Livet som det är

Ett livsinlägg.

---

 

Ett delikat skrivuppdrag är på gång.

Just i denna stund lever jag i ett tämligen rent hem. Det var sååå skönt att jag uppnådde dagens mål – att städa min bostad (nåja, inte tak, väggar och fönster, typ resten). Men livet är som bekant inte rättvist. Det finns de som lever i ett rent helvete. Jag har fått höra lite grann, tills jag bromsade för att inte bli alltför känslomässigt indragen. Det kan jag inte bli om jag ska hjälpa till med detta delikata skrivuppdrag. Och därför får du som läser inte veta mer än så här.

Trots att ett av mina öron har varit mer eller mindre klistrat till mobilen av och till idag, har jag alltså uppnått mitt dagsmål. Vidare har jag nätverkat på ett positivt sätt, med vänner och bekanta. Jag har tackat ja till krattning som jag har blivit utlovad, därför att jag inser att jag inte klarar av vissa saker ensam och på enbart mina egna meriter.

En blivande tonåring och en okänd tants brövlåda fotade för exakt ett år sen.

Lilla mamma har fått ett samtal och hon klarar av att svara i sin mobil även om det tar lite tid. Men hon vågar ännu inte ringa med den. Det blir nästa steg. Fästmön och jag hade ett litet planeringssamtal mitt på dan. Jag frustreras av det faktum att tiden inte räcker till för det jag vill göra, men i morgon blir det i vart fall så att jag åker ut till Himlen. Nånstans mitt på dan får jag besök av två av mina favoritkillar som har ärenden i environgerna. Tänkte pumpa den av dem som snart blir tonåring om uppslag till den kommande födelsedagen. Det blir svårare och svårare ju äldre vederbörande blir.

Den kommande tiden blir mina dagar mer fyllda än tidigare. Det är bra för mig. Samtidigt jobbar jag på det spontana, men också på att säga nej. Det går sisådär, men det går framåt. Det känns skönt att vara åtminstone något utvecklingsbar – till skillnad från bittra, till åren komna personer, som utsätter andra för sin sjukliga fixering. Vilken förebild! Nej, jag kan inte påstå att jag njuter av att få mer uppmärksamhet än barn och barnbarn.

Corvina Veronese i glaset i kväll.

En dusch och lite middag från frysen med ett glas rött har gjort mig lite slö och mjuk i kroppen. Det är dags att jag försöker ta tag i seriös läsning, medan somliga spelar sin musik på så sätt att jag är böjd att tro att de har fått för sig att jag gillar den. I nästa liv ska jag inte ha grannar och jag ska definitivt inte omge mig med skrytpellar. I kväll ska jag däremot umgås med Vera.

 

 

Ha en go fredagskväll och helg!

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skavlan – Åkesson: För hårt eller för lite ull?

Ett undrande inlägg.

---

 

I fredags kväll intervjuade Fredrik Skavlan (ja, han heter Fredrik i förnamn!) en svensk partiledare i sitt SvT-program Skavlan. Jisses! Det blev stora reaktioner både före och efteråt. Och under tiden, naturligtvis.

Jimmie Åkesson talar ut (?) hos Fredrik Skavlan.  (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Kritiken före programmet gällde att man inte vill att just den här partiledaren och hans parti ska få synas i media. Dessutom en fredagskväll, på bästa sändningstid (när alla har somnat i soffan efter det där glas vinet… hum…) Eftersom den aktuelle partiledaren företräder ett parti som aldrig skulle få min röst, var väl inte jag heller så förtjust, i ärlighetens namn. Samtidigt tycker jag att det finns en poäng med att visa upp eländet, så att säga. Låt personen sitta i TV-rutan och säga en massa knäppa saker så kanske en och annan förstår att det här går inte an. Som läget är nu är det här partiet större än Kristdemokraterna, ett parti som i mina ögon är snudd på lika goa kålsupare. Men ändå. Finge jag välja mellan enbart dessa två, blev valet KD.

Nu tittade jag inte på varken hela programmet eller ens hela intervjun. Jag såg en fem, tio minuter i slutet. Kanske är det därför jag inte riktigt förstår varför folk blev så upprörda efteråt. OK, jag har uppfattat att sagda partiledare knaprar antidepressiv medicin mot sin utbrändhet och har varit långtidssjukskriven. Det är det nog för övrigt många i vårt land som har gjort eller gör. Men tackar man ja till att bli intervjuad i TV i sin roll av partiledare får man kanske räkna med en del tuffa frågor.

Fast i ärlighetens namn… Fredrik Skavlan är ingen skjutjärnsjournalist nånstans. Jag håller helt med Leffe där! Inte blev det mycket ull… Under de minuter jag tittade på intervjun hade jag önskat en lite rappare journalist i hans ställe. Nä, jag tycker han passar bäst till att göra snälla intervjuer med glada människor som har gjort nåt kul, bra eller positivt annorlunda. Det gäller inte för Jimmie Åkesson. De enda jag har läst som tyckte att Skavlan gjorde ett bra jobb var Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Henrik Arnstad. Representanter från den så kallade kvällspressen, alltså.

Det är jobbigt att må dåligt, men ger man sig in i leken hos svenska folket en fredagskväll och sätter sig i intervjustolen… Ja, då får man leken tåla, tycker jag. Och jag tycker inte att Fredrik Skavlan var för hård i sin utfrågning, snarare tvärtom. Att sen Fredrik Skavlan mordhotades i sociala medier tycker jag är skit och oacceptabelt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Gamla spår… och nya

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Problemlösning: Present till en SLU:are som har ”allt”

Ett nöjt inlägg.

---

 

Perfekt present!

För en gångs skull är jag lite nöjd med mig själv. Jag har lyckats lösa ett rejält problem, nämligen att hitta en present till en före detta arbetskamrat vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Det är Den Hjärtegoda, du vet hon som gav mig en påse bröd en gång när jag var utan mat, som går i pension. Man kan inte tro att hon har uppnått pensionsåldern, för hon är baske mig raskare än jag. Visserligen är det lite förtida pension. Och det tycker jag är smart och bra: man ska gå medan man fortfarande är pigg och orkar göra en massa roliga saker på all den fritid man får som pensionär.

I augusti fick jag en inbjudan till en buffé efter Den Hjärtegodas sista arbetsdag på tisdag i nästa vecka. Jag tackade självklart ja. Men sen kom ju problemet med present. Vad ger man en person som har arbetat länge på SLU och som liksom har ”allt”? Idag kom jag på det: KOR! Man ger KOR!

Och KORna har jag slagit in alldeles själv, som synes. Eh… ja…

Många snören blev det.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Långt borta och nära, stort och smått

Ett diverserat inlägg.

---

 

Jag lovar att riva upp himmel, jord OCH helvetet om mamma blir sjukare!

Lilla mamma ringde ytterligare en gång igår kväll, närmare klockan 21.30. Hon är så uppjagad och orolig över det här med id-kortet. Och om det gör henne sjukare kommer jag att riva upp inte bara himmel och jord utan helvetet också! Bara så ansvariga vet! 

Det är inte bra att börja dan med denna höjning av blodtrycket, men så snart jag ens tänker lite grann på det där med mammas id-kort går jag igång. Jag kanske borde åka iväg och sätta mig på kyrkomötet, som börjar idag i Uppsala, för att lugna ner mig lite. Men jag läser på agendan och i motionslistan är där kanske också finns ett och annat blodtryckshöjande. Nä, jag stannar hemma, tror jag.

Jag har som vanligt inlett min dag med att söka jobb och svara på mejl. Det är många fina vänner, både människor jag har träffat IRL och människor jag enbart har träffat via cyberspace, som vill hjälpa mig. Du ska veta att jag är en stolt människa. En del skulle kalla mig styvnackad på gränsen till dumhet. Det är inte med lätthet jag tackar ja till hjälp. Och jag tackar ja med förbehållet att jag nån gång i framtiden får betala tillbaka – på nåt sätt. Det gäller även Anders! Det behöver kanske inte alltid handla om reda pengar, det kan handla om återbetalning på annat sätt. För jag tycker inte att min framtid på jobbfronten ser så väldigt ljusnande ut… Idag har jag emellertid sökt de tre jobb jag piskar mig till att söka. Skillnaden från flera andra dagar är att det var tre jobb jag verkligen vill ha. Kanske syns det förhoppningsvis i mina ansökningsbrev?

Frost på sadlarna i morse, rentav?

I morse när jag skuttade ur sängen strax före klockan sju var det knappt två grader plus ute. I skrivande stund regnar det igen. Igår kväll hörde jag på en av väderleksrapporterna på TV att vi har väder som vi inte borde ha förrän i oktober. Icke desto mindre är det höstdagjämning idag. Och jag gillar ju mörkret och regnet. Man får ladda med en massa bra litteratur och tända ljus. Jag började läsa Donna Tartts första roman igår. Det är en riktig tegelsten, men en bra sådan. Trots att jag tyckte att jag gjorde så mycket annat under gårdagen visade det sig att jag har läst ungefär de 150 första sidorna av de totalt cirka 700.

Mina planer för dagen är att trotsa vädret (nu skiner plötsligt solen!) och hasa över till Tokerian för att handla lite mat. Kyckling- och kalkonkorv är billigt och nyttigt (i alla fall nyckelhålsmärkt) och man kan variera rätterna ganska bra. Idag tror jag det blir grillad kycklingchorizo med bröd till middag, i morgon stekt kycklingkorv och makaroner. Nudlar ska jag också köpa, förstås. Det finns ju inget som slår dem vad gäller priset (3:90 kr/paket)! Våffelmix tänkte jag köpa också, för i kylen finns hjortronsylt och det är väl perfekt till våfflor?! I kylen hittade jag även ett paket thaisoppa som lever och det får bli middag endera dan. Så jag svälter nog inte ihjäl den här veckan heller.

I eftermiddag ska jag putsa lite på en lackskada på bilen. Det får jag göra i omgångar. Men jag ska naturligtvis också skriva bok. Boken känner jag för tillfället en del motstånd inför eftersom det jag skriver om ligger alltför nära i tiden. Och snart är det avrundningsdags, dessutom. Det är jobbiga saker att sätta på pränt och jag känner mig kanske inte så lätt till sinnes som när jag har skrivit om livet längre tillbaka i tiden. Samtidigt vet jag att det här lättar mina bördor i det långa loppet. Totalt sett.

I sociala medier läser jag om alla bokskrivare som förbereder sig för årets bokmässa. Jag ska som vanligt inte dit. Det är en dröm jag har att få bevista den mässan, men antingen har jag jobbat eller så har jag inte råd. I år är det det senare som gäller. Jag stannar hemma i Uppsala och läser och skriver i stället. Och kanske firar jag på nåt sätt mina mina fyra år på Twitter, en dag som infaller just idag!

Vad händer hos dig idag då??? Skriv gärna några rader och berätta så jag får lite input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att vara snäll stavas Anders

Ett tackande inlägg.

---

 

Office Home & Student 2013 är nu beställt och på väg till mig tack vare Anders.

Igår kväll fick jag ett något förbryllande samtal på mobilen från Jerry. Det var så förbryllande det han sa att jag hade svårt att förstå vad som menades. I stora drag var det emellertid så här:

Anders hade läst på min blogg om mina pengabekymmer och gamla programvaror. Han kontaktade då vår gemensamme bekant/vän Jerry via Facebook för att säga att han vill betala ett Office 2013-paket åt mig.

Jag känner inte Anders, men jag har förstått att han tillhör the Good Guys. Det är svårt att fatta att det finns snälla människor idag. Människor, som inte nödvändigtvis har läst Stefan Einhorns bok och påverkats. De är bara snälla och goda av naturen. En sån är denne Anders. Snäll och god. Inga krav på nån mot-prestation. En person som är snäll mot andra, kort och gott.

Eftersom jag sitter i den sits jag gör tackade jag förstås väldigt mycket ja. Igår kväll förde Anders över 1 500 kronor till mig. De fanns på mitt konto kring lunchtid idag. Det kändes som en finfin belöning att få nätshoppa Officepaketet efter att jag hade suttit och harvat på min bok i tre timmar!

Ett tag hade jag helt tappat tron på människor – även mig själv. När man upprepade gånger får höra att man är elak och bara tänker på sig själv tror man på det. Dessutom tycker man att andra är det också. Man ser ingen godhet nånstans.

Nu har jag sett godhet och snällhet i cyberspace. Jag känner som sagt inte Anders, jag har aldrig ens träffat honom. Det enda jag vet är hans för- och efternamn samt hans e-post-adress. Naturligtvis har jag mejlat honom och tackat för pengen och berättat att jag har nätshoppat Office-paketet idag.

Men jag vill ändå lyfta fram Anders här på bloggen, så att den som läser här också får veta att det finns goda och snälla människor där ute. Typ Anders.

TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsmat i Förorten

Ett kvällsinlägg.

---

 

Det finns inte just nåt att berätta om mitt tråkiga liv. Jag har inget att roa församlingen med för tillfället.

En nyklippt kille.

Okejrå, en bild till!

Eftersom jag knappt står ut att vara med mig själv tackade jag ja till att äta kvällsmat med Fästmön och två av bonusbarnen ute i Förorten. För tack och lov står de ut med att vara med mig och får mig att skingra tankarna. Elias hade varit och fått kalufsen klippt och han är så fin i kort hår. Jag tror att han var väldigt nöjd själv, för jag fick fota honom! Två gånger, till och med!

Elias börjar bli allt mer lik sin storebror, för när han hade ätit upp sin pizza tyckte han att det räckte med den sociala biten och traskade hem. Vi tjejer fick betala. Ja, vi åt alltså kvällsmat på Kreta. Jag var sur och grinig eftersom det var bacon runt kycklingen. Jag äter inte grismuskel, men hade beställt fel. Det var i alla fall skönt att sitta utomhus en stund. Ljus och luft var gratis.

Jag tog vägen om ICA Solen med Anna och Linn och fick tillfälle att prova den berömda PRO-stolen i affären.

Sen åkte jag hem till en instängd och varm lägenhet. Öppnade fönster och dörrar. Kliade på mina tre myggbett och ringde mamma. Hon hade ringt tre (3) gånger, enligt nummerpresenta-tören.  Kvällen avslutade jag med en timme framför TV:n och en lika lång stund framför datorn, allt medan nån krämade entonig musik. Ja, jag är fortfarande ljudkänslig.

I morgon är en ny dag. Det hjälper föga. Anna och jag förtvivlar över att vi inte kan planera nånting ihop i sommar. Vissa stunder känns livet mest skit.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

April har 30 dar, men jag är mest intresserad av fyra

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver dagens happening, ett boksläpp.Vilket ju passar ypperligt eftersom det är Världsbokdagen idag!

Jårosaatte… Både Fästmön och jag är aprilbarn, men nu är det inte våra födelsedagar jag är mest intresserad av. I fokus är Magnus Alkarps bok Fyra dagar i april. Och nej, den är inte släppt än, men går att förboka om du backar i ditt läsande här och klickar på länken. På tisdag Idag är det emellertid dags – då släpps boken och då blir det en liten happening på Upplandsmuseet.

Det är ”göbben” till vänster som har skrivit boken till höger i bild.

Förra våren hade Magnus Alkarps pjäs med samma namn urpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Mitt liv var lite enklare då än nu, men lika fullt. Just den helgen Magnus med fru ville bjuda mig på teater firade jag min 50-årsdag på annan ort. För min födelsedag infaller naturligtvis – passande eller opassande nog – under ett av de fyra datumen i april som boken handlar om.

Pjäsen missade jag alltså helt. Därför ser jag extra mycket fram emot att höra författaren själv berätta om påskkravallerna i Uppsala 1943. Jag tackade ja till inbjudan till boksläppet för ett tag sen och jag har inga betänkligheter mot att smita tidigare från jobbet den dagen idag. Det här tänker jag nämligen inte missa! Anna hänger med, förstås!

Vill du höra mer om boken kan du lyssna på Vetenskapsradion i morgon klockan 13.35, tror jag. Annars kan du säkert lyssna i efterhand på nätet. Eller på Radio Uppland där Magnus Alkarp pratar om hur han älskar greker och varför han arbetar på Rhodos, bland annat.

Självklart kommer så småningom en recension av boken på en blogg nära dig. Tills vidare kan du läsa vad jag skrev om Magnus avhandling om Gamla Uppsala. Eller varför inte läsa avhandlingen?

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att bli kändis på riktigt

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

Follow the light…

Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

Utbytt mot en godare ostbit.

Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.

Livet är kort.

Read Full Post »