Hajpat: Ljug och fusk – varför gör vi det?

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?

---

 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.

Psykologiprofessorn Per Carbring menar att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Ett inlägg om ofungerande saker.

---

 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…

*Clark Kent = min lille bilman
**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vård, åkommor och en bästefåtölj

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.

---

 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!

Vår träffpunkt var parkeringen på Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.

Men… det fanns ett litet aber med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Den största fick jag idag av Anna.

Jag har tillbringat en stund i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snus(k)förbud?

Ett snusförnuftigt (?) inlägg.

---

 

Snus eller snusK?

Maj gadd! Morgonens och dagens snackis såväl lokalt som riks är ett förslag från V om att införa snusförbud inom den organisation som ansvarar för länsinvånarnas vård och hälsa. Det tog inte många minuter innan folk blev ömsom upprörda, ömsom hånade förslaget. Själv tycker jag att det är… nja…

Nej, jag snusar inte. Jag har snusat i min ungdom, på bronsåldern, när jag pluggade. Det berodde på att jag var rökare på den tiden. Men när man satt på föreläsningar var det glest mellan rasterna – därav prillan under läppen. Sen dess har jag blivit både vuxen och slutat med såväl snus under läppen som tröstaren mellan över- och underläpp.

Den som känner mig vet hur illa jag tycker om rök. Det beror på att jag var dum nog att röka i nästan 30 år. När jag låg på gränsen till astma slutade jag. Tyvärr slutade jag försent – jag reagerar på röken genom att få både hosta och svårt att andas. Sen tycker jag att det luktar förfärligt illa.

Snus luktar också illa, tycker jag. Jag skulle aldrig kunna pussa vare sig en snusare eller en rökare, men det har jag gjort förr om åren.

Grillrök, parfym och rengöringsmedel luktar inte illa utan doftar gott. Men jag blir sjuk av dem ändå. Vitlök, curry och stekos smakar rätt OK, men luktar inte gott. Fast jag blir inte sjuk av dessa lukter, bara lätt illamående i deras närhet om det är dålig luftcirkulation – som på bussar.

Det är när jag tänker på lukta, dofta och svårt att andas som jag tycker att snusförbudet är fel. Nån kan tycka att det är rättvist med snusförbud eftersom det sen tidigare finns ett rökförbud, men är nånsin livet allt igenom rättvist? Nej.

Hade V i stället lyft fram att det finns viss forskning som tyder på att snusare oftare än andra får cancer i bukspottkörteln eller lättare drabbas av fetma, förhöjda blodfetter, kranskärlssjukdomar och blodpropp i hjärnan… ja då kanske vi hade köpt ett snusförbud lite lättare. Eller? Visserligen ska väl Organisationen strunta i om jag vill bli sjuk, men om jag kostar Organisationen pengar..? Och hur många är det som tycker att jag har rätt att ta mitt eget liv?

Så jag tycker att ett snusförbud för att snus luktar illa är fel. Vad tycker du?

PS Snusare och rökare får gärna sluta slänga sina snuskluttar respektive fimpar på marken.

PS 2 Kan vi bli upprörda över viktigare saker?

 

Snuskluttar kan vara lika äckligt som fimpar att hitta där de inte ska vara. 

 

Här kan du läsa i media om det föreslagna snusförbudet:

UNT

Radio Uppland 

   Mer på Radio Uppland

Svt Uppsala

   Mer på SvT Uppsala

Expressen

   Mer på Expressen

Aftonbladet

  Mer på Aftonbladet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hat begränsar journalistiken

Ett inlägg om näthat och journalistik.

---

 

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skavlan – Åkesson: För hårt eller för lite ull?

Ett undrande inlägg.

---

 

I fredags kväll intervjuade Fredrik Skavlan (ja, han heter Fredrik i förnamn!) en svensk partiledare i sitt SvT-program Skavlan. Jisses! Det blev stora reaktioner både före och efteråt. Och under tiden, naturligtvis.

Jimmie Åkesson talar ut (?) hos Fredrik Skavlan.  (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Kritiken före programmet gällde att man inte vill att just den här partiledaren och hans parti ska få synas i media. Dessutom en fredagskväll, på bästa sändningstid (när alla har somnat i soffan efter det där glas vinet… hum…) Eftersom den aktuelle partiledaren företräder ett parti som aldrig skulle få min röst, var väl inte jag heller så förtjust, i ärlighetens namn. Samtidigt tycker jag att det finns en poäng med att visa upp eländet, så att säga. Låt personen sitta i TV-rutan och säga en massa knäppa saker så kanske en och annan förstår att det här går inte an. Som läget är nu är det här partiet större än Kristdemokraterna, ett parti som i mina ögon är snudd på lika goa kålsupare. Men ändå. Finge jag välja mellan enbart dessa två, blev valet KD.

Nu tittade jag inte på varken hela programmet eller ens hela intervjun. Jag såg en fem, tio minuter i slutet. Kanske är det därför jag inte riktigt förstår varför folk blev så upprörda efteråt. OK, jag har uppfattat att sagda partiledare knaprar antidepressiv medicin mot sin utbrändhet och har varit långtidssjukskriven. Det är det nog för övrigt många i vårt land som har gjort eller gör. Men tackar man ja till att bli intervjuad i TV i sin roll av partiledare får man kanske räkna med en del tuffa frågor.

Fast i ärlighetens namn… Fredrik Skavlan är ingen skjutjärnsjournalist nånstans. Jag håller helt med Leffe där! Inte blev det mycket ull… Under de minuter jag tittade på intervjun hade jag önskat en lite rappare journalist i hans ställe. Nä, jag tycker han passar bäst till att göra snälla intervjuer med glada människor som har gjort nåt kul, bra eller positivt annorlunda. Det gäller inte för Jimmie Åkesson. De enda jag har läst som tyckte att Skavlan gjorde ett bra jobb var Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Henrik Arnstad. Representanter från den så kallade kvällspressen, alltså.

Det är jobbigt att må dåligt, men ger man sig in i leken hos svenska folket en fredagskväll och sätter sig i intervjustolen… Ja, då får man leken tåla, tycker jag. Och jag tycker inte att Fredrik Skavlan var för hård i sin utfrågning, snarare tvärtom. Att sen Fredrik Skavlan mordhotades i sociala medier tycker jag är skit och oacceptabelt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Händelser och skeenden (OBS! Nytt lösen!)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar och annat som kan gå i kras

Ett krasande inlägg.

---

 

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

J. K. Rowling skrev INTE Den tomma stolen

Ett litterärt fyndinlägg.

---

 

Varning för fula ord!

 

Nu har jag kommit på det! Och jag har belägg för det: J.K. Rowling skrev INTE Den tomma stolen. Det gjorde en mig närstående person som har en fäbless att vid… upprördhet använda ett ord som börjar på f och slutar på tt innan det kommer ett tilläggsord. Jajamens! Det blir minst en avhandling om detta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och för den som inte fattade det är detta naturligtvis ett skämt. Självklart har J.K. Rowling skrivit boken på riktigt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »