Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar och annat som kan gå i kras

Ett krasande inlägg.

---

 

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oktoberliv

Ett oktobert inlägg.

---

 

Ingen sol här, bara lampor tända hela dan.

Tänk att vi den kommande helgen går in i november! Året har gått i ett rasande tempo – på flera sätt för min del. Turerna har varit många, det har varit ömsom omtumlande bra, ömsom omtumlande mindre bra. Ändå sitter jag fortfarande här. Vissa dar ifrågasätter jag varför jag fortsätter och hur jag orkar. Kanske är det för att jag ser slutet närma sig? Och så har jag slutat att fråga hur andra orkar, för jag får nästan aldrig frågan tillbaka. Eller så möts min fråga med tystnad. Tystnaden är talande, jag förstår budskapet, vet när jag inte är önskvärd. Men nu råkar jag finnas här och tänker så vara – ett tag till.

Jag skrattade lite åt väderappen i morse. Den visade nämligen sol. Det visade emellertid inte vädret IRL utanför mitt fönster. Det är mörkt och jag har lampor tända hela dan. För en stund sen kom regnet. Men jag har i alla fall en intention att ta en promenad idag och rensa och sortera de senaste dagarnas intryck. Dessutom behöver jag gå ut med diverse soppåsar.

Min dags första vakna timmar har jag gått som på räls och sökt ett par jobb. Bara för att. Bara för att… jag hittade ett par intressanta, men också för att jag måste redovisa sökta jobb i min aktivitetsrapport, grunden för att få ersättning från a-kassan. Rapporten ska jag ägna mig åt en stund i helgen, tyvärr.

Svarta oliver tas fram på bordet.

Jag tänkte annars försöka ägna mig åt ren och skär epikurism och kärlek i helgen. Inga planer för helgen är fastlagda ännu mer än att jag tänkte servera god mat för en gångs skull. På fredag kokar jag potatis och ställer fram oliver, syltlök, cornichons och pfeferonis till racletten. Osten grillas vid bordet och allt kommer att stinka ost – köket, kylskåpet, våra kläder och Fästmön och jag. Men gott är det när man äter det! Och jag tror att jag har svårt att misslyckas med den här rätten. En flaska chilenskt vitt vin har legat tillräckligt länge på kylning nu, så den serverar jag till.

Till lördagen har jag tänkt laga min kyckling i lergryta, en högst personlig variant av Coq au vin, tror jag bestämt. För pippin tillagas med lök, kantareller, vitlök – och så rödvin, förstås. Men det är kryddningen som gör det – och den är hemlig! Annars är kyckling i lergryta, min version, en ganska billig maträtt – till skillnad från raclette… Måltidsdryck till kycklingen blir innehållet i guldpåsen. Jag tror att det passar alldeles utmärkt! Lergryta är för övrigt en fantastisk och underskattad gryta för matlagning!

En fantastisk och mycket underskattad matlagningsgryta.

Skräck och drama har jag tillräckligt av i livet just nu, men det blir nog ändå en del fiktivt sådant via DVD eller TV. Jag noterade en och annan film som verkar lovande på TV i helgen. Och Tokerian har extrapris på godis, så man behöver inte tugga på naglarna om man blir rädd…

Har DU några planer för helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svarta lögner, rött blod

Svarta lögner, rött blod är den nionde i serien om polisen Ann Lindell och den sista av alla Kjell Eriksson-böcker jag fick i julklapp. Det kändes nästan vemodigt att slå ihop pärmarna. Men det finns ytterligare en bok i serien kvar att läsa, så jag har nåt att se fram emot. Stort TACK till vännen FEM för denna klapp!

Många lögner är det…

Som vanligt är det dels parallella fall, dels Ann Lindells privatliv som skildras. Och som vanligt går även yrkesliv och privatliv ihop. Ann Lindell har träffat en ny man, en journalist. Allt verkar frid och fröjd, även om Anders Brandt är liiite hemlig… Han aviserar att han ska resa utomlands, men talar inte om vart. Samtidigt hittas en hemlös man mördad. I mannens ficka finns en lapp – med ett telefonnummer till Anders Brandt… Ann Lindell fixar inte att berätta för sina kollegor att det är just denne man hon dejtar. Ovanpå detta letar polisen efter en försvunnen tonårsflicka.

Den här gången har jag lite svårt att få ihop alla trådar. Det är som att en del av trådarna inte når ända fram till att bilda en knut. Visst, det är spänning på hög nivå och Ann Lindells komplicerade kärleksliv skildras utan förmildrande omständigheter och lullull, men…

Toffelbetyget når bara upp till medel!

Livet är kort.

Read Full Post »

Gissa frågan!

Lokalblaskan, papperstidningen man BETALAR för, innehåller ju allt som oftast fel. Ibland är det korrekturfel, ibland rena stavfel och då och då grammatiska fel. Och fel gör vi alla, inte minst jag. Men jag tar ju inte betalt av mina läsare…

Idag undrar jag emellertid om lokalblaskan inte tar priset i fel. Bredvid en artikel som handlar om att vi använder allt färre kontanter finns en frågespalt. En reporter har tagit tre steg upp till den centrala gågatan (nej, reportrarna rör sig inte nån annanstans än i city, inte i onödan, i alla fall) för att ställa en fråga till ett antal personer. Men… frågan är (!) vad frågan är..?

Är UNT:s fråga hemlig eller är tanken att vi läsare ska formulera den själva?

Därför anordnar jag nu en tävling där DU kan vara med och GISSA hur frågan är formulerad! Till hjälp får du första meningen i samtliga personers svar! Första pris blir förstås att bjucka mig på en öl eller nånting liknande.

Så här ser förstameningarna ut i svaren:

Ingen aning. […]

Det tror jag inte. […]

Ja, men det skulle ju bli svårt för tiggarna. […]

Tveksamt. […]

Ja, egentligen. […]

Nej, det tror jag inte. […]

Nej, det kommer alltid behövas kontanter. […]

Inte min heller. […]

Klurigt, eller hur? Och rätt korkat…

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndag hela veckan?

Nja, det är det väl inte. Men ibland kan man undra… Jag har snurrat runt i media och hittat några måndagsexemplar med mera. Häng med om du vill – det är helt frivilligt!

• Pensionssparare skräms av PPM-rådgivare. Det är jag den första att skriva under på! Och skälet till att vi sparare skräms är att de som ringer är så otroligt säljiga. En del tycker till och med att de är aggressiva. Men det är ju inte bra! Själv blir jag mest irriterad på att de ringer min pensionerade (!) mobil…
• Toyota störst igen. Ja, ja, ja! Det var ju bara väntat! Toyota är den största biltillverkaren igen! Förra året såldes 9,75 miljoner bilar av märket Toyota. Clark Kent, min lille bilman, är förstås… en Toyota!
• Bordell betalades med kommunkort. Jaha! Dags igen! Denna gång en kombinerad bordell- och kontokortshärva. Skolpersonal från Storuman misstänks ha betalat bordellbesök – som inleddes med ett besök på en strippklubb – med kommunens kontokort – under ett skolläger i Alperna. Men hallå! Är inte detta rätt… 1990-tal?
• Anmäls för sjukhus-tv.Centrum för rättvisa JO-anmäler tolv av de läns- eller regionorganisationer som ansvarar för befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt centrumet har dessa kränkt patienternas rättigheter när de har lämnat ut vårduppgifter i program på TV. Allvarligaste kränkningen har, enligt centrumet, skett här i Uppsala kring en svårt sjuk person som avled två dagar efter inspelningen. Dessutom läses journalen upp inför TV-kamerorna. Jajamens! Integritet. Patientsäkerhet. Sekretess. Hur var det nu med det???
• Uppsala riskerar mest. Ovanstående organisation, alltså den som anmäls för kränkning, är i ytterligare ett blåsväder. Det handlar om en modell för skatteplanering som man är med i. Genom avtal med amerikanska riskkapitalister riskerar den lokala organisationen just nu 130 miljoner kronor genom tåg. En bank äger tågen. Banken leasar tågen till ett företag som i sin tur hyr ut. Åtta av tågen trafikeras av lokaltrafiken här. Organisationen har gått i borgen och dessutom tagit på sig betalningsansvaret gentemot de amerikanska investerarna. Låter det snurrigt? Men det handlar ju bara om våra skattepengar…
• Vem är militärens hemlige bloggare? Wiseman kallas han och han läses av såväl politiker och försvarsanställda som journalister och ÖB. I mer än fem år har Wiseman bloggat och han är uppenbarligen kunnig på området försvarsfrågor. Anonyma bloggare är emellertid allt mer ovanliga – enligt journalisten och experten på sociala medier, Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan!

Livet är kort. Jag menar blott…

Read Full Post »

Irriterande människor 2: Megafoner

Idag är jag visst hopplös, men jag hittar bara fel hos andra. Själv är jag förstås felfri. 🙄 En annan människotyp som är fruktansvärt irriterande är

Megafonen.

Megafoner förekommer lika ofta bland båda könen. Kännetecknande för arten är deras oförmåga att tala i normal samtalston. Deras ton ligger flera decibel över alla andras.

Värsta sortens megafon är den mobiltalande avarten som utövar sitt gissel på allmänna kommunikationer. Den är hemsk! Ingenting är heligt eller hemligt för denna art, allt sprids vidare till dem som råkar befinna sig i närheten – utan hänsyn till om dessa vill höra eller inte. På en buss kan man liksom inte komma undan som åhörare…

Megafoner är gissel på bussar. 

Read Full Post »

Ho, ho, hoooo….

