Inne i djungeln

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Tofflan i djungeln..?

Oj va jag har jobbat idag! Och så härligt det var! Det har varit fullt ös hela dan, med stort som smått. Och det trillar in saker hela tiden. Känslan av att jag befinner mig i en djungel, en skön djungel, är stor. Mitt självförtroende har inte varit på topp på länge, så det kändes så gott att jag baske mig har fixat allt jag gett mig på. Sen är naturligtvis inte allt färdigt än – det tar längre tid än en dag. På fredag är det premiär för… en blogg med nyheter från ledningen som jag ska skriva. Det uppdraget fick jag av stabsmötet igår. Lustigt nog hade jag ungefär detta som egen idé i ett dokument med anteckningar kring avdelningens interna kommunikation, ett dokument som bara är ett arbetsmaterial hittills. Det var roligt att avdelningschefen och jag hade nästan samma tanke och idé. Nu gäller det bara att försöka göra nåt bra av det, att värdera rätt när det gäller ämnen i underlaget som bara drööösar in… Och INTE använda Toffel-språk utan korrekt svenska dessutom!

Dessutom har jag fått lön idag samt besked om att ingen har överklagat beslutet att anställa mig. Nästa milstolpe vad gäller jobbet är att klara provanställningen…

Livet känns både skönt och grönt idag.

Inte ett möte hade jag idag, så jag kunde verkligen jobba. Största delen av dan har gått åt till redigering av materialet för nyanställda, ett mycket bra ursprungsmaterial, för övrigt. Sen har jag gjort uppdateringar på intranätet, haft synpunkter på en text till studenter, granskat tre översatta sidor och skrivit ner synpunkter, gjort en liten skylt, planerat för och skrivit ingressen till det första nyhetsblogginlägget… På förmiddagen fick jag fin-besök av en bekanting som jobbar i huset, fast inte på min avdelning. Vi tog en kaffe på mitt kontor och hade ett trevligt samtal… Livet känns både skööönt och grööönt! Tacksam! 

Samtidigt med allt detta har Sverige fått nya ministrar. Fast om de är så särskilt nya vete tusan. Frågan är vad de kan tillföra. Och jag fattar fortfarande inte varför sossarna vägrar samarbeta med vänstern och bara gör det med miljömupparna – som det ju inte går så bra för… (<== understatement of the year..?) Förresten kan jag inte låta bli att fundera över varför Åsa Romson fick gå men Fridoletten vara kvar. Det säger ju en del om hur miljöpartisterna inte tänker… Eh ja… Nu är detta ingen politisk blogg, men så här i bloggens sista skälvande minuter kan jag ändå tillåta mig att framföra de här åsikterna.

Dagens fantastiska lunch.

Mitt på dan åt jag en fantastisk god grön lunch (ja.. ehum…) bestående av getostpaj och en sorts rödbetsrårakor. Fint upplagt som vanligt även om jag börjar bli liiite trött på den där återkommande persiljekvisten på toppen. Nu är mina första lunchkuponger slut, så i morgon ska jag inhandla nya. Det har jag råd med, trots att jag satt med mina räkningar när jag kom hem. Alla är betalda och jag har pengar över. Tacksam!

I kväll har jag också skrivit en sista text mot betalning. Efter detta uppdrag tänker jag avsluta den ”anställningen” och i stället ägna mig åt att sälja eventuella skrivna saker för egen hand. Senare. Inte just nu. Nu vill jag bara jobba som anställd av staten.

Den här dagen har också fört med sig ett samtal från mamma för att meddela att paketet till Mors dag har kommit fram! Å va skönt, då slipper jag ängslas och mamma bli ledsen. Det är ju böcker i paketet (skvallra inte!) och det blir lite kul eftersom mamma sa att hon är på väg att avsluta sin sista olästa bok.

För egen del har jag lämnat en mycket svart bok och gripit mig an en mycket… ehum… eroootisk bok. Men den är spännande också och jag ser fram emot en häftig läsupplevelse!

Den översta läste jag ut i morse och den understa har jag just börjat läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Men snälla Bokus, TÄNK lite!

Ett jädrigt irriterat inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Ja det var ju ett riktigt skämt att försöka använda Bokus kontaktformulär för att framföra sina åsikter och skicka med en länk. Jag får veta att mitt användarnamn är okänt – och då har jag provat med både mitt användarnamn för att logga in hos Bokus OCH mitt korrekta för- och efternamn. Vidare puffade jag för det här inlägget på Twitter och pingade Bokus. Total tystnad. Kan en kundservice fungera mer uselt än så här???

 

Ett paket från Bokus var för stort för min postbox. Det var rena turen att jag var hemma och kunde ta emot det. Annars hade jag fått både vänta och åka långt.

Jo det händer understundom att jag beställer böcker på nätet. Nätshoppar. Jag har till exempel insett att en bra grej med mitt fack (den enda?) är att jag via det har fem procents rabatt hos Bokus. Bokus har dessutom ett brett urval och priserna är inte att klaga på. MEN… det är det här med leveranserna och kundservicen som lämnar åtskilligt att önska. Det är SÅ dåligt, för att tala klarspråk. Det känns som om man på Bokus inte har tänkt.

Det är lätt att hålla sig för skratt när en försöker ha kontakt med Bokus för att framföra sina åsikter och klagomål via dess kundservice. En får ganska snart svar via e-post att ens åsikt har kommit fram och så får en ett ärendenummer. Sen börjar en riktig tramskarusell. Jag får goddag yxskaft-svar – av olika personer varje gång. Som kund vill jag ha en dialog, med följdfrågor, men det går ju inte med det upplägg som kundservicen har. Den senaste som svarar har mycket troligt inte läst min ursprungliga åsikt/klagomål. Jag har testat kundservicen och rapporterat om den här på bloggen tidigare. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag kontakta kundservice igen och skicka med länken hit. Bara för att få se om saker och ting har förbättrat sig.

När jag beställer böcker får jag ange var jag vill hämta dem om paketet är för stort för att delas ut av brevbäraren eller för stort för min postbox. Trots detta händer det att en leverans försenas flera dar för att sen dyka upp – på ett utlämningsställe helt åt skogen! Nu har jag bil så jag kan ta mig

åt skogen,

men ett par mig närstående personer har fått åka jävla tåg för att hämta sina Bokus-paket!!!

Voffur gör i på dette vise, Bokus???

Jag har fattat att det handlar om såväl leverantör (DHL, Schenker etc) som post (PostNord eller Bring), men varför ger Bokus falska uppgifter om uthämningsställe på sin webbplats??? Hur svårt kan det vara att skriva lite informativt om detta och i samma veva lämna korrekt information???

Delar av innehållet i dagens Bokuspaket.

Idag var det rena turen att jag var hemma på eftermiddagen – de flesta människor i yrkesför ålder är ju vanligen inte hemma när posten delas ut. Brings brevbärare ringde på för att överlämna ett paket som var för stort för min postbox. Om jag inte hade öppnat hade brevbäraren fått släpa tillbaka mitt paket, jag hade fått hämta det tidigast i morgon och troligen på ett det där utlämningsstället åt skogen, det vill säga Årsta jävla Travcafé. En viss skillnad mot ICA Heidan, som jag angav vid beställningen att jag vill hämta paketet hos… Detta är mycket irriterande – och dessutom inte särskilt bra för miljön. Visst, jag kan ta bussen till Årsta, men det tar nog, tur och retur, ett par timmar. Inte OK, Bokus!

Innehållet i dagens paket lindrar troligen min irritation lite grann. Men inte mycket…

To be continued, tror jag med all säkerhet. För vi ska se vad och om Bokus kundservice svarar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Järnblod

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nummer två i julklappshögen är nu läst! Alltså, jag bara älskar mina julklappsböcker. Liza Marklunds Järnblod har stått på införskaffningslistan länge. Lustigt nog köpte Fästmön den till mig i julklapp – och jag köpte den till henne i julklapp. Två dars intensiv läsning så snart tillfälle gavs. Nyss slog jag ihop pärmarna. Tack, Anna!

