Maria Wern: Dit ingen når

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Serien Maria Wern som går just nu på Tv4 bygger på Anna Janssons karaktärer, snarare än hennes böcker. Eller så är de två avsnitten, som bildar en film, baserade på flera olika böcker. I kväll såg jag Dit ingen når. Ytterligare en film, det vill säga två avsnitt, återstår för säsongen.

En ägare till ett antikvariat hittas död i sin bil på färjan till Fårö. Mannen är mördad, men ingen förstår varför. Sen finner polisen Maria Wern och hennes kollegor ett märkligt utrymme under antikvariatet. Det verkar som om nån har hållits fången där. Och så mördas ytterligare en gubbe. Samtidigt har Maria klara problem att klara av tillvaron och hennes chef tvingar henne till en psykolog.

Asså vad är det här? Eva Röse har klara problem att spela en polis som är på väg att gå in i väggen. Det är inte trovärdigt för fem öre. Berättelsen i sig är otäck, men den känns mest tråkig. Nä, snälla Anna Jansson, inga flera såna här filmer.

Hoppfullt!

Tofflan

Toffelomdömet blir lågt. Att det ens blir något beror på att… tja, antikvariat är spännande…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gilla/favorisera eller retweeta/reposta/dela – hur gör du?

Ett inlägg om återkoppling i sociala medier.

---

 

Somlor gillar jag inte, men jag tycker att det är ett roligt fenomen. Den här bilden hade fått mitt ”gilla” på Instagram, i alla fall. Men det är min egen bild och en ska ju inte förhäva sig…

I sociala medier kan man ofta gilla eller favoritmarkera texter och bilder. Man kan också dela. Det är en sorts återkoppling till avsändaren. Men vad är skillnaden och hur använder du detta?

Jag har den senaste tiden slagits av att somliga klickar ”gilla” på ”allt” jag skriver, även kommentarer, på bloggen. Eller favoritmarkerar mina tweets. Det känns väldigt… ovant för mig.

Själv ”gillar” jag enstaka texter och foton, som jag tycker är riktigt bra/roliga/fyndiga/viktiga etc.

Men är det nåt som är så där extra jäkla bra, då väljer jag att dela det. På så vis får ju andra möjlighet att se en bra text eller bild.

Det känns som om jag har missat eller missförstått nånting. Eller är det så att det som är rätt för dig är rätt för dig, men inte för mig? Visst är det roligt att ge beröm i form av ”gilla”, men jag tycker inte man ska överdriva. Då blir det inte trovärdigt i mina ögon. Samtidigt inser jag att ”gilla” i sociala medier kanske inte har med att ”gilla” i verkliga livet att göra? Att det är två olika sätt att använda ordet..?

På Instagram kan man tyvärr inte automatiskt ”reposta”, det vill säga dela, andras bilder. Det går om man laddar ner en särskild app. Men när det gäller Instagram har jag lättare att sätta mitt hjärta, det vill säga ”gilla”, om jag ser en bild som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Fast visst skulle jag vilja kunna dela andras bilder också. Ett knep runt det kan vara att ta en skärmdump med mobilen och sen skicka upp skärmdumpen som bild via det egna Instagramkontot. Eller, som sagt, ladda ner en särskild app.

Hur gör DU??? Hur använder DU gilla-funktionen i olika sociala medier? Hur använder DU dela-funktionen??? Skriv gärna några rader och berätta, för det känns som om jag inte riktigt hajar det här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sophies historia

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Studio Sex

Ett inlägg om en film.

Boken kom ut som nummer två i serien om Annika Bengtzon, trots att den utspelar sig före Sprängaren, den första boken. Lite förvirrat och man undrar om Studio Sex (2012) kan bli bra som film. Enligt informationen hos förlaget finns det en verklighet bakom boken. Alltså, not quite men lite grann based on a true story…  TV4 visade filmen i afton och jag sjönk ner i bästefåtöljen med gottpåsen från igår för att titta. Och filmen tilldrar sig inte åtta år före Sprängaren. Tror jag…

En ung, våldtagen och mördad kvinna hittas dumpad i en park. När journalisten Annika Bengtzon lägger sig i fallet kommer hon på att kvinnan jobbat på en strippklubb. En klubb där en politiker har varit samma kväll…

Storyn låter verkligen som nånting kvällstidningsaktigt. Boken gillade jag, men filmen då? Tja, det känns liksom inte riktigt trovärdigt att en journalist vid en kvällsblaska inte går på de närstående utan visar hänsyn, som Annika Bengtzon gör. Inte heller att hon låter den mördades lägenhetskompis få kampera hemma i hennes egen lägenhet. Särskilt spännande är filmen inte heller. Den är… slätstruken.

Toffelomdömet blir därför medel. Och en liten trött suck.

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglagård – tredje gången gillt

Under juldagarna gillar jag att se film, mycket film. Tyvärr är utbudet på TV den här julen inte nåt att hänga i julgranen. Men filmen Änglagård – tredje gången gillt, på TV4 lockade ändå mitt intresse.

Fanny, Alice och Zac.

Fanny bor med dottern Alice på Mallorca där hon äger och driver ett hotell. Alice tjatar om att de ska återvända till Änglagård, eller byn där gården fanns, för att ta reda på vem Fannys pappa är. Lite rörigt eftersom Fanny ju fick Änglagård av Ivar, sin pappa. Men Ivar är inte Fannys pappa. Alice har via Fejan hört att det är Axel. Nu vill Alice veta sanningen. Och plötsligt innebär allt grävande att frågan om vem Alice pappa är också poppar upp…

Precis som titeln på filmen anger är detta den tredje filmen om Änglagård. Frågan är om den borde ha gjorts, Änglagård var ju trots allt nerbrunnen. Det hela inleds i bästa Helena Bergström-maner – men denna gång är det dottern Alice (Molly, Helena Bergströms dotter i verkligheten också) som gråter på det typiska HB-sättet. Ja ja…

Alltså, den här filmen är vackert filmad och skådespeleriet är utmärkt. Men det räcker inte. Den är fruktansvärt… seg. Seg och rörig på samma gång. Vem är pappa till Fanny? Och vem är pappa till Alice? Är det Si och så? Nej, de är ju syskon och… Nej, det blir varken trovärdigt eller bra.

Slutbetyget blir medel – och då är jag snäll!

Livet är kort. Vissa filmer är… för långa.

Read Full Post »