Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sann’

Ett diskutabelt inlägg.


 

Twitter

Häromdan läste jag Mårten Schultz krönika om Herreyfallet. Fallet i sig handlar om Richard Herreys mål mot kulturjournalisten Martin Aagård på Aftonbladet. Herrey blev kallad rasist av Aagård på Twitter. Då stämde han såväl journalist som kvällsblaska. Jag har inte alls noterat tweeten, men är intresserad av förtalsfrågan och sociala medier.

Mårten Schultz sätter i sin krönika fingret på flera intressanta aspekter i det hela. En är till exempel ansvarsfrågan när det gäller tweets av journalister. Han skriver:

[…] För det fall en journalists utpekande av någon som rasist på sociala medier utgör förtal – vem svarar då? Det är klart att det inte faller inom, i detta fall, Aftonbladets utgivares ansvar. Vanligtvis kan journalister på tidningar och i andra medier vara säkra på att de är trygga från ansvarsutkrävande från personer som varit föremål för deras behandling genom ett särskilt grundlagsskydd.
Men detta gäller (ofta) inte när journalister skriver på Twitter eller andra sociala medier. I dessa situationer kan arbetstagaren själv, journalisten vara exponerad för ansvarsrisker. […]

Ansvarsfrågan blev inte alls klarlagd under rättegången, menar Mårten Schultz. Tingsrätten ansåg inte heller att Richard Herrey hade blivit utsatt för förtal.

Vad är då förtal och vad är inte förtal? Mårten Schultz ger exempel:

[…] Det är förtal att peka ut någon som brottslig eller klandervärd. Men det är inte förtal med utpekanden som utgör, som det brukar sägas, rena värdeomdömen. Det är förtal att kalla någon för barnmisshandlare, terrorist eller tjuv. (Sådana omdömen kan dock vara försvarliga och därmed tillåtna trots att de i teknisk mening är förtalande.) Det är däremot inte förtal att säga att någon är ful, vidrig eller äcklig.
Förtalande omdömen är med andra ord omdömen som kan vara sanna eller falska. […]

klubba och lagbokMårten Schultz tolkar att det kan vara förtal i vissa fall när det gäller rasiststämpeln, anser tingsrätten. Att säga att nån är rasist är inte ett värdeomdöme liknande ”du är äcklig”. Men i Herreyfallet ansåg tingsrätten att Aagårds tweets inte var förtal. Mårten Schultz skriver:

[…] Aagård skrev nämligen inte bara att Herrey var rasist. Han skrev närmare bestämt ”din gamle rasist” […]

Och det är det där lilla tillägget som rätten anser gör så att mottagaren förstår att det inte är ett sakpåstående utan ett värdeomdöme.

megafon

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt. Ibland tycker vi alla att vi är jättetydliga med vad vi menar och ändå missuppfattas vi. Jag tycker att det är märkligt att tingsrätten kan påstå att mottagaren förstår vilken typ av påstående tweeten är. Richard Herrey har sin uppfattning om tweetens betydelse. Om övriga som har läst tweeten förstår den eller inte, tolkar den rätt eller fel, vet ju inte tingsrätten. Richard Herrey menar att tweeten har haft stor påverkan på hans varumärke. Förutom att betala rättegångskostnaderna på 100 000 kronor funderar Richard Herrey på om han ska gå vidare och överklaga. Han kanske inte kan det av ekonomiska skäl. Skadade varumärken kan ju, som bekant, påverka ekonomin.

Jag undrar hur det är med fula människor* (värdeomdöme; icke namngivna) som skriver i sociala medier att vissa människor (namngivna inklusive foto på personen) har alkoholproblem och är psykiskt sjuka… Är de att anse som förtalare eller är sjukdomar, tillskrivna personer (oavsett om det är sant eller falskt) att se som värdeomdömen?

Lyckotroll Återbruket

Troll kan, precis som människor, vara både söta och harmlösa, men också fula och elaka. Här några sötingar. I verkligheten finns ju inga levande troll.


*fula människor = i mina ögon blir elaka människor fula

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blandat inlägg med nåt av det som är på tapeten.


 

Varje dag försöker jag läsa nyheter på nätet. Nån papperstidning har jag inte råd med och inte heller att betala för att läsa vissa låsta artiklar som de stora drakarna har på sina webbplatser. Det är tur att det finns gratissajter. Samtidigt ska en kanske vara på sin vakt och fundera över saker och tings riktighet, källor etc.

Doktorsväska

En kanske ska erbjuda stockholmarna doktor Britt-Maries doktorsväska? Då kan de ägna sig åt egenvård och slipper belasta offentlig och privat vård.

En artikel som jag faktiskt kunde läsa gratis idag hos DN var den om färre närakuter för stockholmarna. Ingressen inleds med att hävda att det ska bli lättare för stockholmarna att få akutvård, nåt som i mina ögon motsägs av den kommande meningen där det informeras att 17 närakuter i Stockholms län ska bli tolv. Nog för att jag då och då lider av dyskalkyli, men hur kan det bli lättare att få vård med färre mottagningar??? Jo, från 2017 ska landstinget bestämma var mottagningarna ska ligga och inte företagen som driver mottagningarna. Det kan göra att det ligger flera mottagningar i ett och samma område, medan andra områden inte har en enda. Landstinget vet bättre än vårdföretagen, alltså. Vårdföretagen vill ju bara tjäna pengar.

En rädd rånar-Toffla

Tofflan är rädd.

Några som dessvärre har blivit fler är anhängarna till ett parti som skrämmer mig så otroligt mycket att jag inte ens vill sätta ut dess namn. Häromdan presenterades en mätning som visade att partiet är Sveriges största parti. Idag läser jag om en annan mätning som visar på samma sak och dessutom att det är det största partiet bland män. Det konstateras vidare att både sossarna och moderaterna tappar väljare. Inte svårt att, trots dyskalkyli, räkna ut vilket parti dessa väljare skulle ge sin röst om det var val idag. Jag tror att både sossar och moderater – och de flesta andra partier också, för den delen – är som jag: rädda. De vill inte diskutera den fråga som uppenbarligen upprör, berör och engagerar dessa förlorade väljare. Men som folkvald politiker borde en väl ha lite större ansvar..? Eller är det så att jag, som enskild individ, måste våga säga öppet vad jag tycker? Med tanke på det som har hänt och händer en mig närstående person är detta inte särskilt lockande…

P-böter

Den här böteslappen som jag fick var dessvärre sann. Men den är sen länge betald. Det blev en dyrbar anställningsintervju…

Falskhet finns det ute i världen, det vet vi. I Stockholm drabbas en del bilägare av falska p-böter på ganska höga belopp. En av dem var Marcus Gårdman. Han blev sur, men tänkte betala sina böter – när han upptäckte att bankgirot inte stämde. I stället polisanmälde han Parkeringsbolaget Sverige, som var betalningsmottagare. En liten googling från min sida (tänk att jag kan googla!<== ironi) visar att bolaget existerar och registrerades i slutet av oktober förra året. Det har två personer i sin styrelse. Men nåt avtal med Stockholms stad har det inte.

Nä, då tror jag mer på Stephen Hawking, som just nu är i Sverige. Igår kväll höll han en föreläsning för allmänheten på Waterfront Congress Hall. Över tusen personer hade tagit sig dit för att höra om svarta hål, vanligen kollapsade stjärnor. De svarta hålen har så stark gravitation att de suger åt sig allt som finns i närheten. Det skulle innebära att i princip all information kan gå förlorad. Den lösning som kan vara möjlig, enligt Stephen Hawking, är om det finns parallella universum. I såna fall skulle en kunna falla in i ett svart hål och komma ut i ett annat universum. De svarta hålen kanske inte är så svarta som vi har trott, alltså…

Hålfabriken

Svarta hål nåt för Hålfabriken..? Nej, det tror jag knappast. Detta är en barnbok. Jag hade ingen bild på nåt svart hål i mitt arkiv.


Men bäst av allt…
Regeringen skrotar Fas 3
med gratisjobb, ibland av förnedrande art, och ska satsa pengar på förhoppningsvis vettiga insatser långtidsarbetslösa! Hoppas det gäller ALLA långtidsarbetslösa och inte bara dem som är under 25…

Vad tror DU??? Skriver gärna några rader i en kommentar om nåt av det ovanstående!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om resedrömmar.


 

New York duschdraperi

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Skandinaviska deckare

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.


Min dag ska nu fortsätta med 
alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.


Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Säg det inte till någonEn sommarkväll för några år sen var Fästmön och jag på Pridefestivalen i Stockholm. Men just den här kvällen var det inget i programmet som roade oss, så vi stannade inne på hotellrummet och glodde på TV. Det var en film om de ökända Magdalenatvätterierna. Anna berättade om en bok hon hade läst som handlade om detta. Först nu, flera år senare, har jag lånat och läst Kathy O’Beirnes bok Säg det inte till någon av Anna.

I den här självbiografiska boken berättar författaren om sitt liv hos Magnalenanunnorna. Hon skickas dit för att uppfostras. I stället möter hon än värre övergrepp och våld än det hennes pappa utsatte henne för. Kathy O’Beirne berättar rakt upp och ner sin historia, en historia som är så obegripligt grym att jag tvivlar på att den är sann. Ja, du läste rätt. För jag förstår inte hur man överlever så många otäckheter med förnuftet i behåll.

Det är otroligt svårt att betygsätta den här boken. Författaren berättar sitt livs hemska historia. Det är ingen Nobelpristagare som skriver utan en obildad kvinna. Stilistiskt litterärt sett kan jag ge den högst medelbetyg därför. Berättelsen i sig kan jag inte betygsätta. Den är så hemsk. Om detta är sant, har katolska kyrkan ytterligare saker att stå till svars för.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en skräckfilm.


Jag hade laddat hela dan
för detta: jag skulle hålla mig vaken och se nyinspelningen av Terror på Elm street (2010). TV4 visade filmen med start strax före midnatt. Och jag höll mig vaken till starten! Resten av filmen också. För du vet väl att mardrömmen blir sann om du somnar..?

Terror på Elm street

Terror på Elm street i form av Freddy Kreuger som går igen…


Detta är en remake
av den ursprungliga filmen som kom redan 1984. Jag minns att jag såg den på bio och att jag tyckte att den var skitläskig. Jag var 22 år då. Det är 29 år sen nu. För några år sen köpte vi den gamla filmen till en Halloweenkväll med framför allt Fritzlan i familjen. Då insåg vi att det har skett en del sen 1984 och att det som var läskigt då mest var töntigt nu.

Handlingen i den nyare filmen skiljer sig en del från originalet. Till exempel inleds filmen med en scen på ett nattkafé. Som alla drömmar börjar den lugnt – som en del drömmar övergår den till en rejäl mardröm: en ung kille skär halsen av sig själv.

I övrigt är det ett gäng ungdomar som drömmer liknande mardrömmar. Huvudperson i drömmarna är den mystiske Freddy Kreuger, sönderbränd i ansiktet och iklädd randig tröja och slokhatt precis som originalet. Men vem är han? En av tjejerna börjar nysta i vad som hänt bakåt i tiden. Hon kommer på sin mamma med att ljuga om en händelse. Vad är det som har hänt och hur kan de stoppa mardrömmarna – och därmed Freddy Kreuger..?

Att titta på skräckfilm ensam en mörk höstnatt medan regnet piskar mot fönsterrutorna ger en viss… stämning. Jag blev riktigt rädd – flera gånger!.. Antingen har jag blivit harigare eller också var det just det faktum att jag var ensam. Och det gläpptes i porten till huset flera gånger mellan midnatt och klockan två… Jag lyckades så småningom somna – och se: jag överlevde!

Det blir ett högt Toffelbetyg! Det här är skräckfilm när den är som otäckast!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.


Häromdan satt Fästmön och jag
och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.


Idag är det en helt annan luft!
När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!


Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

Ett inlägg om en annan sorts måndag än en vanlig i juni.


Min mamma fyller snart år.
Alltså vigdes en del av första semesterdagen åt att inhandla presenter. Sen köpte vi bullar. Och jag lämnade in Lottot – bara för att upptäcka att jag hade vunnit 109 kronor – eller 50 procent av. Apoteket Hjärtat hade för övrigt min medicin. Bråck ska med droger fördrivas. Eller fördrivas går ju inte, hållas i schack.

Kanelbulle
Tokerians kanelbullar slank ner fint på eftermiddagen.


Jag köpte inte bara sex presenter till mamma,
jag köpte underkläder till mig själv samt en ny dörrmatta. Den föregående spillde jag ju kaffe på under midsommarafton. Den var bara för äcklig! Den nya mattan kan tyckas rolig, jag ser den som… sann…

Borta bra
Sann!


Ringde mamma idag
och pratade en stund. Det blev liv i luckan när jag frågade om fredag var OK för min entré. Jag måste bort härifrån. Prefekt 2 har inte svarat, Kanskemannen har mejlat och beskrivit läget som fortfarande…

… kanske…

Jag är arg, besviken, ledsen, men det hjälper ju ingen. Så i stället dränker jag mina sorger i god mat och dyra viner. (EFTER att min artikel blivit såväl godkänd som publicerad.)

Capitel Amarone
Fy fan vilket dyrt och gott Amarone!


Roligt nog elgrillade vi
i kväll igen och jag börjar känna mig modig och säker på detta. Det blev tunna skivor kyckling som grillades. Fästmön gjorde en sallad till och så hade vi en hink med tzatziki.

Anna äter på ballen
Anna äter på ballen*.


Det var riktigt hett idag.
På ballen var det väldigt varmt. Dan gick snabbt. Vi förundrades båda över att en häller och släpper ut, en annan i samma familj fyller på. Ett jävla liv. Samtidigt som nån annan hamrade. Men maten var god, det var den!

Kyckling o sallad
Kyckling, sallad och tzatziki.


Idag har jag inte suttit i solen.
Ändå har jag fått solseksem. Det kliar som fan.

Soleksem axel
Soleksem på vänster axel.


I morgon ska vi ut på olika håll
en stund på dan. Sen har jag bokat bord för två på Restaurang Messob. Jag har just fått bekräftelse därifrån, en bekräftelse som inleddes…

Frid Ulrika,

Det låter bra! Jag ser fram emot morgondagens kvällsliga upplevelse!

Till dess fortsätter jag att tvätta (tre maskiner idag) och att klia på soleksemen. Vad ska man annars göra, huh?

Soleksem hals
Soleksem på halsen. 


Nu blir det snart lite TV, Gengångare.
Jag behöver ju inte flyga ur sängen klockan 6.10 i morgon bitti, så jag kan ju stanna uppe hela natten om jag vill. Det vill jag inte.

Men vet du vad..? I morgon klockan 21 visas det första av fyra avsnitt av sommarens Morden i Midsomer… Det är verkligen inte bara måndag idag och tisdag i morgon. Det är… sommar…


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg signerat en överlevare som tar sig en titt i omvärlden via The Net.


Sannerligen om jag inte överlevde
såväl morgontrafikens mottrafikanter som förmiddagens intervju! I och för sig ska jag ta mig hem genom trafiken också, så det är väl ett under om jag överlever den här dagen. Besked om intervjun får jag på tisdag – huruvida jag går vidare till nästa intervjuomgång, som är på torsdag. Nej, det är så pirrigt och ruskigt härligt att jag inte vågar tänka på det! Jag tar en tur ut i omvärlden via Internet, i stället. Häng med om du känner för det!

morotskakaGüntherska bland Sveriges tio bästa caféer. Güntherska Hovkonditoriet i Uppsala, som för övrigt sedan några år tillbaka drivs av familjen Landing, finns på Whites Guides Mästarklasslista över kaféer. Konditoriet hamnade på delad sjunde plats. Kardemumma, också från Uppsala, kom på femtioförsta plats bland de kaféer som enligt White Guide håller mycket god klass 2013. Tofflan gratulerar förstås och funderar på att ta en fika där snart – för nu finns ju inte det där förskräckliga rökrummet kvar. Fast å andra sidan föredrar Tofflan sin vän Grekens Kafferummet Storken.

Sex med djur förbjuds. Äntligen! Ja, för det är faktiskt inte förbjudet med tidelag i Sverige. Nu lägger regeringen ett förslag om ett förbud. Går det igenom gäller lagen från och med årsskiftet. Straffet blir böter eller fängelse i upp till två år.

gula gubbenHäng på byxorna förbjuds. Jag skrattar lite när jag läser om amerikanska staden Wildwood. Där är man inte så wild, minsann, utan väldigt städad. Så städad att man vill förbjuda häng på byxan. Staden har ifört en klädkod där byxor inte får bäras mer än tre tum under höfterna. Såväl invånare som besökare måste också bära skjorta och skor om de vill vistas på Wildwoods huvudgata. Ingen plats för den som vill visa bRÖVlådan brevlådan, alltså! Själv tycker jag att det är ganska äckligt att se såväl underkläder som det som finns under underkläderna hos folk på stan. Samtidigt är jag medveten om att byxor nu för tiden gärna är lite… ”lösa i modellen” där bak…

Tioåring körde berusad mormor. Vilken tur att Prinskorven inte har visat sig vara sugen på att tjyvköra nån bil. Och att hans mormor är en snäll mormor och ingen fylletant. Igår blev en tioårig kille i Louisiana i USA stoppad på motorvägen när han körde bil. I bilen fanns också hans fulla mormor och en annan kvinna. Skälet till att pojken körde var att mormor och hennes polare var fulla. En femtonårig fanns också med i bilen, en stadsjeep. Puckon! Det finns inget annat ord för dem.

stjärna på tunganGalen bantning: Syr fast en plastbit på tungan. Alltså jag vet alldeles för många bantningsmetoder som jag tycker är helt flänga. Men frågan är om den med plastbiten på tungan är värst. Bantaren syr alltså fast en frimärksstor plastbit på tungan. Detta gör att det är alldeles för plågsamt att äta fast föda och bantaren tvingas inta flytande – varpå kilona förstås rasar av bantaren. Hittills har ungefär 100 kvinnor betalat 2 000 dollar för detta. Trött jag blir…

Stina gjorde obehagligt fynd i brödet. Stina Lindhe gjorde en obehaglig upptäckt när hon åt macka häromdan: hon satte tänderna i… en tand!

Herregud i himlen så det rasslade runt i munnen!  Inte nog med att det är hästkött i maten och glasbitar i kyckling, ska det vara tänder i bröd nu också?

berättar Stina. Som för övrigt tycker att hon har tillräckligt med egna tänder i munnen. Dessutom meddelar hon att det nog tar tid innan hon äter bröd igen… Det förstår jag fullkomligt! Fy te rackarns så äcklisch!!!

Lax med fetaostpestoSvensk lax blir norsk laks. I Sverige byter norsk lax stavning till laks. Detta för att konsumenterna lättare ska förstå varifrån firren kommer och på så vis lättare kunna göra kloka och hälsosamma val i fiskdisken, tror Norges sjömatråd. En riktig och sann Norgehistoria!

Gaultier designar åt Stockholm Pride. Jean-Paul Gaultier designar årets dog tag för Stockholm Pride. Det kan bli nåt, det…


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Older Posts »