Här sitter Tomtetofflan framför datorn och äter sin middag – en påse julskumsmix för 4:98 från Tokerian. Gott, sörrdö! Åter en shoppingrunda efter jobbet idag. Jag är helt slut. Min lunch var en Billypizza och en banan före klockan tolv och utan julskumsmixet hade jag nog däckat nu. Äh, det får bli en rostad macka sen!

Totalt finns det nu fem påsar med klappar här hemma – och än är jag inte färdig! Jag ska ju handla klappar till sju personer. Möjligen är det klart till en eller två, resten…

Tre påsar med klappar klara för leverans till Morgonen. Men inte förrän dan före doppardans kväll!!!

                                                                                                                                                                 Jag har slagit in alla paket själv och känner mig mycket stolt. Det är nämligen så att jag är tillsammans med en paketinslagningsexpert och man blir verkligen överförtjust i hennes vackra paket! Ibland händer det dessutom att till och med jag snappar upp ett och annat knep. Som att vika in den klippta kanten av pappret…

Men ärligt talat… Det här med att slå in paket, det är verkligen inte min grej… Pappret går sönder och blir knöligt, tejpen fastnar på fel ställen – eller inte alls – och det %&¤=# snöret, från Tokerian, går inte att krusa, det är för glidigt. Näää, mina julklappar är allt annat än snigga, jag lovar. Men de är inslagna – och det får vara gott nog!

Mamma ringde när jag precis hade kommit innanför dörren, så jag struntade i att svara. Tog mig tid att packa upp upp alla kassar och grejor, räkna lite, kolla kvitton etc. SEN ringde jag henne. Det var roligt att för en gångs skull få leverera en god nyhet – att jag får lön även i januari nästa år.

Statens tjänstepensionsverk har upptäckt att jag jobbar statligt och jag får brev från dem då och då om min tjänstepension. Vem vet, det kanske blir några kronor… Inte för att jag kan gå i pension, nånsin, men…

Roligare post med en tidig julklapp fick jag idag från vännen Rippe! Tusen tack! Eftersom den är speciell och lite hemlig kan jag inte lägga ut nån bild på den, men jag lovar dig att den är användbar!!!

Nya grannarna bankar och slår och det har varnats för bilning igår kväll och i kväll. Det är väl snällt och gulligt att sätta upp lappar om det på anslagstavlan i entrén, men lappar hjälper inte mot oljud. Nån bilning har jag inte hört, gissningsvis tack vare mina shoppingturer.

Dags att skutta in i duschen innan jag bänkar mig med en macka framför Desperate Housewives klockan 21. I morgon tänker jag inte shoppa, utan städa. Omväxling förnöjer!

Ho, ho, hoooo…

Read Full Post »

Transgender änder, vatten och grönt

En promenad ner till vattnet frampå kvällen fick mig att fundera över änder. Transgender änder. För jag har fått för mig att änder periodvis byter kön… Kolla den här andmannen, till exempel. Han är på väg att få kvinnliga färger.

Transgender änder, denna MTF???

                                                                                                                                                            Vattnet är så underbart, men ljuset var om möjligt ännu sämre i kväll.

Kvällsvatten.

                                                                                                                                                              Jag strosade längs promenaden. Ett äldre par hade kört upp sin bil på gångbanan och fällt ut var sin vilstol. Där halvlåg de vid vattnet och tog en lur.

Ett hemligt, lite mystiskt ställe vid vattnet.

                                                                                                                                                          Grönskan var på sina håll enorm. Det finns inget annat ord!..

Grööönt är skööönt…

                                                                                                                                                               Lika ensam som anden var jag på min promenad. Mamma föredrog TV-fåtöljen och det där gräsliga sångprogrammet som varenda svensk utom jag tycks glo på… Det är bara plågsamt att lyssna på folk som inte kan sjunga och irriteras över varför en skåning är programledare för ett Ståkkhålmsprogram…

Lika ensam som anden är jag. Två transgender änder och jag i kväll…

                                                                                                                                                                   Jag hittade en vrå. En vrå dit den som är ensam kan gå. En som jag.

En vrå vid vattnet för den som är ensam.

                                                                                                                                                               En motorbåt for fram och tillbaka över vattnet och skapade vågor. Nån som var uttråkad? Jag stirrade ner i vattnet – och såg inte min spegelbild men ända ner till botten. Det var inte i den här sjön min pappa drunknade. Då hade jag aldrig förlåtit den.

Det var inte den här sjön som tog min pappa. Tur för den, för jag hade aldrig förlåtit den.

                                                                                                                                                                       Varmt och klibbigt i kväll, inte en droppe regn, inte en åskknall. Jag sitter och väntar på Morden i Midsomer. Veckans höjdpunkt. Till dess njuter jag av anblicken av denna otroliga färgklick som jag hittade bredvid min bil.

Färgklick vid bilen.

Read Full Post »

Två TV-program, två kontraster… eller?

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.

Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.

Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.

Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »