Nej, jag orkade inte…

Ett grått inlägg.

---

 

Jag trodde självaste jultomten ringde idag, men han står ju överst på ett av jobbets mini-bibliotek.

Idag är det som om det ligger en tung, blöt och väldigt grå filt över tillvaron. Utanför är det så disigt att jag knappt ens ser till huset mittemot. Jag skulle ha åkt och tankat efter jobbet, men jag orkade inte. Ville bara hem. Där möttes jag av en knökfull postbox med post som stack ut genom facket. Men hallå, posten! Hur svårt kan det vara att peta ner saker och ting?!

Min dag hade börjat så smått när jag fick ett mobilsamtal från en före detta kollega. Det är en person som stöttade mig en hel del efter Det Som Hände. Sen kom Livet emellan och vi tappade kontakten. Nu ser jag fram emot en lunchträff nästa vecka så att vi kan uppdatera varandra på vad som har hänt sen sist. Det kändes faktiskt lite som om självaste jultomten ringde, så glad blev jag. Men han tronar uppe på toppen av ett av jobbets små mini-bibliotek, det såg jag minsann idag.

Det har känts helt OK att dyka ner i grundvattnet den här torsdagen och rota runt, så att säga. Jag har ägnat mig åt slutgranskning av produkter hela dan idag. Det tar längre tid än jag trodde och jag hann bara en tredjedel. Ett välkommet avbrott var besöket av två arbetskamrater från olika håll i huset som strålade samman på mitt kontor. Bland annat fick jag låna ett verktyg av den ena. Jag arbetar med så fina, fina människor – du skulle bara veta! Och en dag kanske du får veta det – på nåt sätt.

Dagens verktyg. Det vänstra fick jag låna av en av mina fina, fina arbetskamrater.

Nu borde jag gå ut med sopor innan jag duschar, men jag orkar fan inte. Det räcker med att jag har nätshoppat linser. För att kunna göra det var jag tvungen att ha en fungerande e-post och till min glädje kom home.se igång sent igår kväll. Nu kan jag ta emot fakturor igen. Och andra, roligare mejl. Jag ska släpa mig in i duschen nu för att få upp värmen denna ruggiga dag. Klockan 20 bänkar jag mig förstås framför Antikrundan, med appen påslagen för att amatörvärdera. Hoppas jag inte förekommer i alltför pinsamma situationer i rutan, bara… Då blir det skämskudde fram…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kloning?

Ett dubbelt inlägg.

---

 

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Ett inlägg om ofungerande saker.

---

 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…

*Clark Kent = min lille bilman
**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordiskt

Ett mordiskt inlägg, helt enkelt.

---

 

Det känns svårt att skriva nåt lättsamt efter föregående inlägg. Händelsen berörde mig så djupt – av olika skäl. Ett skäl är att jag faktiskt påtalade vissa saker för en av dem som nu beklagar det lidande de anhöriga fått utstå. Men det är en del av en annan historia och den blir berättad i sinom tid.

---

 

Tofflisk bananflugefälla.

Idag ägnar jag mig åt nåt så hemskt som mord. Jag har nämligen fått oönskade hyresgäster. Inte nog med att de inte betalar nån hyra, de är irriterande rent allmänt. Många är de dessutom. Och får man en kan man lita på att man får resten av släkten också. Jag talar om bananflugor.

Den som drabbas av dessa irriterande små flygfän har ofta svårt att bli av med dem. Men eftersom jag tittar på och storgillar Sveriges städmästare lär jag mig ett och annat. Nu har jag riggat en fälla tack vare ett ”recept” från programmet. Fast jag har gjort om fällan lite. Den består av en burk med…

• en del vatten
• en del rödvinsvinäger
• två droppar diskmedel

Än så länge har jag inte skördat några offer, men som den hemska människa jag är räknar jag kallblodigt med att göra det. Tanken är att de små flygfäna ska lockas av min blandning så till den milda grad att de drunknar. Visar sig min fälla fungera, kommer självklart en rapport på en blogg nära dig. Annars gör jag såsom jag brukar medieträna tjänstemän och politiker:

Säg ingenting! Men om du säger nåt, ljug aldrig.

I eftermiddag hoppas jag få ägna mig åt litterära ruskigheter i form av en Uppsaliensisk detektivnovell. Det ursprungliga recensionsexemplaret tycks ha försnillats av Posten, men ett nytt ex ska vara på ingång. På väg till en postbox nära mig för recension är också en prisbelönt debutdeckare utgiven av Historiska Media.

Men i kväll utövar jag skärgårdsliv – från bästefåtöljen. Den fjärde säsongen av Morden i Sandhamn inleds nämligen klockan 21 på TV4. Denna gång visas tre delar som är baserade på Viveca Stens deckare I natt är du död.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.

---

 

Uppdaterat inlägg!

Idag läste jag om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nästan fullbordat

 

Ett avprickande inlägg.

---

 

När tvätten var tvättad och även min lekamen, tog jag på mig kläder och nyinfettad skinnjacka för att trava över till Tokerian. Där var jag inte ensam. Jag fick huvudvärk.

Jag ställde mig i Posten-kön. Där stod jag först och där var jag minsann ensam. Men eftersom Posten-kön samkörs med Kiosken-kön… Ja, du fattar. Jag fick vänta rätt länge på min tur att betala.

Därefter skedde följande:

√ Jag köpte soppa och fiskgratäng – nåt av dem duger till söndagsmiddag.

√ Jag gick hem.

√ Jag sorterade manus.

√ Jag skrev på grönt kuvert.

√ Jag stoppade i manus och följebrev i grönt kuvert.

√ Jag stoppade i strykjärnssladden i kontakten.

 

Här får du se några förunderliga bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte så högt i tak

Ett missat inlägg.

---

 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Inte så högt i tak idag.

Jag har varit på utflykt i verkligheten ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som ett paket på posten… eh Bring

Ett paketerat inlägg.

---

 

Idag har det inte varit nån riktig höjdardag. Jag har känt en oro i magen hela dan, en oro som jag inte blir kvitt. Vad värre är har två personer som jag följde på Twitter varit tydliga med att de tycker att rasism är OK. Det går inte an i min värld, så jag avföljde. Good riddance! Tyvärr kan ju dessa personers barn, barnbarn och barnbarnsbarn inte avfölja dem. Jag blir rädd när jag tänker på vilka åsikter de för vidare till yngre generationer. Vi var några stycken som avföljde dem, men det räcker inte. Alla borde sätta ner en fot, för vissa saker är inte OK att heja på. Tycker jag.

Det var bestämt att Fästmön skulle promenera hem från jobbet. Det tyckte jag lät tråkigt. Därför möttes vi halvvägs, jag med bilen, dårå. Vi passade på att handla lite förnödenheter på ICA Heidan – däribland var sin glass. Sötsaker tröstar onekligen, i alla fall mig. Och så smutsade jag ner ett fräscht linne utan hål med choklad från glassen. Bra gjort. (<== ironi)

Levererades vid min dörr av brevbäraren från Bring.

Vi kom hem och slängde oss i soffa och fåtölj. Jag satt och bläddrade i Antiktidningen som kom igår när det plötsligt plingade hårt på dörren. Utanför stod en söt brevbärarpojke med ett stort, orange paket från Bokus till mig. Det var för stort för min postbox, så den vänlige brevbäraren hade traskat uppför trappan och plingade på för att se om han kunde leverera det vid dörren. Tack för den servicen, Bring! Den var som ett brev på posten – fast hem, dårå.

För övrigt var det märkligt att paketet var så stort som det var. Det innehöll nämligen inte några mängder med böcker, utan endast fem pocketböcker. Fem stycken härliga pocketböcker för runt femtiolappen styck, det tyckte jag att jag kunna köpa mig trots att jag borde ha köpstopp för böcker. Men jag kan inte låta bli… Och jag tror att jag fick mycket för pengarna, om än i pocketform. Bara en deckare, dessutom. Du ser, jag försöker mig på nån sorts självutveckling av min litteratursmak…

De här böckerna låg i paketet:

Fem pocketböcker: Två Donna Tartt – Den lille vännen och Den hemliga historien. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och En orolig grav låg också i paketet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jätte!

Ett jätteinlägg.

---

 

Den här dagen kan bara sammanfattas med ett ord: jätte. Först var det jätteroligt att A kom hit och pratade en stund och lånade ut en bok. Det var också jätteskönt att höra att maken hade mat på gång när A kom hem i stället för att han lämnat en tjuga till korvkiosken. Detta eftersom A hade glömt att berätta att hon skulle ta vägen om mig efter jobbet…

Nä, jag tog ingen bild på A. Kanske nästa gång..?

 

A och Fästmön möttes på cykelbanan, men det kom de inte på förrän efteråt. Jättedumt! Anna och jag tog i alla fall bilen ut till Förorten. Där var det jättelång kö på ”posten”…

Det var jättelång kö på ”posten”, men jag vågade inte fota alla människor.

Anna hämtade ut ett jättestort paket. Det fick nätt och jämnt plats i hennes knä  när hon skulle öppna och kika på innehållet…

Ett jättestort paket, kort och gott.

Sen brakade ovädret loss. Det regnade jättemycket och blixtrade. Medan Anna levererade paketet väntade jag i bilen.

Jag väntade i bilen med regnet som sällskap.

Vi for tillbaka in till stan igen. Middag intogs på ChopChop för att Anna också skulle få smaka deras jättegoda wokmat. Idag tog jag peanut chicken och chicken spicy lime med nudlar.

Peanut chicken och chicken spicy lime – min middag idag.

Det enda som kändes sisådär var väl lyckokakans text. För dagens hinder har bestått av a-kassan IGEN och två nej på sökta tjänster, varav en på ett jobb jag verkligen jättegärna ville ha. Men hinder är till för att övervinnas, har jag hört… Bara att bita ihop, torka tårarna av besvikelse och på’t igen!

Lätt? Nja…

Det jättebästa idag var nog att mamma fick tag i den städtjej hon ville. Och att Anna fick med sig en bit av mormors sin jättesnälla mammas jättesmaskiga kaka hem. Den ska vi goffa NU!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Partaj, EU-val och Mors dag

Ett rätt grinigt inlägg.

---

 

Jag hade inte några partyglajor på mig igår.

Idag är det såväl EU-valdag som Mors dag. Kanske var det därför jag vaknade redan klockan 7.14 i morse..? Nja, mer troligt är väl värmen. I natt var det första gången för säsongen som vi sov med takfläkten på. Det gick nämligen inte att ha balledörren* öppen eftersom grannarna under partajade.

Serial Bitch är mitt namn…

Partajet började ordentligt vid 19.30-tiden. Då gav jag mig iväg för att tanka och för att hämta Fästmön från jobbet. När vi kom hem höll vuxna män på att skrika till varandra (för att överrösta den entoniga musiken), grilla med två kolgrillar samt flyga nån sorts radiostyrd leksak som lät illa. Och som grädde på moset bubblade och bolmades det på två gigantiska vattenpipor vars skumma dofter svepte in oss på ballen**. Anna är mer tolerant än jag, men det var faktiskt hon som började prata om ett eget hus där bara vi kan vara. Jag längtar mer än nånsin! Jag orkar inte med folk, jag blir trött av ljud, hatar när det luktar illa och får svårt att andas av rök. Den här gången tänker jag inte ens försöka prata med Vuxna Människor heller. Vis av erfarenheten vet jag hur det kan bli. Så jag fortsätter min vana trogen att gnälla av mig i min egen blogg.

Det gick inte att sitta där ute, för vi hade heller ingen lust att skrika åt varandra. Efter att ha delat en påse prästostbågar och tagit var sin svalkade öl gick vi in. Jag stängde dörrar och fönster mot baksidan och sen tittade vi på kvällens avsnitt av Mr Selfridge som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Hade ljudet på via vardagsrumsstereon för att stänga ute andras oljud. Det funkade hyfsat. Det gick också bra att sova, men med stängda dörrar, förstås. Det var väl, som sagt, värmen och brist på luft trots takfläkt som gjorde att jag vaknade så tidigt.

Envisa-Lisa traskade iväg till sitt arbete tidigt i morse utan att låta mig skjutsa sig. Gissar att hon var svettig och go när hon kom fram. Men jag hade erbjudit mig! Jag har ju haft två sovmorgnar den här veckan – i fredags och igår – så jag kunde mycket väl ha klivit upp.

Jag har rivit ur sängarna, för jag ska bädda rent och jag har faktiskt startat en maskin lakanstvätt redan. Kan grannarna låta illa, så kan jag. Det vill säga min tvättmaskin. Och jag skiter högaktningsfullt i att

De har sena vanor,

som en annan granne uttryckte det. Bor man i ett flerfamiljshus borde man fatta att man ska man visa hänsyn. Vill man inte fatta det får man ta konsekvenserna. Vill man ha fest här, finns en förnämlig festlokal med tillhörande utegrill att hyra för en billig penning! Om man vill visa hänsyn.

En märklig, men bra grej, är att Gaphalsarna tycks ha lugnat ner sig lite grann. Det är inte alls lika mycket vuxenskrik på barnen längre, även om Anna hörde hur en av de vuxna hånade (!) ett av de små barnen häromdan. Man undrar vad det är för slags människor…

Hur kunde jag nästan glömma bort EU-valet?!

Igår insåg jag att jag minsann inte kan ta en slapparedag idag. Förutom tvätt och renbäddning måste jag ju gå och rösta! Hur kunde jag nästan glömma bort det?! Men vallokalen ligger nära och det får bli en skön liten promenad sen när tvätten är färdig och hängd och jag själv ren och klädd.

Jag har fått dispens av Mor själv att ringa idag före klockan 14, eftersom jag ju vid den tiden ska åka och hämta Anna. Min mamma har fått ett rosa kuvert med posten och ska, som sagt, få ett telefonsamtal. Annas snälla mamma ska få ett besök på Slottet av Anna och mig. Det är liksom lite närmare till Slottet än till Metropolen Byhålan. Och jag kände att jag inte var riktigt välkommen till min egen mamma. Det känns så ibland. Och inte mig emot. Min rygg slipper gärna långkörning och med två spruckna framdäck tror jag att Clark Kent*** också gör det. Men mamma har skickat ett grönt kuvert till mig. Det var utan frimärke, men kom fram ändå. Dessutom var det nästan öppnat! Men det låg ett kort inuti… Hon kom ihåg att jag har namnsdag nästa vecka! Det gjorde knappt jag själv…

Ska du partaja, rösta och fira Mor idag? Eller vad händer hos dig? Skriv gärna några rader och berätta om du har orkat läsa det här inlägget ända till slutet!

*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen
***Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »