Femina, den 15 april 1962

Ett inlägg om en gammal (?) damtidning.

---

 

Femina från den 15 april 1962 är faktiskt inte så olik den på nätet 2015 – innehållsmässigt…

Häromdan var på jag på besök i en namnlös, men nyöppnad retro- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A i Uppsala. Innan jag åkte hem fick jag frågan när jag är född av en av ägarna. Efter att ha besvarat den ärligt blev jag förärad en gåva – ett exemplar av damtidningen Femina från den 15 april 1962. Det var elva dar före min födelse och jag är väldigt säker på att min höggravida mamma läste just den tidningen – när hon inte joggade längs med Vätterpromenaden för att sätta lite fart på mig… (Det är sant – mamma och pappa joggade så sent som kvällen innan jag föddes – i syfte att få igång förlossningen!)

Igår kväll satt jag och bläddrade i den gamla (ja, den är ju elva dagar äldre än jag, då är den gammal!) damtidningen. Det roliga är att tidskriften fortfarande existerar. När jag kikar lite på den på nätet och jämför tidskriften från 1962 med den från 2015 kan jag konstatera, åtminstone vid första anblicken, att inte mycket är förändrat innehållsmässigt. Jo en sak – idag har Femina bloggare!

I en annons för vitaminen Cernitin är bilden av dåtidens familj den typiska – aktiv pappa och son, passiv dotter och mamma. Men en väldigt förståndig och omtänksam hustru och mor!

År 1962 kunde kvinnorna som läste Femina få tips vad gäller hälsa, mode, smink, mat och mannen, förstås. Precis som idag! Men visst skrattar jag lite när jag redan på omslagets insida ser en bild på dåtidens familj – en pappa och en son som kastar boll, medan mamma ligger i gräset och får en blomma av sin dotter. Det handlar om vitaminer. Cernitin. (På nätet 2015 läser jag att det är ett pollenextrakt som används inom urologin!) Och så texten…

[…] En mammas högsta önskan – att ha familjen glad, frisk och verksam omkring sig. En förståndig och omtänksam hustru och mor tänker på alla, även på att en aldrig så rätt kost kan behöva kompletteras. […]

Alltid aktuellt!

Jag bläddrar vidare. Det är då jag noterar att den här damtidningen faktiskt innehåller en del saker som fortfarande är aktuella, till exempel en artikel om framtidens mat. Läsarna får sig alltså till livs (!) inte bara en mängd mat- och bakrecept – för sånt är det rätt mycket av i tidskriften – utan också mera matnyttiga (!) artiklar om vad som händer inom livsmedelsforskningen. Artikeln handlar om frystorkning som gör maten mindre men även tåligare att lagra i flera år. Bo Hanson, som har skrivit artikeln, beskriver inte helt aptitligt hur en frystorkad biff ser ut…

[…] gråbrun till färgen och […] torr, ungefär som en badsvamp ur vilken man kramat allt vatten. Den ser inte ut som en biff, och den känns inte som en biff. Inte som ett stycke kött, helt enkelt. […]

Nån som blir sugen???

 

Läsarförslag om idealmannen – ett säkert kort att få engagerade läsare är ju, som bekant att be dem interagera. Så gör vi ju än idag med kommentarer, tävlingar etc.

Annat som fortfarande skulle kunna vara artiklar skrivna idag – åtminstone vid första anblicken – är dem om Mannen. Ja då menar jag inte läsarnas inskickade förslag och åsikter om idealmannen. Men det är intressant att notera att viljan – och knepen! – att engagera läsarna för 53 år sen är ganska lika dem vi använder oss av idag: kommentarer, tävlingar etc…

Det är ett par artiklar om Mannen som sticker ut. En av dem är den om fäders utanförskap, det som uppstår utanför äktenskapet. Artikelförfattaren Ingrid Ericson anser att

[…] Pojkarna måste fostras till fäder. […]

När jag läser artikeln känns den trots orden ovan inte helt omodern. Men när faderskapet och dess ansvarsbörda senare i artikeln ska tänjas till att särbopappan (mitt ord – det fanns inte 1962!) ska komma och ta hand om sitt barn åtminstone en dag i veckan, inser jag att texten har ett antal år på nacken. Det en ska komma ihåg i sammanhanget, dock, är att fri abort inte fanns på den tiden!..

En artikel om fäders utanförskap.

Förutom Mannen och mat innehåller det här numret ganska mycket mode. Jag skrattar åt halvtokiga modeposer, men också åt annonser för promenadskor. Vidare annonseras det på var och varannan sida om underkläder – BH, trosor (som går upp till armhålorna), gördlar och annat som en kvinna ”behövde” 1962.

Många annonser för underkläder är det i Femina nummer 15 från 1962. För den modemedvetna kvinnan har ju, enligt annonstexten, stora krav på sin intima garderob…

 

Annonser för nylonrockar – och brustna ådernät…

Nä, inte ser det särskilt bekvämt ut. Men Femina nummer 15 från 1962 innehåller också annonser för dåtidens mjukixbrax – nylonrockarna! Dessa användbara plagg under vilka en kvinna kunde ha former utan att de syntes. Rockarna kunde användas både i arbetslivet – annonsen föreslår konditori och damfrisering – och hemma, av husmödrar.

Men här är också en del gör-det-själv-beskrivningar. Bland annat får läsarna en beskrivning av hur de själva kan sy en dräkt för alla tillfällen. En sån som väl alla kvinnor alltid har önskat sig, eller?

Det finns förstås massor mer att läsa i den här damtidningen. Dock inte så mycket skvaller. I stället finns notiser om nya filmer, bland annat Birgitta Stenbergs (för övrigt född exakt 30 år på dagen innan jag) film baserad på hennes raggarroman, ett ganska rörande reportage om Monica Nielsen och hennes föräldrar och en underbar krönika om Höstsol, ett hem för äldre skådespelare och…

Kort sagt: jag hittar mycket intressant att läsa från dagarna strax innan jag föddes. Stort TACK till Ilona!

”I morse fick jag ett nytt jobb…” – att göra reklam för en Facit skrivmaskin.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skavlan – Åkesson: För hårt eller för lite ull?

Ett undrande inlägg.

---

 

I fredags kväll intervjuade Fredrik Skavlan (ja, han heter Fredrik i förnamn!) en svensk partiledare i sitt SvT-program Skavlan. Jisses! Det blev stora reaktioner både före och efteråt. Och under tiden, naturligtvis.

Jimmie Åkesson talar ut (?) hos Fredrik Skavlan.  (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Kritiken före programmet gällde att man inte vill att just den här partiledaren och hans parti ska få synas i media. Dessutom en fredagskväll, på bästa sändningstid (när alla har somnat i soffan efter det där glas vinet… hum…) Eftersom den aktuelle partiledaren företräder ett parti som aldrig skulle få min röst, var väl inte jag heller så förtjust, i ärlighetens namn. Samtidigt tycker jag att det finns en poäng med att visa upp eländet, så att säga. Låt personen sitta i TV-rutan och säga en massa knäppa saker så kanske en och annan förstår att det här går inte an. Som läget är nu är det här partiet större än Kristdemokraterna, ett parti som i mina ögon är snudd på lika goa kålsupare. Men ändå. Finge jag välja mellan enbart dessa två, blev valet KD.

Nu tittade jag inte på varken hela programmet eller ens hela intervjun. Jag såg en fem, tio minuter i slutet. Kanske är det därför jag inte riktigt förstår varför folk blev så upprörda efteråt. OK, jag har uppfattat att sagda partiledare knaprar antidepressiv medicin mot sin utbrändhet och har varit långtidssjukskriven. Det är det nog för övrigt många i vårt land som har gjort eller gör. Men tackar man ja till att bli intervjuad i TV i sin roll av partiledare får man kanske räkna med en del tuffa frågor.

Fast i ärlighetens namn… Fredrik Skavlan är ingen skjutjärnsjournalist nånstans. Jag håller helt med Leffe där! Inte blev det mycket ull… Under de minuter jag tittade på intervjun hade jag önskat en lite rappare journalist i hans ställe. Nä, jag tycker han passar bäst till att göra snälla intervjuer med glada människor som har gjort nåt kul, bra eller positivt annorlunda. Det gäller inte för Jimmie Åkesson. De enda jag har läst som tyckte att Skavlan gjorde ett bra jobb var Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Henrik Arnstad. Representanter från den så kallade kvällspressen, alltså.

Det är jobbigt att må dåligt, men ger man sig in i leken hos svenska folket en fredagskväll och sätter sig i intervjustolen… Ja, då får man leken tåla, tycker jag. Och jag tycker inte att Fredrik Skavlan var för hård i sin utfrågning, snarare tvärtom. Att sen Fredrik Skavlan mordhotades i sociala medier tycker jag är skit och oacceptabelt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utslagen fiskare

Ett matt inlägg.

---

 

Jag blev lika utslagen av gårdagens TV som mina tulpaner var. De senare har sen dess hamnat i sophinken.

Igår kväll blev jag alldeles matt när jag såg och hörde Lennart berätta om hur hans liv vände efter styckmordet på hans son. Jag fick svårt att andas vissa stunder under den halvtimme programmet pågick. Det här är riktigt bra TV, där intervjuaren (Anja Kontor ==^) syns men leder den intervjuade vidare och låter den tala. Det är den som har varit med om händelsen som får det stora utrymmet, inte journalisten.

Dessvärre tror jag att gårdagens program – här kan du se När livet vänder: Lennart på SvT Play (du kan se alla program i serien 30 dagar efter säsongens slut) – krockade med ett väldigt intressant Uppdrag granskning. Det senare handlade, vad jag förstår, bland annat om psykiatrin som under många år har stängt vårdplatser. Reportaget kallades Mellan stolarna och tog upp rätt hemska saker som hänt sen Psykiatrireformen 1995. Här kan du se Mellan stolarna på SvT Play (ligger kvar cirka en månad från idag). Jag själv har svårt att se programmet, för jag är allergisk mot allt som har med Janne Josefsson att göra. Nu var det inte han som gjorde reportaget, men ändå. Han är involverad i Uppdrag granskning och är den sortens journalist som jag har mycket, mycket svårt för. Så är det bara.

Åter vaknade jag till en solig dag. Jag hade tänkt ta en aning sovmorgon, men mobilen är precis omöjlig med sitt bzzande på morgnarna! (Ja, jag måste ha den påslagen av olika skäl, men naturligtvis har jag den på ljudlöst) Fötterna gör bara lite ont idag efter den rätt långa promenaden igår, ryggen tiger still. Det är skönt, då har jag inga större åkommor att beklaga mig över.

Efter lunch väntar jag ett viktigt samtal som jag hoppas ska klargöra ett och annat. (Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa mer i inlägget På lätt svenska.) Jag är emellertid inte säker på att saker och ting känns tydligare efter samtalet, men det är vad jag hoppas och samtidigt trots allt förväntar mig. Dessvärre kan man aldrig vara säker när det gäller det aktuella ämnet och de inblandade människorna. (Luttrad? Jag?)

Belöningen blir en tripp ut i verkligheten för att träffa vännen E. Ja, det har gått ett år IGEN sen vi sågs, men jag tog mig i kragen och hörde av mig. Idag blir det en fika och en pratstund och efter det måste jag handla lite. I morgon kommer Fästmön och då är det bra om det finns nåt ätbart hemma. Återstår bara att höra från vännen FEM, som skulle ringa nån kväll för två veckor sen men som blev sjuk och ämlig. Vi planerar en sammanstrålning av flerdygnskaraktär, men behöver bara bestämma datum.

En fiskare är jag just nu. Armbandet, däremot, kommer från Myrorna i Boländerna där det hänger kvar om ingen har köpt det sen jag såg det.

På olika sätt kan man säga att jag är en fiskare just nu, utan att gå in närmare på vad jag menar med det.

It’s for me to know and for you to find out

alltså. Jag fattar att intresset för mitt liv och leverne är enormt stort (<== ironi!), men det är fortfarande väldigt störande att inte kunna skriva fritt. Det ska förhoppningsvis bli bättre. De som gör fel ska inte komma undan konsekvenser den här gången.

Torsdag är det idag och nerförsbacke till helgen för den som har jobb. Jag ska fortsätta min dag med att kolla om UppsalaTidningen har kommit. Dagens avrundning blir naturligtvis Antikrundan i kväll. Den missar jag inte!

Vad händer i DINA krokar idag dårå? Skriv gärna en rad och berätta om du nu orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att synas, men icke höras

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.

---

 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte så farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppe med tuppen och målmedveten

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Ett kapitel ur denna blev en stunds sängläsning i morse.

I morse vaknade jag kvart i sju för egen maskin. Det vill säga utan nåt larm. Det kändes rätt OK, jag menar, det är ju ändå vardag. Semester har man inte som arbetssökande.  Jag gav mig en stunds läsning i sängen – ett kapitel – innan jag skuttade upp, knäppte på kaffeperkolatorn och satte mig vid datorn.

Det blev tre jobbansökningar som åkte iväg i cyberspace. Jag skrev tre ansökningar på lika många olika tjänster, men hos en och samma arbetsgivare. Dessutom skickade jag in mina ansökningar via ett av de bästa webbformulären jag har sett – det med möjlighet till LinkedIn-koppling. Jag bifogade också mitt CV, men på LinkedIn kan arbetsgivare hitta så mycket mer användbart. Sånt som länkar till digitala arbetsprover och rekommendationer från människor jag har arbetat med. Ovärderligt när man söker jobb!!!

Jag känner mig vid gott mod och på bra humör idag. Målmedveten har jag bestämt att jag ska fixa det här, inte ge upp. Målet är som i höstas, tre sökta jobb om dan. Men jag inser förstås att det kan bli lite svårt att uppfylla så här i semester-Sverige.

Eller Almedals-Sverige… På Twitter kan man tro att Almedalen är Sveriges nav just nu. Själv har jag välkomnat såväl politiker som media till verkligheten som arbetssökande. Inte en käft har nappat eller brytt sig. De verkar vara mer intresserade av synas och höras – och att ta selfies för sociala medier…

En pocketbok är det jag hittills har åstadkommit i födelsedagspresent till mamma.

Det enda som känns lite mindre bra just nu är att jag inte vet om nåt ska hända den närmaste tiden. Mamma berättade ju igår att hantverkarna är klara hemma hos henne. Det var liksom underförstått då att jag förväntas komma dit… Reglerna när det gäller att resa bort för oss arbetssökande är minst sagt luddiga. Jag fick i alla fall veta på Arbetsförmedlingen att jag måste kunna inställa mig för intervju och jobb inom 24 timmar. Det skulle innebära att jag kan åka till mamma med intentionen att stanna några dar, men vara beredd på att åka hem inom ett dygn. Jag tänker föreslå mamma att jag kommer den 10 juli och åker hem den 14 juli. Då är det mest helg och då ringer varken arbetsgivare eller Arbetsförmedling. Men… eftersom jag har lite… ”heta” saker på gång just nu känns det ändå osäkert att bestämma nåt. Många äldre människor har svårt för att lämna saker öppna och vill gärna ha bestämda tider och datum. Min mamma är inget undantag. Inte jag heller… Eftersom mammas födelsedag infaller nästa vecka måste jag också ut och inhandla lite presenter. Det enda jag har köpt hittills är en pocketbok. Kanske blir det en liten shoppingtur därför under dagen.

Vädret är bra mycket bättre idag än det har varit på flera veckor. Det är 15 grader på skuggsidan och 24 på solsidan. När jag har vikt tvätten från igår, blaskat av mig och klätt på mig utomhuskläder tänker jag rota fram en piasavakvast i det lilla förrådet utanför porten. Enligt vaktis ska där inte bara finnas grillar och leksaker som tillhör grannarna utan även mer användbara ting som kvast och snöskyffel. Jag var välkommen att också nyttja den senare under snöperioden, erbjöd vaktis gentilt. Hum ja, med mitt ryggelände (nej, ryggen är fortfarande inte OK) blir det så lite snöskottning som möjligt…

Jag ska ta till borsten idag. Eller piasavakvasten, rättare sagt.

Nu ska jag hälla i mig min andra senapsmugg java och sen sätta fart på kroppen eftersom hjärnan har fått lite gympa ett par timmar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Vilket är/var ditt favoritämne i skolan?

Ett undrande inlägg.

Livets skola har vi alla gått i. De flesta av oss har också gått eller går i lagstiftad skola – vi har ju skolplikt i vårt land. Därför undrar Tofflan den här veckan vilket ditt favoritämne är/var i skolan. Frågan finns i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Den här gången är det bara ett svarsalternativ du kan välja. Vill du fylla ut ditt svar kan du antingen klicka på svarsalternativet Other och skriva in nåt anonymt eller fälla ut View results, klicka på Comments och skriva en kommentar där (då måste du fylla i namn/nick, e-post-adress etc. OBS! Din e-post-adress syns bara för mig, inte för andra!). Men vid det här inlägget kan du inte lämna nån kommentar.

Tack på förhand för din medverkan! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Trött, rött och O

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.

Jag är trött, trött, trött ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

Jag tvättar rött.

I morse skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Inuti glaset är jag.

Jag försöker bjuda till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen bör backa!

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.

För några år sen gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, nej, nej och en flaska me rom…”

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.

Eftermiddagen försvann inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar – har du smakat såna?

Ute på Morgonen i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

En skugga av den som är jag.

När alla barn, väskor och matkassar var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »