mig på folk som inte svarar på mejl. Idag på förmiddagen mejlade jag en person på jobbet som tycktes ha hemligt telefonnummer (<<ironi). Mycket märkligt, eftersom jag fått tips om att personen existerar. Jag fick inget felmeddelande eller nånting, så mejlet gick uppenbarligen fram. Men svaret blev… total tystnad. Jag stör mig.

På Tokerian, dit jag åkte efter jobbet och befann mig en trekvart efter arbetstid, fick jag ett jobbmejl till Ajfånen där man ber om min hjälp med ett, som jag ser det, brådskande ärende. Då har jag varit på jobbet hela dan. Men så här dags hade jag ju redan gjort veckans timmar för just den arbetsplatsen. Därför ställde jag ner varukorgen och svarade direkt att jag inte kan göra nånting förrän om tidigast en vecka. Jag tänkte att jag ger personen en chans att be om hjälp nån annanstans. Och svaret blev… total tystnad. Jag stör mig igen.

När jag kom hem tog jag därför min soppåse och gick ut till soprummet, där The Captain bor. Inte för att få frisk luft, utan bara för att få komma ut en stund.

I soprummet bor The Captain.

Vad händer? Jo, jag stör mig en gång till! För Nån har inte orkat (?) ta de tre stegen till The Captain soprummet för att slänga sin gamla stekpanna, utan lämnat den nån meter utanför dörren. Otroligt störande!!!

HJÄLP så jobbigt att gå tre steg till och slänga stekpannan där den ska slängas!

Nej, nu tror jag att jag behöver äta nånting så jag blir lite mindre störig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Min julafton: Morgonstund har oborstad mund

Det var lite svårt att sova i morse. Före klockan sex tyckte TomteTofflan att det var dags att vakna. Men det var det ju inte, inte på självaste julafton! Lyckades somna om efter en god stund och sov tills klockan var över nio. Fästmön hade då viskat dagens första

God Jul!

per sms.

Jag konstaterade att jag har en väldig massa julklappar under min lilla sockertoppsgran… Fast jag fick ingen julstrumpa av Tomten i år, det var tredje gången på alla dessa år. Konstigt… men jag har väl inte varit snäll.

Så många klappar!

Däremot upptäckte jag att visa klappar var magiska, de hade börjat öppna sig själva…

Ett självöppnande paket?

Lokalblaskan var lovande tjock idag. Jag trodde att det berodde på att den inte kommer ut på ett par dar nu. Men se det var mest reklam. Och hela första delen var gjord av ungdomar. Kändes inte som om jag var riktigt rätt målgrupp, så den delen gick snabbt att bläddra igenom.

Tjock, men inte mycket intressant att läsa.

I del två kom Di Gamle journaliströvarna journalisträvarna igen. Fast nog heter det väl

kacka i eget bo

och inte

kackla i eget bo?

Eller..?

”Kacka i eget bo” heter det väl?

Inte var Di Gamle bättre på att skriva än de unga heller. ”Våran” är för bövelen talspråk! Sååå pinsamt, sååå pinsamt!

”Våran” är för bövelen talspråk!

Medan jag läste och irriterade mig kokade jag tre ägg – ifall jag vill ha ägghalvor sen.

Tre kokande ägg – ett för varje juldag.

Utanför köksfönstret snöade det. Inte en människa syntes till, det är helt dött här i New Village.

Helt dött i New Village. Det är naturligtvis mina tre gröna fingrar som syns i bild. Hela jag är en jävla Alien, känns det som idag.

Framåt förmiddagen plingade det till i telefonen. Det var faster E, 95 bast, som ringde för att önska god jul. Vi hade lite svårt att prata, jag med min harskliga röst och hon med sin dåliga hörsel. Men jag blev väldigt rörd och glad att hon ringde.

Klockan fem i elva var det dags att titta på julfredens utlysande i Åbo. Det såg väldigt kallt ut, men freden utlystes utan mankemang.

Julfreden blev utlyst i Åbo i år igen.

Efter detta var det överenskommet att mamma skulle ringa, men det gjorde hon inte. Gissningsvis är hon sur för att jag inte orkade prata med henne igår. Så jag ringde i stället. Jag orkar inte med sura människor idag. Det visade sig att mamma hade besök av Tomten i Motala, det vill säga vännen FEM, som var där med julklapp.

Jag fick prata lite med FEM och det var gott att höra en positiv röst när alla andra, inklusive jag själv, är så jävla negativa jämt. Mamma är helt klart sur för hon ältade att hon inte vet när hon kan ringa och när jag orkar prata med henne. Jag försökte förklara att jag var väldigt trött efter utflykten igår eftermiddag, men det är som om hon inte vill förstå. Överenskommet IGEN blev att mamma skulle ringa när FEM hade åkt. FEM skulle hämta sin egen mamma klockan halv tolv. Mamma har fortfarande inte ringt och nu skiter jag att höra av mig. Jag orkar inte med sånt här.

Roligast hittills idag har varit denna teckning, publicerad i lokalblaskan:

Dagens roligaste hittills.

Nej, man får inte roligare än man gör sig och jag kan ju göra mig jätterolig om jag bara vill.

To be continued…

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart dags för fredagsölen, jag ska bara…

Varning för stötande bilder!

Ja, det är SNART dags för fredagsölen här. Jag ska bara… blogga lite först om ALLA storverk jag har ägnat mig åt i afton. Jag är nämligen inte bara kommunikatör och bloggare, jag är också… en massa annat.

Kvällens prio ett var att säkerhetskopiera filer och rensa mobilen på foton som jag inte vill spara. Under tiden läste jag ut min bok. Så det var ju liiite najs, dårå. Samtidigt tvättade jag. När tvätten var klar hängde jag den förstås – nåt hembi* som pappa hade som barn har vi inte här. Och när boken var utläst bloggade jag om den.

Därpå bytte jag yrke och blev kirurg. Jag har sen ungefär en månad tillbaka plågats av onda fötter. På vänsterfoten har jag ont i hälen och det beror på att jag är för tung – för fet, alltså. På högerfoten, däremot, är jag lättare, uppenbarligen, för där har jag ingen hälåkomma. Men i stället tycks jag ha trampat in nåt skit. Därför steriliserade jag en stoppnål hjälpligt och började gröpa i foten. Det gjorde ont. Jag vet inte om nånting trillade ut, men faktum är att foten är mindre öm…

Aj. Pappa, som hade hembi som barn, övervakar operationen från ovan.

Under tiden tittade jag längtansfullt på chilinötterna och drömde om en kall malt till…

Längtan.

Eftersom jag överlevde operationen slog jag mig ner vid datorn igen och sökte ett jobb. Hejåhå, vilket CV jag skulle kunna bifoga bifogade!

Så över till en mera jordnära roll, den som rörmokare. Jag inledde med att rensa golvbrunnen i badrummet.

Äcklisch 1. Du vill verkligen inte se hur det såg ut UNDER silen…

Hällde i lite propplösare i handfatet IGEN. Det ska verka en halvtimma. Under tiden har jag rensat golvbrunnen i duschen.

Äcklisch 2. Det som dolde sig under den här silen var värre än den ovan, så det vill du ännu mindre se.

Nu väntar jag bara på att timern på micron ska tjuta så jag ska spola kallvatten i handfatet.

SEN… blir det fredagsöl! Men du, vad tycks om alla yrken jag har varit i kväll..?

1. IT-person
2. lektör
3. bloggare
4. hembi
5. tvätterska
6. kirurg
7. arbetssökande kommunikatör
8. rörmokare

Vem/vilka har du varit hittills i kväll???

PS Jag KANSKE ska vara sopgubbe också, men jag TROR inte att jag orkar det i kväll…

*hembi = finlandssvenska för hembiträde

Read Full Post »

Fortfarande: skitväder och skittrött

Framåt eftermiddagen satte det igång att snöa här. Inte lite utan mycket. Det var kanske därför jag har varit så otroligt skittrött hela dan. Har liksom inte orkat ta mig för nåt, trots att jag kunde somna om och borde vara utvilad. Kanske är det så att jag måste kontakta mottagningen och kanske lämna några blodprover. Det här känns inte riktigt normalt, utan mer som hösten 2010 när jag hade skitvärden och blev inlagd akut på Sjukstugan i Backen – dit jag aldrig mer vill återvända eftersom de anställer kränkare och ger dem +70 000 kronor i månadslön.

Bilden är från februari förra året, men just nu vräker det ner ungefär lika mycket.

Jag har fått lite vettigt gjort idag, tröttheten till trots, men man kan inte säga att jag har gjort många knop. Det var tvätt från gårdagen att vika och så körde jag en ny maskin som skulle hängas. Just den där rörelsen armarna över huvudet får mig att nästan tuppa av. Mamma ringde mitt på dan. Försökte lägga mig en stund på gästsängen och läsa Antiktidningen och kanske ta en lur, men se det gick inget vidare. Beställde linser på nätet, men vinetiketter till vettigt pris hittade jag inte. Nån som vet nåt??? Priset på själva etiketterna var mycket vettigt, men jag vägrar betala fem gånger etiketternas pris för portot…

Typ såna här etiketter är jag ute efter.

Hämtade Fästmön från jobbet och medan hon hoppade in på ICA Heidan och handlade tog jag ut pengar och lämnade in Lotto för nästa vecka. Det visade sig att mamma och jag hade vunnit 23 kronor. Wow! 

Dagens middag blev skivad kyckling, strips och färska grönsaker från Aroma. Slött och gott. Vi tog en liten siesta efter maten, men sen blev det till att skotta fram bilen och åka till Morgonen. Sportlovsledig pojke hämtades hem till sin mamma för ett par dars vistelse eftersom pappa jobbar, medan mamma har två och en halv dag ledigt. Det blir hattigt för Elias, men samtidigt enda chansen att få åtminstone tre sovmorgnar på sportlovet.

Jag släppte av mor och son i Himlen och åkte sen tillbaka till New Village. Snöfallet hade tilltagit och i tanke att E4:an var mer uppkörd valde jag den hemåt. Det gick att köra där i 70, ungefär. Det bara rasslade under däcken av all snömodd och sikten var lika med noll.

Nu ska jag softa lite med min bok på gång, en julklapp från mamma,  innan jag äntligen får krypa ner mellan de mörkblå påslakanen och sova. Det är tomt här utan Anna, vi får ju liksom nästan inga dar tillsammans på ett tag. Gissar att vi inte ses förrän på lördag nu…

Read Full Post »