Som vanligt är det flera berättelser i en och samma bok. Men en av de centrala är att Annika Bengtzons syster Birgitta tycks vara spårlöst försvunnen. Motvilligt först börjar Annika leta efter henne. Samtidigt händer det saker på hennes jobb, Kvällspressen. Och så pågår en rättegång om ett mord på en uteliggare. Vidare är Annika Bengtzons liv både helt och trasigt och hon har börjat i terapi.

Jag är medveten om att många har åsikter om författaren och hennes böcker. Det har jag också. Detta är inget höglitterärt verk, men det är en riktigt spännande bladvändare. Det är mycket tydligt att Liza Marklund inte är särskilt förtjust i sociala medier. Vidare funderar jag över de fiktiva personernas eventuella förebilder i verkligheten. Men det som drar ner totalomdömet är alla de berättelser som pågår samtidigt i boken. Det blir helt enkelt väldigt spretigt och jag känner att läsaren lämnas med en och annan lös tråd. Trådar, som vi inte får ihopknutna eftersom detta var den sista boken om Annika Bengtzon.

Toffelomdömet blir högt. Jag har slukat den här boken.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Övervakad

Ett inlägg om svenska myndigheters effektivitet, övervakning och sånt.

---

 

Efter en morgon med dålig sömn skuttade jag ändå ur sängen. Även idag är det en del småfixande som behövs, men förhoppningsvis slipper jag telefonköa!

Det första jag gjorde var att kontrollera att mitt a-kassekort, som jag fyllde i och registrerade igår, blivit färdigbehandlat hos myndigheten Akassan Vision. Ja kors i taket, det hade det! Men jag har nog aldrig varit med om att en sån behandling av 14 kryss har tagit ett helt dygn, 24 timmar… Nä, effektiviteten är inte på topp, precis…

SJ är ingen myndighet men ett statligt företag. En kan ha åsikter om dess effektivitet, men på nätet är det smidigt att köpa biljett, i alla fall. Jag loggade in, fyllde i tiden jag vill resa med tåg till Stockholm i morgon, mina uppgifter och sen fick jag bekräftelse via mejl att köpet var gjort. (Nån returbiljett har jag inte köpt än, för jag vet ju inte hur lång tid kontraktsskrivningen tar. Klockan 15 ska jag vara där, vilket innebär att jag måste åka med 13.11-tåget så jag hinner ta tunnelbanan och leta mig fram till kontoret.) Men… jag kanske inte ska jubla över SJ för tidigt – nån sms-biljett har jag inte fått ännu och det var en stund sen jag köpte den…

Hoppas jag får följa med på tåget i morgon…

Jag började kolla lite nyheter på nätet så snart jag hade köpt min tågbiljett. Det första jag läste är en artikel om att svenska myndigheter lämnar ut mina surfvanor. Det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning som visar att det finns utländska bolag som kartlägger besökare på svenska sjukhus och myndigheters webbplatser. Spårningsfunktioner finns också på till exempel privata bloggar som denna, e-handelssajter med mera. Och syftet är förstås ett: att rikta reklam så att du ska lockas att nätshoppa. Landsting och kommuner, Bolagsverket, polisen, Skatteverket, Kristdemokraterna och Kronofogdemyndigheten är exempel på andra som har spårning. Men det blir nästan ironiskt när jag läser om detta hos Omni och under den korta artikeln hittar en annons från Bokus med tre böcker som jag nyligen har läst om – hos Bokus… Inte bara ironiskt, ganska skrämmande också, faktiskt, även om jag inte har nåt att dölja. Snacka om att ens surfvanor är kartlagda.

De har tre böckerna fanns i annonsen från Bokus under artikeln från Omni. Och det är inte första gången det här händer…

Jag utgår från att det också syns att jag beställde en skattsedel från Skatteverket i förra veckan. Det vore ju bra om de slutade kolla mina surfvanor och skickade över skattsedeln med snigelposten i stället… Nä, fort går det inte när det är nåt Den Lilla Människan vill ha från en myndighet.

En applåd vill jag ändå dela ut. I förrförra veckan skrev jag om våra nya sedlar här på bloggen. Sen dess har det trillat in en broschyr med bra information om sedelbytet från Sveriges Riksbank. Där finns bland annat en sida med både viktiga datum och bilder. Den som vill kolla digitalt kan förstås surfa in på Riksbankens webbplats, men också ladda ner en gratis-app.

Så här ser de nya sedlarna ut. Några av dem börjar komma ut i oktober.

Nu ska jag sätta mig med mina egna sedlar eller snarare mina hushållsräkenskaper. Förhoppningsvis kan jag betala mina räkningar den här månaden också, trots a-kassans fina lilla avdrag om 300 kronor för att jag råkade ”jobba” två timmar i augusti. Det sved lite att veta att min dagersättning från a-kassan har gått upp till 910 kronor om dan (noll kronor lördagar och söndagar) från och med den 7 september. Jag har haft 680 kronor om dan (noll kronor lördagar och söndagar). När det äntligen går att leva på a-kassan är det dags att säga ajöss till den för min del. Men ärligt… jag vill självklart mycket hellre jobba och få en lön!

Jag ska förresten också ringa bilverkstan och boka en tid för service framöver samt be dem ta fram offert på fyra nya vintertofflor till Clark Kent* så att vi kan ta oss fram lagligt i vinter. Det bör jag ha råd med när jag får lön framöver.

*vintertofflor till Clark Kent = dubbfria vinterdäck till min lille bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot, förtal, hat och lite ork

Ett funderande inlägg.

---

 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Att uttrycka sin mening borde vara OK. Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Här ska inga troll gödas.

I olika medier, sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hat begränsar journalistiken

Ett inlägg om näthat och journalistik.

---

 

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittrare mer lättkränkta?

Ett inlägg om kränkthet.

---

 

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens journalistproffs: Hur går åsikterna?

Ett språkligt inlägg.

---

 

Finns det nån som är aningen intresserad av svenska språket och som gillar särskrivningar? Nä, tänkte väl inte det. Dagens högskoleutbildade journalistproffs klarar inte heller av det hela. För jag lärde mig redan i mellanstadiet att ordet isär inte skrivs isär utan ihop.

 

Isär skrivs ihop! Martin Mederyd Hårdh väcker uppmärksamhet på min blogg.

Magister Sandbladh brukade ofta rent fysiskt banka in vissa kunskaper. Det var inte särskilt pedagogiskt. Men se grammatik kunde han lära ut utan att slåss. Martin Mederyd Hårdh på Svenska Dagbladet gick uppenbarligen i nån av magisterns klasser.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 44: Japp och Megamupp

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Torsdag och dags för en redovisning av den gångna Tofflianska veckans toppar (Japp) respektive dalar (Megamupp). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Japp 

• Företaget som gav bra återkoppling på ett nej (Så ska det se ut!)
• Guldpåseutdelningen (Det var en sån fin gest!)
• Det goda inom oss (Underbar bok med många bottnar.)
• Vännen A (Som vågar säga vad h*n tycker!)
• Maratonsamtalet med vännen I i söndags (Det kändes så gott!)

Megamupp

• Webbtroll (Fixerade, skvallriga människor som bara vill så split.)
• Människor som lyfter ur saker ur sitt sammanhang (Och som inte tillåter andra att ha åsikter och känslor utan måste trampa och förtala.)
• Kallt i lägenheten (När sätts värmen på, egentligen???)
• Gris i ostsåsen (Näääää tack!)
• Administration, fast byråkrati i många delar (Man tar sig för sin panna…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »