Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hemlig’

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett krasande inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 23 januari 2015

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Trasigt öra till Höganäskrus

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oktobert inlägg.


 

Lampor

Ingen sol här, bara lampor tända hela dan.

Tänk att vi den kommande helgen går in i november! Året har gått i ett rasande tempo – på flera sätt för min del. Turerna har varit många, det har varit ömsom omtumlande bra, ömsom omtumlande mindre bra. Ändå sitter jag fortfarande här. Vissa dar ifrågasätter jag varför jag fortsätter och hur jag orkar. Kanske är det för att jag ser slutet närma sig? Och så har jag slutat att fråga hur andra orkar, för jag får nästan aldrig frågan tillbaka. Eller så möts min fråga med tystnad. Tystnaden är talande, jag förstår budskapet, vet när jag inte är önskvärd. Men nu råkar jag finnas här och tänker så vara – ett tag till.

Jag skrattade lite åt väderappen i morse. Den visade nämligen sol. Det visade emellertid inte vädret IRL utanför mitt fönster. Det är mörkt och jag har lampor tända hela dan. För en stund sen kom regnet. Men jag har i alla fall en intention att ta en promenad idag och rensa och sortera de senaste dagarnas intryck. Dessutom behöver jag gå ut med diverse soppåsar.

Min dags första vakna timmar har jag gått som på räls och sökt ett par jobb. Bara för att. Bara för att… jag hittade ett par intressanta, men också för att jag måste redovisa sökta jobb i min aktivitetsrapport, grunden för att få ersättning från a-kassan. Rapporten ska jag ägna mig åt en stund i helgen, tyvärr.

svarta oliver

Svarta oliver tas fram på bordet.

Jag tänkte annars försöka ägna mig åt ren och skär epikurism och kärlek i helgen. Inga planer för helgen är fastlagda ännu mer än att jag tänkte servera god mat för en gångs skull. På fredag kokar jag potatis och ställer fram oliver, syltlök, cornichons och pfeferonis till racletten. Osten grillas vid bordet och allt kommer att stinka ost – köket, kylskåpet, våra kläder och Fästmön och jag. Men gott är det när man äter det! Och jag tror att jag har svårt att misslyckas med den här rätten. En flaska chilenskt vitt vin har legat tillräckligt länge på kylning nu, så den serverar jag till.

Till lördagen har jag tänkt laga min kyckling i lergryta, en högst personlig variant av Coq au vin, tror jag bestämt. För pippin tillagas med lök, kantareller, vitlök – och så rödvin, förstås. Men det är kryddningen som gör det – och den är hemlig! Annars är kyckling i lergryta, min version, en ganska billig maträtt – till skillnad från raclette… Måltidsdryck till kycklingen blir innehållet i guldpåsen. Jag tror att det passar alldeles utmärkt! Lergryta är för övrigt en fantastisk och underskattad gryta för matlagning!

lergryta

En fantastisk och mycket underskattad matlagningsgryta.


Skräck och drama
har jag tillräckligt av i livet just nu, men det blir nog ändå en del fiktivt sådant via DVD eller TV. Jag noterade en och annan film som verkar lovande på TV i helgen. Och Tokerian har extrapris på godis, så man behöver inte tugga på naglarna om man blir rädd…

Har DU några planer för helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Svarta lögner, rött blod är den nionde i serien om polisen Ann Lindell och den sista av alla Kjell Eriksson-böcker jag fick i julklapp. Det kändes nästan vemodigt att slå ihop pärmarna. Men det finns ytterligare en bok i serien kvar att läsa, så jag har nåt att se fram emot. Stort TACK till vännen FEM för denna klapp!

Svarta lögner rött blod

Många lögner är det…


Som vanligt är det dels parallella fall,
dels Ann Lindells privatliv som skildras. Och som vanligt går även yrkesliv och privatliv ihop. Ann Lindell har träffat en ny man, en journalist. Allt verkar frid och fröjd, även om Anders Brandt är liiite hemlig… Han aviserar att han ska resa utomlands, men talar inte om vart. Samtidigt hittas en hemlös man mördad. I mannens ficka finns en lapp – med ett telefonnummer till Anders Brandt… Ann Lindell fixar inte att berätta för sina kollegor att det är just denne man hon dejtar. Ovanpå detta letar polisen efter en försvunnen tonårsflicka.

Den här gången har jag lite svårt att få ihop alla trådar. Det är som att en del av trådarna inte når ända fram till att bilda en knut. Visst, det är spänning på hög nivå och Ann Lindells komplicerade kärleksliv skildras utan förmildrande omständigheter och lullull, men…

Toffelbetyget når bara upp till medel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan, papperstidningen man BETALAR för, innehåller ju allt som oftast fel. Ibland är det korrekturfel, ibland rena stavfel och då och då grammatiska fel. Och fel gör vi alla, inte minst jag. Men jag tar ju inte betalt av mina läsare…

Idag undrar jag emellertid om lokalblaskan inte tar priset i fel. Bredvid en artikel som handlar om att vi använder allt färre kontanter finns en frågespalt. En reporter har tagit tre steg upp till den centrala gågatan (nej, reportrarna rör sig inte nån annanstans än i city, inte i onödan, i alla fall) för att ställa en fråga till ett antal personer. Men… frågan är (!) vad frågan är..?

UNTs hemliga fråga

Är UNT:s fråga hemlig eller är tanken att vi läsare ska formulera den själva?


Därför anordnar jag nu en tävling där DU kan vara med och GISSA hur frågan är formulerad!
Till hjälp får du första meningen i samtliga personers svar! Första pris blir förstås att bjucka mig på en öl eller nånting liknande.

Så här ser förstameningarna ut i svaren:

Ingen aning. […]

Det tror jag inte. […]

Ja, men det skulle ju bli svårt för tiggarna. […]

Tveksamt. […]

Ja, egentligen. […]

Nej, det tror jag inte. […]

Nej, det kommer alltid behövas kontanter. […]

Inte min heller. […]

Klurigt, eller hur? Och rätt korkat…


Livet är kort.

Read Full Post »

Nja, det är det väl inte. Men ibland kan man undra… Jag har snurrat runt i media och hittat några måndagsexemplar med mera. Häng med om du vill – det är helt frivilligt!

  • Pensionssparare skräms av PPM-rådgivare. Det är jag den första att skriva under på! Och skälet till att vi sparare skräms är att de som ringer är så otroligt säljiga. En del tycker till och med att de är aggressiva. Men det är ju inte bra! Själv blir jag mest irriterad på att de ringer min pensionerade (!) mobil…
  • Toyota störst igen. Ja, ja, ja! Det var ju bara väntat! Toyota är den största biltillverkaren igen! Förra året såldes 9,75 miljoner bilar av märket Toyota. Clark Kent, min lille bilman, är förstås… en Toyota!
  • Bordell betalades med kommunkort. Jaha! Dags igen! Denna gång en kombinerad bordell- och kontokortshärva. Skolpersonal från Storuman misstänks ha betalat bordellbesök – som inleddes med ett besök på en strippklubb – med kommunens kontokort – under ett skolläger i Alperna. Men hallå! Är inte detta rätt… 1990-tal?
  • Anmäls för sjukhus-tv.Centrum för rättvisa JO-anmäler tolv av de läns- eller regionorganisationer som ansvarar för befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt centrumet har dessa kränkt patienternas rättigheter när de har lämnat ut vårduppgifter i program på TV. Allvarligaste kränkningen har, enligt centrumet, skett här i Uppsala kring en svårt sjuk person som avled två dagar efter inspelningen. Dessutom läses journalen upp inför TV-kamerorna. Jajamens! Integritet. Patientsäkerhet. Sekretess. Hur var det nu med det???
  • Uppsala riskerar mest. Ovanstående organisation, alltså den som anmäls för kränkning, är i ytterligare ett blåsväder. Det handlar om en modell för skatteplanering som man är med i. Genom avtal med amerikanska riskkapitalister riskerar den lokala organisationen just nu 130 miljoner kronor genom tåg. En bank äger tågen. Banken leasar tågen till ett företag som i sin tur hyr ut. Åtta av tågen trafikeras av lokaltrafiken här. Organisationen har gått i borgen och dessutom tagit på sig betalningsansvaret gentemot de amerikanska investerarna. Låter det snurrigt? Men det handlar ju bara om våra skattepengar…
  • Vem är militärens hemlige bloggare? Wiseman kallas han och han läses av såväl politiker och försvarsanställda som journalister och ÖB. I mer än fem år har Wiseman bloggat och han är uppenbarligen kunnig på området försvarsfrågor. Anonyma bloggare är emellertid allt mer ovanliga – enligt journalisten och experten på sociala medier, Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan!


Livet är kort. Jag menar blott…

Read Full Post »

Idag är jag visst hopplös, men jag hittar bara fel hos andra. Själv är jag förstås felfri. 🙄 En annan människotyp som är fruktansvärt irriterande är

Megafonen.

Megafoner förekommer lika ofta bland båda könen. Kännetecknande för arten är deras oförmåga att tala i normal samtalston. Deras ton ligger flera decibel över alla andras.

Värsta sortens megafon är den mobiltalande avarten som utövar sitt gissel på allmänna kommunikationer. Den är hemsk! Ingenting är heligt eller hemligt för denna art, allt sprids vidare till dem som råkar befinna sig i närheten – utan hänsyn till om dessa vill höra eller inte. På en buss kan man liksom inte komma undan som åhörare…


Megafoner är gissel på bussar. 

Read Full Post »

Older Posts »