Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Heart to heart

Ett tu-kvinna-hand-inlägg.

---

 

Gårdagen började som en helt vanlig tisdag, det vill säga inte nån favoritdag för min del. Men just som jag var ute en tur för att handla mat fick jag ett sms som gladde mig mycket. I slutet av förra året gav jag bort en bok i present till en kär gammal vän. Nu hade hon börjat läsa den – och både grät och skrattade under läsningen. DET är en riktigt bra bok, eller hur?! Vilken bok det handlar om? En man som heter Ove.

Jag hade flera ärenden inne i stan igår. Tog därför bussen in. Det gick bra, inte många passagerare ombord och bara en person som envisades med att skrika i sin mobiltelefon. H*n fick tre samtal under den tio minuter långa resan. Jag fick inget.

Mitt första ärende var att få håret trimmat. (Selfie kommer i lösenskyddat inlägg under eftermiddagen – jag är för ful för att visas upp offentligt.) M fick också glo lite i min rygga och hittade en bok som passade. Resten lämnade jag in hos Myrorna på Kungsängsgatan. Men däremellan stämde jag träff med Fästmön. Det gick inte så bra att ses utanför Åhléns, för Åhléns är sig inte likt numera. Vi möttes därför i en busskur på Stora torget. En kopp kaffe behövde arbeterskan (<== Anna) och jag (<== bokbäraren), så vi skuttade uppför trapporna till min vän greken på Kafferummet Storken. Där noterade jag till min förtjusning (?) att vi satt i likadana stolar som jag har en av, fast i annan färg, hemma!

Anna och jag behövde ha en stund utanför hemmet med bara oss själva. Och inte ens på Myrorna träffade vi nån vi kände. Vi såg bara ett och annat hiskeligt troll. Detta ville Myrorna ha 35 kronor för. Det fick stå kvar.

Det hiskeliga trollet för 35 kronor fick stå kvar på Myrorna.

 

Fynd!!!

Trots att jag har köpstopp på böcker kunde jag inte stå emot frestelsen. Men alltså, jag gjorde ett riktigt fynd och hittade Laurie R Kings bok Night work för bara 20 kronor. Jämför det med Bokus som vill ha 87 spänn för boken! Då gjorde jag ett fynd, ingen tvekan. Sen tror jag att det blir kanon att läsa en skönlitterär bok på engelska igen, det var ett tag sen.

På väg mot ett ärende som Anna hade stannade vi till på Cervera. Märkligt nog mötte vi en av före detta kollegorna som jag spände ögonen i i lördags utanför affären. Igår fnös jag bara, knyckte på nacken och svepte in i affären. Till skillnad från vissa andra vet jag när jag inte är önskvärd. Men självklart gjorde det ont inuti. Självklart! Tur att jag fick annat att tänka på inne i affären. Jisses, vem betalar till exempel 1 500 spänn för en stekpanna? Eller ens 169 spänn för en minimal Hello Kitty-dito? Falska kakor, häftiga prylar med ögonfransar och att orange rules såg vi också. Det förbättrade min attityd något.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna utförde ett ärende och även hon gjorde ett riktigt fynd. Jag är glad för hennes skull, för det var ett välbehövligt inköp som hon får berätta om själv om hon vill. Även jag skulle behöva fynda inom samma område, för jag hasar fram som en trashank numera. Men det skiter jag i – det var länge sen jag trodde att livet var en bal på slottet.

Under Annas andra ärende träffade jag en gammal flamsmaja från förr i tiden. Det är synd att vi har tappat kontakten, tycker jag numera. Ibland, i alla fall. Men var sak – och person! – har väl sin tid.

Vi gick till Soul Food där jag dränkte mina sorger i en öl och åt ett gudomligt gott och välgrillat kycklingspett. Sen pratade vi lite heart to heart om då och nu, om drömmar, förhoppningar och om annat som har gått i kras. Då är det gott att känna att kärleken inte går sönder utan står pall och finns kvar – trots att många har gjort sitt bästa för att sabba. Avundsjuka, kanske?

Heart to heart…

När vi kom ut hade solen gått ner. Marshimlen var full av små moln och gatlyktorna lyste. Bussen körde inte förbi oss vid hållplatsen utan vi åkte med till en författargata och fick sen en skön lite promenad hem. Kvällen avslutades med Veckans brott, läsning och selfieflams där vi inte behövde göra så mycket för att se ut som jag vet inte vad. Dessa bilder är dock strikt konfidentiella, så du får se på gårdagskvällens himmel i stället.

Marshimmel och gatlykta.

Och du… Glöm inte bort att det är När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT 2!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ergonomi, dörrar och tak över huvudet

Ett inlägg om att ha nåt eget.

---

 

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hela kostcirkeln och jag gör vad jag lovar mig

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.

Men en förrätt ska ju följas av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.

Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)

*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »

Gott slut på 2011 – och Ett Gott Nytt 2012!

Det här året har inte precis varit mitt bästa. Jag hade ett delmål som jag lyckades uppfylla. Jag fick förhoppningar… som sen grusades. Snart har mitt helvete pågått i tre år. Tre jävla år förstörda. Egentligen är det längre tid eftersom det föregicks av trakasserier och kränkningar dagligen.

Jag vill tro att 2012 blir ett bättre år. Eller snarare, det kan knappt bli mycket sämre. Men det kan det! Det allra värsta som kan hända är att jag förlorar min familj och mitt hem – det är mina största rädslor.

Lite grann är jag nog som en sån där leksaksgubbe med rund botten, en sån som man petar omkull gång efter annan men som aldrig riktigt faller. Men jag ser mig faktiskt också lite som en amaryllis – fast inte lika snygg, dårå.

Amaryllisen jag fick av Fästmön dan före julafton.

Jag fick en amaryllis av Anna dan före dopparedan. Det är ett enkelt, men vackert arrangemang där blomman är satt i mossa i en glasvas. Ibland känns det som om jag är den där knölen i glasvasen. Knölen som vill upp, upp…

Igår fick jag årets andra amaryllis, av mammas kusin Barbro. Hon har drivit upp den själv. Eller dem. För det är två.   Barbro har drivit upp dessa amaryllisar själv. 

Jag försöker att vara lik en amaryllis. Att växa och växa för att sen blomma. Naturligtvis blir jag aldrig lika vacker som blomman som sen exploderar. Men nån gång, nån gång vill jag tro att det är min tur att… lyckas?

Det är inte så att jag tror på mirakler längre. Jag tror på tur och kontakter och idoga försök. Vissa dar vet jag att jag inte orkar, vissa dar vill jag bara lägga mig ner och ge upp, helst dö. Men jag har insett att det finns människor runt omkring mig som bryr sig, som tycker om mig som jag är – med fel och brister – och som jag duger för. Och de lyftter mig! Var och en på sitt sätt. Ett varmt TACK till alla er!

Slutlingen önskar jag alla läsare ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år! Och du som ska smälla av raketer i kväll – var försiktig, för fan!!! Akuten är ingen roll plats att vara på en nyårsafton! /Morsan Tofflan

Read Full Post »

Mors dag – och min

Ha! Det är tack vare mig min mamma kan firas idag! Äh, bara skojar! Jag älskar min lilla mamma och tycker att det är trist att vi inte kan vara tillsammans idag. Inte har hon nån dator heller och kan läsa min blogg (fast det kanske är lite bra..?), men stort GRATTS till mor!

Grattis, lilla mamma, på Mors dag!

                                                                                                                                                                Jag hoppas att alla ni som skryter över era barn åtminstone får ett grattis av dem idag. För det är ni värda, alla mammor! Annars är jag rätt trött på föräldrar som ständigt talar om sina barns förträfflighet. Jag vet inte vad det är, men det irriterar mig. GAH! Jag kanske är avundsjuk? Då är det populärt att nypa till, har jag fått erfara. Sen kan man ju alltid skylla på att man blivit näpst. Men å andra sidan har jag ”på gamla dar” fått min beskärda del – fyra bonusbarn! Inte illa pinkat av en tant som inte är nån barnmänniska! Bäst av allt är att jag gillar dem alla fyra också. Mycket. Och jag skryter om dem – när de förtjänar det. Annars blir det liksom inte trovärdigt.

Igår fick jag äntligen träffa mina fyra bonusbarns mamma. Jag var och hämtade Anna efter jobbet, för jag hade i ett piggt ögonblick lovat att skjutsa ut henne till IKEA för att köpa glas inför Studentdagen på onsdag. Inte kände jag mig superpigg heller, men jag hade lovat och allt gick för övrigt bra. Nybyggda IKEA-huset i Uppsala må vara skitstort – det har dock tack och lov kvar sina genvägar… Vi kom snabbt igenom huset – med vitvinsglas och lite annat, precis som alltid när man har varit på IKEA.

Ett dussin såna här, blev det bland annat.

                                                                                                                                                                    Vi åkte ut till Himlen med glas och porslin och medan Anna rafsade ihop en ryggsäck tog jag en tur till ICA Solen för att köpa fil och mjölk och bröd. Nån middagsmat blev det inte, för vi hade bestämt pizza till kvällen. Resten av eftermiddagen och kvällen såsade vi och slafsade pizza, åt lite Pringleschips av den ena och den andra sorten och glodde på film.

+           
Pringles rule just nu! Kul att prova lite olika smaker!

                                                                                                                                                                   I vanliga fall är jag rätt konservativ och håller mig till chilibågar. Men av nån anledning har chilibågarna börjat bli svåra att få tag i! ICA Heidan har aldrig sålt dem, Tokerian verkar ha slutat ta hem dem, ICA Solen hade slut sist. Därför inhandlade jag två påsar när jag var på ICA Kvantum på Stormarknaden sist. Fast dit kan jag ju inte åka varje gång jag vill ha chilibågar…

Kvällen avslutades med att jag började läsa Cirkeln. Hade väl tänkt läsa en två, tre sidor. HA! Det blev över 50 sidor lästa innan jag släckte. Tänk att en ungdomsbok kan vara så bra att en tant som jag har svårt att släppa den! Om jag ville sätta Maria Engelwinges bok En SHOT till tack i händerna på äldsta bonusdottern, skulle jag nog vilja sätta Cirkeln i händerna på yngsta bonusdottern.

I morse började Anna jobba klockan sju. Det passade mig utmärkt – nåja… – för jag skulle Ut på Uppdrag. Det hade regnat hela natten och var blött ute. Jag var seg, infektionen är envis och hela jag känns full av slem i de flesta hålor. Detta gör att jag inte känner varken smaker eller dofter så bra. Egentligen skulle jag ha kunnat äta morötter, som jag verkligen avskyr, i stället för chips igår. Men i morse när jag var Ute på Uppdrag kände jag en doft och fick ett doftminne, ett 30 år gammalt sånt. Tänkte på vad jag ägnade mig åt då och vad jag gjorde nu. Då var jag så full av drömmar och förhoppningar – och jag skulle då verkligen INTE ägna resten av livet åt det jag gjorde just då. Idag tänker jag att mitt liv kanske slutar inom det området. Jag skäms inte för det jag gör och jag är inte bitter. Jag minns fortfarande själva händelsen som om det var igår. Men jag tänker inte på den. Jag går vidare och jag är tacksam.

Samtidigt kan jag misstänka att somliga känner en viss oro. Jag läste nåt häromdan som fick mig att sända en tanke till en person som sist jag såg honom bytte trottoar. Han ville slippa hälsa på mig. Men jag sänder en tanke för jag tänker att han kanske är på väg att hamna där jag är. På natten drömde jag om honom. Han kom cyklandes på en illgrön cykel… Samma natt drömde jag också att jag bjöd ett x på fika. Det skulle ALDRIG falla mig in, verkligen INTE! Så drömmar är inte alltid sanna… Men kanske har jag henne i tankarna när jag tänker på lösa muttrar, en gång för länge sen på min cykel, häromsistens på min bil. Kopplingen? That’s for me to know and for you to find out!

Nu ska jag öppna mitt namnsdagskort från mamma! Idag är det nämligen det namn jag heter i förstanamn, det namn jag skulle kallas. Men likt Alexander Bard, som ju kallades Magnus när vi gick i samma gymnasium, bytte jag till min andra förnamn. Mitt tredje förnamn talar om att jag är min fars barn. Funderar på att ta det till efternamn. Och kanske återta mitt förstanamn. Vilken totalförändring! Härnäst kommer jag väl med kjol och smink också… Bevare oss!

Read Full Post »