Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘huvud’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lennart och tidningstext om hans styckmördade son

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt ovilligt inlägg.


 

sjuk

Typisk ovillig typ, utan kontakt med internetet och med huvudvärk.

I morse var visst hela min värld ovillig. I alla fall väsentliga delar av den. Mycket fungerade som det skulle, men kontakt med internetet kunde inte etableras å lina (tur att jag kör hängslen och livrem och har trådlöst nät också). Ej heller ville skrivaren utföra det jag ålagt den att göra. Själv hade jag en hejdundrande huvudvärk och undrade om jag led av totalt minnesbortfall från gårdagen. Mig veterligen omfattade den nämligen inget starkare i dryckesväg än vatten, mjölk och kaffe, men det kändes som om jag hade partajat hela dan. Den enda jag minns är att jag hade ett par ärenden och i samband med dessa tittade in på två loppisar – UTAN ATT KÖPA NÅT!!! På kvällen lagade jag mat, läste och såg på TV. På natten sov jag, men vaknade flera gånger av att nån levde rövare i huset. Kanske kom det alkoholångor upp genom ventilationssystemet..?

Det finns en bra sak med att ha ont i huvudet. Då vet man att man har ett huvud. Nåt annat bra med det är det inte. Jag blev tvungen att ta en tablett, nåt som i sin tur orsakar illamående och magplågor. Har jag drabbats av pest eller kolera? Ingetdera, det är väl bara som vanligt: jag är trött. Häromdan fick jag dessutom veta att Sjukstugan i Backen fortfarande lämnar ut cancerbesked på fredagar. Det är INTE OK! Dessutom läste jag om en karl som fick vänta nio månader på sitt cancerbesked. Det är INTE HELLER OK. Kanske tänkte jag så svarta tankar om bygget att jag överansträngde det som finns innanför pannbenet.

Plan flyger upp i skyn

Upp i det blå igen.

Flygstrejken är löst och det glädjer många som nu kan göra sina helt fantastiska, underbara resor inom- och utomlands. Strejken i sig kan ha kostat upp mot en halv miljard. Sjuka pengar, tycker jag som inte kan resa några längre sträckor. Själv planerar jag en tripp till min moder i påsk, men det blir per bil. Fläktremmen verkar OK. I vart fall tålde den tvätten i måndags utan att knota, det vill säga gnissla. Två gånger 30 mil hoppas jag att den håller. Nu är bara frågan om vintertofflorna ska bytas mot sommardito innan. Jag brukar byta så sent som möjligt, för man vet aldrig. Plötsligt kan det vara vinter igen. Jag har ju gott om tid på mig att byta. Här kan du läsa om vad som gäller för däck!

Nåt som till skillnad från flygstrejken inte är löst är tiggerifrågan. Här i Uppsala är gemene man oense om vad som ska göras och inte göras. Men alla tycks vilja att frågan blir löst eftersom situationen blir allt mer ohållbar. Nu tycker ju jag att det verkligen inte är allmänheten som ska bestämma åtgärder utan våra politiker, både på riksnivå och på lokal dito. De verkar emellertid nästintill ovilliga, känns det som.

Nu ska jag ta tag i mitt ovilliga jag och sluta gnöla för att i stället fixa till mig. Det är en sak att nätverka hemma, framför en ovillig dator, en helt annan att nätverka i verkliga livet. Det senare tarvar en viss… fräschör. Nånstans mitt på dan ska jag träffa en person, en delvis ny bekantskap. Det mötet tror jag blir givande. Ska passa på att handla hem nåt ätbart i samma veva, typ ost till helgen, för Fästmön dyker ju upp redan till middag på fredag kväll. Härligt! Huvudvärken är som bortblåst!..

Vad har DU för dig idag??? Du som inte har nåt bättre för dig kan alltid skriva några rader i en kommentar här, inte bara läsa och svischa vidare! För jag vet att du läser, det syns i administrationspanelen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Män ur mörkretJag är lyckligt lottad! Jag har fortfarande julklappsböcker från förra året kvar att läsa. Alldeles nyss har jag slagit igen pärmarna till den sjunde och avslutande delen om polisen Fredrik Broman på Gotland, Män ur mörkret. Tack snälla Fästmön! Men vad ska Håkan Östlundh skriva nu???

Fredrik Broman och hans familj håller på att bryta upp från Gotland och flytta tillbaka till fastlandet. Men mitt bland flyttkartongerna inträffar ett otäckt mord på en informations-chef (det heter nog kommunikationschef numera, ehum…). Offret är bundet och har utsatts för tortyr. Det finns inga som helst spår efter mördaren. Inte blir det lättare för polisen när ytterligare mord begås.

Det är verkligen rysliga mord som författaren beskriver. En diskmedelskula intryckt i ett öga, ett kapat och pålat huvud etc. Offren tycks vara helt ovetande om att de ska dö – fram till dess att de oskadliggörs. Ja, är det nåt den här boken beskriver detaljerat är det modus operandi. Tack och lov är det inte så mycket biberättelser, flytten nämns nästan i förbigående. Inte ens Fredriks pappas sjukdom berörs särskilt djupt. Så nej, det är ingen relationsroman. Det är en spännande och obehaglig deckare, en studie i våld. Jag saknar… nånting.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.


 

Tofflan i hjärta

Det slår, det slår, det slår. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Nånstans ifrån skickas han tillbaka. Han vill inte. Han vill vara kvar i det vita, luddiga, mjuka, varma. Inte känna, inte… tänka… Bara flyta omkring i varat. Utan tillstymmelse till… ansvar.

Han vrider lätt på huvudet. Ser hennes hår flyta ut över kudden som en kopparröd solfjäder. Ögonlocken fladdrar. Hon drömmer. Hon är här och ändå inte.

Han vänder blicken mot taket. Hur ska det bli? Hur ska han orka vara stark när allt han vill är att somna och aldrig vakna.

Det där jävla hjärtat! Det slår, det slår, han lever, hurra! Säger vem? Vem hurrar? Vem är glad? Vem faaan vågar vara glad över det? Ska det vara så här? Ska det kännas lika eländigt varje gång han skickas åter från det vita? Varför får han inte välja?

Och hon bara ligger där. Drömmer och andas och fladdrar med ögonlocken. Han slår. Han slår. Han SLÅR!

Nu slår det inte mer. Nu är han ensam i hela världen. Ingen där som älskar honom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.


 

Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.

Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.

En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?

Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.

Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.

Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mörkt inlägg.


 

Regnig kväll i sepia

Dvala…

Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.

Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.

Öga nära

Pupill påverkad av medicinen.

Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?

Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.

Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:

  • supersuper
  • väldigtväldigt
  • litelite

Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…

Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.

Amaryllisen från L 2014

Amaryllisen från L.


Och nej.
Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.

Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 374 andra följare