När livet vänder: Lennart

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att lära sig den hårda vägen…

Läste i Svenska Dagbladet på nätet om att undersökningar visar att vi svenskar är så bra på engelska. Fast det är ju inte riktigt sant. Språkföretaget EF, som till och med arrangerade språkresor på bronsåldern när jag var tonåring, har, för att bevisa lite av motsatsen, sammanställt en lista på de tio ord vi svenskar har svårast med. Här kommer orden – tillsammans med mina kommenterar inom [ ]

• Catch (fånga) och Cash (kontant) [Men hallå! Där finns ju ett t i catch, vad är problemet?]
• Chips och Ships (skepp) [Ch i början ska uttalas Tj, Sh ska uttalas Sch]
• Watch (klocka, titta på) och wash (tvätta) [Samma som Catch, ju. Där finns ett t, vad är problemet?]
• Juice och Use (använda) [J ska uttalas Dj, inte svårare än så]
• Jet (ung. luftström) och Yet (ännu) [Jet uttalas med Dj i början precis som Juice]
• Buzz (surr) och Bus (buss) [MEH! Det syns väl att Buzz har en surrande ändelse och Bus en ganska tonlös?]
• Three (tre) och Free (fri) [Ja, vi svenskar tycker att det är pinsamt att läspa. Det tycker inte jag. Men jag är ju lesba, hö! Och b:et i lesba uttalas som p på svenska.]
• Thin (tunn) och Fin (fena) [Se Three och Free!]
• Wine (vin) och Vine (vinranka) [Ja jösses så svårt det är när W uttalas som W…]
• Phoned (ringde) och Found (fann) [Hur kan man uttala dessa ord fel???]

Jag åkte ett par svängar med EF till Brighton under senare hälften av 1970-talet. Eftersom jag bodde i en familj som hade en dotter i samma ålder som jag själv plus det faktum att jag inte är helt socialt inkompetent fick jag snart infödda vänner. Som skrattade åt mina klanterier. Men jag lärde mig av detta! Mitt största problem var när jag trodde att jag sa

I’m only joking!

fast jag i själva verket sa

I’m only yolking!

Joke = skämt; yolk = äggula. Att lära sig den hårda vägen, bland infödingar, har emellertid sina fördelar. Vissa saker fastnar för evigt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör vi mot barnen, egentligen?

I ett inlägg som jag la ut i morse länkade jag till ett angeläget och välskrivet inlägg hos Fatou. Det var det där om att barnen alltid är de som drabbas – oavsett vems fel det är – när det gällde familjen som hotas av vräkning. Och jag kan ju säga att jag inte blev mindre beklämd när jag läste om doktorn som nu är misstänkt för barnpornografi.

Enligt lokalblaskan handlar det om en manlig doktor i vars kamera man har hittat bilder på avklädda barn. Mannen greps också när han smygfotograferade barn på en badplats förra sommaren. Det var föräldrar till de badande barnen som larmade polis. Enligt vittnen slängde mannen något ifrån sig. Det visade sig vara ett cigarrettpaket – som innehöll ett minneskort med bilder på barn. Polisen hittade också foton på över 2 000 barn upp till fem år i läkarens kamera. På ett annat minneskort hittades ungefär 7 000 bilder på nakna barn. Mannen är misstänkt för innehav av grovt barnpornografiskt material, men också för ofredande.

Nu vet jag också att man är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats, men om uppgifterna i lokalblaskan stämmer är det ju fruktansvärt. Inte blir soppan bättre av att

[…] Mannen arbetar som läkare i Uppsala på en hög position. […]

enligt UNT. Bland mannens patienter finns barn.

Från tidningen har man varit på mannens arbetsplats och där kände ingen till anklagelserna. Eftersom det råder sekretess mellan myndigheter har personalchefen på mannens jobb inte fått veta nåt. Polisen är däremot tvingad av lag att anmäla till socialtjänsten om det finns risk att barn far illa. Enligt UNT har polisen också gjort detta, men anmälan gäller enbart läkarens egna barn. Inga andra eventuella barn… Socialtjänsten har nämligen ingen rätt att lämna ut såna här uppgifter till den anmäldes arbetsplats.

Nu vet vi ju som sagt inte om den här läkaren är skyldig eller inte, även om mycket pekar på att han är det. Det enda som kan hända medan utredningen om brott pågår är att han blir tillfälligt avstängd från sitt arbete. Självklart hoppas jag att han blir det eftersom misstankarna är grava och bevisningen ju verkar väldigt stark.

Rejält beklämd blir jag och undrar vad vi gör mot barnen, egentligen. Vad utsätter vi dem för? Skulle du vilja låta ditt barn behandlas av en läkare som är misstänkt för innehav av barnpornografi och ofredande?

Det är alltid barnen som drabbas när det gäller vuxnas märkliga beteenden och ageranden. Ibland har jag undrat varför vissa föräldrar skaffar barn, när de som uppenbart inte är intresserade av dem. Jag hör och ser på nära håll och genom skrikorgierna från barn nummer två kan jag inte låta bli att undra. Barn nummer ett skrek nämligen likadant – tills barn nummer två kom till familjen. Vad är det för fel – på föräldrarna? Funderar jag…

Du tycker säkert att det är lätt för mig att ha åsikter om barn, jag som inga har. Men du ska veta att det är ett medvetet val. Jag träffade aldrig nån i livet som jag verkligen ville skaffa barn med. Och när jag blev äldre och visare insåg jag vilket otroligt och framför allt livslångt ansvar det är att ha barn. Det ansvaret har jag aldrig varit varken mogen eller redo för.  Jag skulle ha varit en förskräcklig förälder! Säkert väldigt sträng och krävande. Inte alls snäll. Däremot skulle jag förstås aldrig slå mitt – eller nån annans – barn. Mer än så kan jag inte säga. Det är ett val jag har gjort och jag är övertygad om att det är ett korrekt val – även om det kan nypa till i hjärtat ibland, det erkänner till och med hårdhudade jag.

Så det är en evinnerlig tur att jag fick fyra bonusbarn på äldre dar, barn som nu är eller är på väg att bli vuxna. Kanske hade det blivit gemensamma barn och Fästmön och jag hade träffats när vi var yngre. Men nu blev det inte så och jag är nöjd ändå. Jag känner mig ändå så där lagom träffad av texten på den här muggen som jag fikar i på jobbet, en mugg jag fick av en av de fyra till en födelsedag härom året…

”Be nice to your kids. They’ll choose your nursing home”…

Livet är kort.

Read Full Post »