Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förtvivlan’

Ett inlägg om en bok.


 

De fyra yttersta tingenÄntligen fick jag sätta tänderna i den första delen i den så kallade Roth-trilogin. Det var vännen Åsa i Eskilstuna som inspirerade mig till att leta efter böckerna. Den första delen FICK jag på Återbruket. För säkerhets skull KÖPTE jag den också nån vecka senare på Emmaus i Gryttby för 30 kronor. Detta i sin tur ledde till att vännen Irene hade turen att bli dragen som vinnare och fick pocketboken De fyra yttersta tingen hemsänd. Ibland lönar det sig att läsa den här bloggen där en glömsk kvinna skriver, alltså. (Du har väl förresten inte missat att jag har en ny bokutlottning på gång här???)

Men åter till De fyra yttersta tingen, den första delen av Roth-trilogin, trilogin som går bakåt i tiden. I den första delen försvinner den lilla dottern till en polis och en diakon. Vi läsare får följa både föräldrarnas förtvivlan och kidnapparna samt lilla Lucy. Det är en ruggig historia som spelas upp. Den har ganska makabra inslag och även ett stort mått av stark religiositet, anar man. Som läsare lämnas man i slutet med frågan

varför?

Självklart ska jag läsa den andra delen snart! Och den tredje, men den har jag ännu inte införskaffat.

Toffelomdömet blir det högsta för denna otäcka bladvändare, som passade perfekt att läsa i solen på en balle*.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Ytterligare ett citat blir det idag och även det ur Sara Lövestams bok Sanning med modifikation. (Man kan ju tro att jag hjälper författaren med marknadsföringen av henne bok, men det gör jag inte!)

[…] Kouplan vet. Hans egen mamma bakade kakor, frenetiskt, när hans bror hade försvunnit. Det tokiga får gå ur händerna, sade hon, hellre än att sippra ut i hjärnan. De åt kakor i veckor efteråt, han kan fortfarande känna den sötsorgsna smaken av sin brors frånvaro. Så han borde känna igen förtvivlan. […]

 

Kolakakor och chokladkakor

Dessa kakor har Fästmön bakat i oktober förra året. Det var också hon som gav mig Sara Lövestams bok i födelsedagspresent i år! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite tungt inlägg.


 

April vid Fyrisån

April vid Fyrisån – men inte Sista april. Då är här fullt av fyllisar och forsränningsflottar.

I morgon är det Sista april här i Uppsala. Tack och lov ligger New Village inte i centrala stan, för där brukar råda krigstillstånd en sån dag. Jag minns min förrförrförrförrförra arbetsplats mitt i centrum. Det var nästan omöjligt att telefonera en Sista april. Den man pratade med i andra änden trodde att man befann sig i ett krigshärjat land. Jag är så glad att jag slipper såväl krig som Sista april – och min förrförrförrförrförra arbetsplats!

Fästmön mår bättre, men är fortfarande klen. Jag har därför åtagit mig att storhandla. Till helgen kommer de två yngsta hem. Yngsta bonusdottern med kille kommer på middag på lördag. Det ska bli så roligt att träffas igen, det var några månader sen sist. Yngsta bonussonen träffade jag ju i söndags, men det är alltid mysigt att träffa honom också.

Anna och jag ska inte ut och festa i morgon. Jag ska handla hem lite gott att äta i stället. Det blir matjessill med potatis, gräddfil och gräslök mitt på dan och räkor och vitt vin till kvällen. Den 1 maj, det vill säga på fredag, kan Anna inte vara hemma från jobbet längre. Hon inleder sin friskskrivning med en lång dags arbetspass. Skönt sen att hon är ledig lördag och söndag.

En fördel med att vara arbetssökande är att man inte behöver ha dåligt samvete gentemot kollegor eller arbetsgivare när man är sjuk. Det ser jag på Anna att hon har – trots att hon har varit så himla sjuk. Men det är en pressad situation på hennes jobb och det finns uppenbarligen inte så gott om vikarier att ringa in. Jag tror att de har ringt från jobbet nästan varje dag för att höra när hon kommer tillbaka i tjänst.

Löv på fönstret

Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet…

Men att inte ha nåt jobb och vara sjuk kan i stället innebära att ingen saknar en alls. Man kan ligga hemma och ruttna i värsta fall utan att nån bryr sig. Det är jobbigt att tänka på, nästan för svårt. Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet, ett ställe vi hör till tack vare våra kompetenser.

Ibland är tillvaron för tung för många. Häromdan läste jag om en ung man som gått bärsärkagång på Arbetsförmedlingen på en av länets orter. Han hade gått dit för att diskutera sin ersättning. Sen hade han blivit arg och slagit sönder saker. För detta dömdes han till dagsböter. Jag undrar hur han ska kunna betala dem… Jag försvarar inte mannens beteende – varken våld eller att slå sönder saker hjälper. Men jag förstår så väl hans förtvivlan, den bor även i mig vissa dar. Det enda man vill är att jobba, men… Med de regler vi har idag är det i princip omöjligt att jobba ens lite grann om man skulle kunna. På sätt och vis är det OK att ersättning ryker från den lilla a-kassan, men att ersättningsdagar också ryker för en timmes jobb, det känns inte OK! Så det är ju inte så konstigt om det finns arbetssökande som jobbar svart för struntpengar. Jag tycker inte att svartjobb är OK, jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt. Men ibland har nöden ingen lag. Själv är jag tacksam att jag inte är där riktigt än.

Gul orkide

Den gula orkidén från A sätter lite färg på en annars ganska grå dag.

Det här inlägget har jag skrivit medan jag har väntat på ett telefonsamtal. Ja, jag väntar på flera telefonsamtal men just detta har jag väntat på i ungefär två timmar nu. Under tiden har jag inte bara skrivit, jag har surfat runt på nätet och försökt ta till mig lite nyheter. Dagens största hittills tycks vara att man från och med den 1 november inte längre ska kunna köpa Alvedon i sin livsmedelsbutik. Skälet är att flera unga tjejer, framför allt, har försökt skada sig själva med Alvedon. Dumt på många sätt, tycker jag, som en gång i min ungdom inte dog av 75 Sobril och en förpackning insomningstabletter. Frågan är hur långt vi kan skydda de unga. Jag menar, så länge det inte ens finns staket vid järnvägsspåret i Gamla Uppsala, så…

Den här dan är lite grå och lite tung. Jag har i alla fall en helt underbar gul orkidé att titta på. Den gör dan lite mer färggrann. Men vad gör DU för att sätta färg på DIN dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad – och kanske inspirerad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedräknande inlägg.


 

Gammal trampbil

I bilen kan jag bo som miljonär.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Det är med dubbla känslor jag lämnar byggnaden sen. Mest har jag mått rätt dåligt av att vara här, om vi nu ska vara ärliga. Men det har varit en lärorik tid och jag är en erfarenhet rikare. Eller många, egentligen. Det sägs att man går starkare ur varje tillfälle som är jobbigt. Jag känner mig argare samtidigt som jag känner mig mattare. För att ha det tufft och att vara ledsen och/eller arg tar på krafterna. Att ovanpå det inte ha haft nån säker inkomst på fem och ett halvt är konstant oroande, kan jag meddela den som inte har upplevt det. Jag är i och för sig miljonär. Jag kan göra som en del av stans tiggare sen, bo i bilen. Och frysa arslet av mig. För det kommer ju en vinter i Sverige. I bilen kan jag ha roligt med alla mina pengar. Who cares?

Det är inte så mycket jag kommer att sakna härifrån. Mest av allt är det stunderna i bilen i rullning på morgnarna (den kommer inte att rulla sen när jag ska bo i den) när jag lyssnade på Adams riksdalerRix FM, där Adam Alsing tävlade i allmänbildning med lyssnare som ringde in. Men jag övar den här veckan – Adam och hans två sidekicks Brita och Marko har semester, så jag får vara utan dem redan nu. Två vikarier har tagit över morgonstudion. De har säkert fått dessa sommarvik för att de är kändisar. Särskilt bra radio gör de inte. Jag menar, Relationsakuten, det känns rätt… 90-tal i mina öron.

Vad mer ska jag sakna? Lunchstället jag brukar gå till och dess trevlige ägare Kurre, förstås! Kurre och hans personal är alltid så vänliga och inkännande vilket humör gästerna är på. Och naturligtvis mitt nya favoritkafé, Systrarnas bullbod, med ägaren som alltid bjuder på nåt sött och gott. När vi nu ändå är inne på mat, så lär jag väl sakna Nondini också. Det stället ska jag säga hej då till idag när jag har lunchdejt med Bokmannen.

Ringbärare

Bokmannens väldigt nya vigselring.

Människor då? Förutom Bokmannen, som jag nyss lärt känna, naturligtvis Den Kymriska Draken, men vi ses troligen på Pride i sommar eftersom Draken ska jobba där. Och så förstås några som arbetar i Kexfabriken/Besticklådan, som K, A, Y, S, B, I, M, P, R, M2, C, ungefär. Resten kommer jag att glömma så snart dörren har stängts efter mig här sista gången – och det är förstås ömsesidigt. Jag är inte Nån för nån här, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Bara en skugga som fanns här ett tag.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Jag betar av dem, timme efter timme. Jag går ut i arbetslöshet, jag, som älskar att jobba, ska uppenbarligen inte få ägna mig åt det. I min förtvivlan undrar jag varför min Gud har övergett mig. Han övergav mig just som jag stod i min blommande trädgård med så mycket vackert framför mig. Men det är nog inte riktigt så att Gud har övergett varandra. Vi har i själva verket sökt varandra i många år, min Gud och jag. Det är nog snarare så att jag inte går starkare ur varje jobbigt tillfälle, utan jag kommer ett steg närmare Gud. Det eviga. I evighet. Amen..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…


Det blev lite sovmorgon idag.
Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Kudde

Den var skön att vila på – i morse.


Min dag har jag inlett med
 våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Dammsugare

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…


Det kom ett par nej i onsdags
och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)


Nä, nån champagne
blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Västkustsoppa

Gårdagens champagne.


Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt förtvivlat inlägg.


Jag har sett fram emot helgen.
Det känns som om jag behöver vila. Vila min hjärna som går på högvarv. Känner mig så trött, så trött. Varför skickar då a-kassan mejl en fredagskväll, ett mejl som skapar oro och förtvivlan? Tack så jävla mycket! Inte en chans att jag ska kunna sova i natt.

tårar

Nu tog de positiva tankarna slut.


Mitt nästa tvåveckorskort
kan inte skickas in förrän måndag. Detta innebär att jag bara får ut ersättning för två veckor i september nästa vecka. Jag får 4 950 kronor. Det räcker till min månadsavgift på lägenheten. Resten då? Nånting kanske jag får på inkomstförsäkringen, typ en tusenlapp. Nej, kom inte och säg att man blir rik på a-kassa. Kom inte och säg heller att jag försöker tillskansa mig pengar från a-kassan. Det går ju inte att leva på den ersättning man får. Var ska jag hitta pengar till telefon, mobil, bostadslån, bensin, fack, bredband och a-kassa? Mat?

Sverige, september 2013. Nu är jag på väg att ge upp. Verkligen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 417 andra följare