Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘operation’

Ett inlägg om en bok.


 

PatientenÄn finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om små och stora, tvåbenta och fyrbenta och en massa gott.


 

Frida

Grattis i förskott, Frida, 21 år nästa vecka!

Inte minns jag hur jag var när jag var 21 – det var så väldigt länge sen. Men i kväll fick jag se hur Frida är, hon som inte riktigt än är 21 men blir det nästa vecka. Vi i familjen firade henne i Himlen i kväll. Små och stora presenter och de flesta mjuka. En 21-åring har annat på önskelistan än en tolvåring… Fästmön lagade mat och hade fixat smaskigt fikabröd och tårta som nästan alla kunde äta. En i familjen förbereder sig för en operation och fick avstå det goda. Det är tufft för somliga just nu!

Det var länge sen vi var samlade alla sju. Att båda tjejerna är hemma samtidigt hör till ovanligheterna. Några barn har vi nästan inte längre i familjen. Vart tog de vägen? Tre vuxna bonusbarn och en tonåring som har mörkare röst än sin pappa, nästan. Va..? Han var ju fem år nyss…

Till och med kattungarna har blivit stora. De är nu fem veckor och har börjat gå på pottan. Lilla Kickan, fröken Citrus, hade lite svårt att komma fram till matskålen. Men mommisen Tofflan slängde ut mamma Mini ett tag och höll undan brorsan Cosmos – och matade den lilla med köttfärs. Urrrk tycker jag personligen, men tänk – den lilla åt!

Jag fick äpplen från Jerrys träd och äpplemos på Jerryäpplen som Anna hade kokat. Annas snälla mamma hade lämnat tillbaka en bok hon lånade av mig för ett tag sen – vi gillar båda Jojo Moyes och jag fick ju två av hennes tidiga böcker av vännen FEM när hon var här och hälsade på i maj. Det är roligt när nån mer gillar samma författare.

Nu ska jag kasta mig i bästefåtöljen med Maj och ett glas rött. Du får titta på katter och ungar och hemgjort äpplemos om du vill. Ju fler bilder, desto mindre utrymme kvar här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan meddelar att hon försöker skärpa till sig. På ETT plan, i alla fall.


 

Under den gångna helgen har jag kommit till vissa insikter vad gäller det egna jaget. Det finns ingen annan som kan ta tag i vissa saker, endast jag själv. Och nu är det hög tid att ta tag i saker innan saker och ting blir ännu värre. Ett första steg är att se till att de ställen jag har här hemma är tomma på godsaker. Ja, jag pratar om att jag verkligen måste ta tag i min vikt och minska den.

Burkar Återbruket fr 5 kr o uppåt

Alla ställen och burkar ska tömas på godsaker. Just dessa burkar fotade jag emellertid på Återbruket. De kostar från fem kronor och uppåt.


Efter min operation i december 2012 
blev magen kanske inte platt, men mindre. Tio kilo gick jag ner. Det berodde bland att på att kirurgerna avlägsnade ett antal godartade tumörer, varav den ena kallades

en riktig klumpeduns

av läkaren. I och med operationen var jag ganska orörlig ett tag. Då passade min hälsporre på vänsterfoten på att läka ut. Sen gick tiden och våren 2014 fick jag nytt jobb. Jag satt stilla hela dagarna – från det jag åkte bil till jobbet, under arbetstid och fram till jag åkte bil hem från jobbet. Klart jag gick upp i vikt. Och så fick jag hälsporre i högerfoten. Nu har det gått över ett år och hälsporren i högerfoten börjar långsamt bli bättre. Jag kan ta hyfsat långa promenader utan att få jätteont, men att gå Prideparaden i lördags var förstås nåt som fick mig att känna mig som Den lilla sjöjungfrun (där stjärt blev ben) dan därpå – det var som om knivar skar rakt upp i foten. Under dan blev det bättre och så småningom la sig den värsta smärtan. Jag vill verkligen tro att hälsporren är på väg att ge med sig.

Att vara så mycket hemma som jag är är förstås ganska deprimerande. Det är lätt att ta till tröstemedel i form av choklad och det har jag gjort. Men nu är det tomt i mina förråd, jag lovar! Och med en mindre ond fot blir det fler promenader, till att börja med.

Burk Svea choklad

Tomburk. (Fast den här burken står inte hemma hos mig utan är till salu för okänt pris i Mjödstugan i Gamla Uppsala.)

 

Choklad

Titta så gott! Men inget sånt ska följa med ner i matkassen idag!

Nu har jag inte ätit sötsaker sen i lördags. Eller jo. En kaka blev det ju igår. Det gick ju inte att säga nej tack till Agneta när hon dukade fram den som dessert på filten i Gamlis. Men förutom det… Till kvällen serverade jag mig en matlåda med italiensk pastasås och pasta. Jag var inte ett dugg sugen på sötsaker efter det! Hur det blir med middag och sött idag vete 17, men jag ska hasa över till Tokerian mitt på dan och handla nån sorts matkasse. Såg förresten för inte alltför länge sen att den som vill, numera inte bara kan hämta och skicka postpaket från Tokerian, den kan ladda sitt UL-kort också. Bra service för den som åker kommunalt. Vilket påminner mig om att det har gått nästan fem dar sen jag mejlade SL om deras lurendrejeri på sin webbplats angående försäljningsställen i Uppsala. Jag bad om svar och det har jag inte fått. Nä, SL har fått annat att tänka på just nu. Kanske man skulle ha tänkt på i förväg. Tycker jag.

Idag är det än så länge blå himmel och sol. Jag behöver vattna hos Lucille och se till husdjuren, men först blir det frukost med papperslokalblaska och därefter dusch. Idag är tidningen ännu tunnare än igår – men igår innehöll den ju reklamblad. Jag är glad att jag inte betalar för den. I morgon är sista dan jag kan snikläsa den.

Jag hostade och hade svårt att andas i natt, så det blev Bricanyl. Hoppas verkligen att det inte är nån infektion på gång utan att det bara berodde på att nån i närområdet som ville ha ihjäl mig genom att grilla eller röka. Det luktade faktiskt rök i mitt sovrum. Det finns inte tid till att bli sjuk nu.

Men nu vill jag veta om DU läser nån papperstidning! Prenumererar du rentav, läser på jobbet eller lånar av grannen??? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta, för jag är nyfiken. Jag går och fixar frukost så länge. INTE choklad…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tröst.


 

Gatlykta och höstträd

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Röda blommor

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lennart och tidningstext om hans styckmördade son

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Martha

Martha behövde fem nya organ för att fortsätta leva. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tredje säsongen av När livet vänder körde igång förra veckan. Säsongspremiären bjöd oss ett starkt porträtt av ren och skär broderskärlek. Som vanligt skärmade jag av omgivningen vid 20-tiden för att se och höra Anja Kontor samtala med nästa person: Martha, som fick fem nya organ för att bli fri från sin cancer. Två år senare blev hon världsmästarinna i fem grenar i VM för transplanterade.

När Martha var 30 hade hon inte haft nån större motgång i livet. Sen drabbades hon av en ovanlig cancerform. Valet stod mellan transplantation eller cellgifter livet ut. Att vänta på ett nytt organ kan vara en jobbig och tung väntan. En ovisshet och oro. För man kan ju faktiskt dö under tiden. Men Martha behövde fem nya organ: lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm.

Ordet cancer tog hon aldrig till sig. Rädd var hon hela tiden. Varje dag blev en förberedelse för operationen. Martha beskriver det som att hon stod i en genomskinlig bubbla som hon inte kunde ta sig ur. Och allting bara fortsätter utanför. Till sist var hjärtat det enda som levde. Men sen ringde telefonen, det fanns en donator och operationen blev av.

De fem medaljer hon tog 2011 delar hon ut till donatorn, familjen, sjukvårdspersonalen, alla som står på väntelista för organ och till sig själv. Och så säger hon:

En dag ska jag dö, men alla andra dagar är livets.

Det finns inget mer att tillägga. Martha har bara så rätt.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »