Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘orkar inte’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett nedslaget inlägg.


 

Änglar

Änglar behövs.

Jag har fått ett slag i ansiktet idag, i alla fall teoretiskt sett. I morse var jag så trött, så trött att jag hade kunnat strunta i att kliva ur sängen. Det är nästan så jag önskar att jag hade lyssnat på den där inre, pockande rösten. Men jag är ju så plikttrogen och jag älskar ju att jobba.

 

 


Det är tur att det finns goa människor
i min omgivning. Änglar. Som dem på julkortet från farbror och tant Raffa som kom idag. Och Nathalie som lät mig veta att jag har vunnit ett hemligt bokpaket. TACK! 

Det är inte alla förunnat att ha den finaste Fästmön, en mamma som älskar en trots att en bara ger henne sorger, goaste vänner som orkar bry sig igen och igen och den allra bästa NK* en kan ha. TACK TILL ER ALLA!

Och för dig som undrar om inte den här bloggens utrymme tar slut snart kan jag meddela att från och med igår återstår endast sex procents utrymme. Det glädjer somliga, medan andra inte bryr sig. Själv kan jag lika gärna… Jag orkar inte träna på positivt tänkande idag.

Sex procent utrymme kvar på bloggen


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.


 

Unna dig själv något gott ibland

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Augusti kvällshimmel original

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.


Sen ville jag ha bort träden 
och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augusti kvällshimmel bearbetad

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.


Av bilderna ovan 
kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukligt inlägg.


 

sjuk

Nä, jag kan inte ens få i mig kaffe, för jag mår så illa.

Precis som rubriken känner jag mig. Jag är inte överkörd på riktigt. Det började igår med hosta som jag trodde skulle gå över. Men när det började göra ont i alla muskler och leder och febern kom, insåg jag att jag inte skulle slippa undan. Lite uppiggad blev jag av mobilsamtal från en vän på kvällen. Sen gällde det att hålla sig uppe till klockan 21 när Fästmön slutade jobba. Jodå, jag klarade att åka och hämta henne, men när vi kom hem borstade jag tänderna och kastade mig direkt i säng.

Sen dess har jag legat i sängen. Idag klev plikttrogna jag upp först klockan nio för att ägna sig åt sedvanlig administration och besvara ett par mejl. Tog mina mediciner och en Ipren för att orka. Bricanylen är min bäste vän just nu. Anna promenerade till jobbet tidigt i morse, för hon ville att jag skulle få vila, men jag ska försöka åka och hämta henne i eftermiddag. Nåt besök hos vännen som bor i två länder blir det inte idag. Jag ska alldeles strax leta mig tillbaka till sängen, för jag orkar inte vara uppe längre. Jag mår illa och känner mig febrig, så det får bli Vila idag med stort V.

Dagen utanför är solig och fin. Njut av den, du som kan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mörkt inlägg.


 

Regnig kväll i sepia

Dvala…

Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.

Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.

Öga nära

Pupill påverkad av medicinen.

Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?

Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.

Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:

  • supersuper
  • väldigtväldigt
  • litelite

Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…

Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.

Amaryllisen från L 2014

Amaryllisen från L.


Och nej.
Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.

Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »