Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svordomar’

Ett inlägg om näthat och journalistik.


 

Tecknat nättroll

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

penna

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyfsat effektivt inlägg.


 

självmordsupplysningenSom vanligt vaknade jag klockan sju. Trött och eländig, men klev upp ändå. Det är så man gör i Sverige. Det är så jag gör. I mitt Twitterflöde nåddes jag av den upplyftande nyheten att arbetslöshet ligger bakom många självmord. Det är forskare i Zürich som har kollat statistik i 63 länder under åren 2000 till 2011. Under dessa år var risken för självmord 20 – 30 procent bland folk som hade blivit av med sina jobb. Dessutom visade resultaten att självmordsrisken är högre i länder där det är ovanligt att vara utan arbete. Det gör ont att läsa såna saker. Det är därför vi måste bry oss om varandra och faktiskt våga fråga hur det är. Vi kan ”offra” en halvtimme av våra liv genom att lyssna. Kan vi inte hjälpa kanske vi alltid kan hänvisa vidare till hjälp.

Flugfälla

Effektiv fälla.

Några som tar livet av sig hemma hos mig är småflugorna. Men de har inte här att göra och jag har gillrat en fälla som uppenbarligen är effektiv. Ett och annat flygfä surrar emellertid fortfarande, särskilt när jag vattnar mina krukväxter. Det är inte bananflugor, utan en uppmärksam läsare berättade för mig att det är flugor som trivs i fuktig jord. Och mina stackars krukväxter måste ju få vatten ibland… Den effektiva fällan jag har gillrat består av…

  • rödvinsvinäger
  • vatten
  • strösocker
  • diskmedel (ett par droppar, bara)

Det som händer är att flugorna dras till det söta och blanka och sen drunknar de. Elakt av mig, men det är ju inte vänliga veckan jämt…

Morgonens första timmar har jag annars ägnat åt sedvanlig administration. Detta omfattade ett visst mått av operativt arbete (byte av toner i skrivaren). Som belöning – för denna arbetsinsats kräver frökenfingrar och inte toffliga prinskorvsdito vilket framkallar blodvite, svordomar och irritation – har jag skickat in en beställning till Bokus på böcker från bokrean. Det blev tre till mig och en till Fästmön. Hon har nämligen inte riktigt uppdaterat sin önskelista, därför blev det 3 – 1. Böckerna levereras först vecka 9, men då är förhoppningsvis Anna hos mig, så det blir perfekt.

Gardinstrykning

Strykdags igen. Här går det undan!

Det är dags att fortsätta den här dagen med frukost och hushållsarbete. Två maskiner ren tvätt hänger eller ligger i gästrummet och väntar på strykbrädan och järnet. Eftersom det bara är jag här är det också bara upp till mig att försöka vara effektiv. Högarna försvinner ju liksom inte annars…

I övrigt ska jag försvinna en stund eftersom jag ska delta i ett födelsedagsfirande i familjen. Jag bespetsar mig på en hembakad hallongrotta eller två.

Så särskilt vänlig har jag inte hunnit vara än idag – om man inte räknar den där boken som jag beställde åt Anna. Jag får väl passa på att vara dum och elak nu så länge jag är ensam, så kanske jag kan bli översvallande vänlig senare idag när jag beblandar mig med Andra Människor. Eller också är jag bara mig själv. Det brukar vara bäst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett argt inlägg om irriterande ljud.


Det är sommar och det är juli.
Naturligtvis har inte alla människor semester, men väldigt många, kan man tänka. Om man kan tänka på andra. Så här stavas ordet hänsyn:

H Ä N S Y N!!!

Jag läste på Twitter i morse ett tweet som inleddes med orden i min rubrik här,

Ljuvlig sommarmorgon […]

HA! Den personen befann sig uppenbarligen inte i Metropolen Byhålan, på en madrass på golvet i Toffelmammans hem, med sommaröppen balledörr*! Min morgon började med att nåns billarm gick av. Tre gånger. Första gången runt halv sju och därpå ytterligare två gånger före klockan sju.

Sånt som händer!

tänkte jag första gången. Andra gången tänkte jag

Men då!

Tredje gången tänkte jag

Men för i h”¤]#{e, koppla ur det där j%&¤@ larmet på din bil om du inte klarar av det!

Svordomar och ilskna tankar hjälper uppenbarligen ibland.

Sen var det tyst en halvtimme innan nånting

VRÅLADE 

in i rummet där jag låg.  Verbet är en kraftig litotes, faktum är att jag trodde att en stridsvagn var på väg in. Så var inte fallet. Det var en ung tjej som körde en minitraktor med fyra (!) motorgräsklippare påmonterade. Vilket ekipage! Roligt tycktes hon ha när hon körde omkring på gräsmattan utanför. Nu är här tvärtyst.

Låt gräset växa! Eller klipp det för %&/ inte en tidig julimorgon, tack!

Låt gräset växa! Eller klipp det för %&/ inte en tidig julimorgon, tack! 


Så det är inte bara hemma i New Village
det är liv i luckan, även i Metropolen Byhålan finns det oljud. Snart vet jag inte vart jag ska ta vägen för att slippa undan alla icke önskvärda ljud. Jag får väl göra som en av mina grannar tyckte att jag skulle göra, flytta till en enslig stuga i skogen. Det är väl dit man vill förpassa oss homosexuella som råkar ha åsikter. Och får man oss inte att flytta frivilligt springer man omkring med listor och försöker få oss vräkta. Det har såväl familjen Ketchup som familjen Mellanmjölk ägnat sig åt. Hets mot folkgrupp? Not far from it…

Här i Byhålan hetsas för övrigt inte så mycket mer än i bilköerna med anledning av broöppningarna. Jag har glömt hur det var här i stan på sommaren…

Långa bilköer på grund av en sån där #¤%&£ broöppning.

Långa bilköer på grund av en sån där #¤%&£ broöppning.


Idag är det fredag
ifall du inte visste det. Jag gissar att mamma också är vaken, men kanske har hon somnat om. Jag ska städa här idag. Hon har svårt att gå med dammsugaren och golvsvabben. Det är bättre att hennes städtjej tar fönstren eller nåt nästa gång hon kommer hit. Då är jag långt borta. Hemma i New Village, kanske, eller förpassad till en ensligt belägen stuga. Eller möjligen, såsom jag kör, ovan regnbågen…


*sommaröppen balledörr = öppen balkongdörr dygnet runt på grund av att det är varmt


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja det går inte att skriva ut orden i rubriken, för då skulle  jag nog få lägga ner den här bloggen på grund av

foul language.

Men asså… I morse kom jag äntligen iväg till jobbet i tid, trots att jag pratade en stund med en granne innan jag hoppade in i bilen. (Ja, det finns ganska många grannar som pratar med mig nu för tiden – konstigt, jag som är så elak) Vad händer sen då? Jo, jag fastnar i bilkö efter bilkö efter bilkö. Först på grund av en långtradare med mjölk har råkat förirra sig in på smågatorna nära mitt hem, därefter på grund av alla lantbruksfordon som bara MÅSTE vara ute och köra i högst 30 km i timmen på 70-vägar –  i rusningstrafik!!! Mitt blodtryck steg till oanade höjder.

Samtidigt fick jag då lite tid att pyssla med annat i bilen. Det blev ju många och långa väntetider vid rödljusen, vill säga. Så jag startade om min krånglande Ajfån IGEN och nu fungerar den äntligen som den ska! Nog är det bra att Felia Telia försöker uppgradera till 4G, men det ställer till det en hel del eftersom nätet ännu är så dåligt utbyggt här ute i Bushen (=Uppsala, Sveriges fjärde största kommun). Jag har inte kunnat surfa, läsa jobbmejl, spela Wordfeud, Twittra, svara på sms etc på två dar nu – om jag inte har befunnit mig inomhus på jobbet, hemma hos mig själv eller hos Fästmön. Men själva grejen med en mobil är väl att man ska kunna vara just… mobil..? Eller har jag fattat fel?

5 mer avlångt bajs
Bajskorv. Så kan man sammanfatta min vecka.


För övrigt är jag så trött på krånglande saker,
att jag höll på att slänga ut iPhonen genom fönstret. Men det får man förstås inte gör med statens egendom… Samtidigt tycker jag att det får räcka nu! Eller vad sägs om dessa förtretligheter som drabbat mig de senaste sju dagarna, förutom den krånglande mobilen, dårå?

  • Kökssoffans botten ramlade ur i lördags runt lunchtid. (Fixades under stånk, stön och ett hundratal svordomar, med blessyrer på fingrar och armar som följd. Men det var HÄRLIGT att få banka med hammaren ordentligt och få låta lite en stund. )
  • Jag tuggade på en kola så att en porslinskrona lossnade på lördagskvällen. (Fick tid hos tandläkaren på tisdagen och nu är tanden fixad – vilket gjorde en del hål i plånboken. Men tanden är hel igen.)
  • Stor-Datorn ville inte starta som den skulle i söndags. (Jag har fått en laptop som back up, men Stor-Datorn lever faktiskt fortfarande! Fast om jag stänger av den lär den inte starta igen…)
  • En persiennvridpinne pajade härom morgonen i min allra nyaste persienn som blev insatt när jag var nyopererad – det kanske är nån som minns att jag fick ett gäng tumörer utplockade ur mig i december??? (Jag fick på pinnhelveteten igen, men den går knappt att vrida. Lamellerna vill för övrigt inte sluta tätt så typ ”alla” kan se rätt in i mitt hem trots att persiennerna är nerfällda. Och det är ju tur eftersom det är så många som vill ha koll på vad jag håller på med.)
  • Igår morse hade jag inget varmvatten hemma. I morse var vattnet så hett att jag skållade mig flera gånger. (Slipper tack och lov inläggning, bevare oss väl från att få flängörtbehandling!
  • Skambudet har blivit ett ännu större skambud och nu är jag arg på riktigt. (Det värsta var att jag fick läsa om det i ett protokoll på intranätet, jag fick inte veta det på sedvanligt sätt – genom att man pratar med mig och förklarar att det handlar om att man måste spara pengar – för det är det det handlar om, har jag läst mig till.)

Men annars då? Nånting bra har väl ändå hänt de senaste dagarna också? Ja, ventilationsdonet i köket sitter äntligen fast som det ska. Och så har jag beställt tid för däckbyte på tisdag morgon och undersökning hos tandhyggan på onsdag vid lunchtid. Du får gärna hålla en tumme för att det inte händer nåt skit med bilen eller att tandhyggan hittar en massa saker i käften som måste åtgärdas. Jag vet att jag har en trasig tand som måste fixas, men det räcker. Vidare har jag sökt ett och annat väldigt lockande jobb. Det känns spännande! Och ja just det… Hälen är betydligt bättre!

Och idag ska jag luncha med en annan före detta kollega. Det kom ett sms i morse (när jag hade startat om Ajfånen kom det fram…) att vi antingen fick flytta fram lunchen lite på grund av jobb eller byta dag. Jag är flexibel. Jag gick med på att flytta fram lunchen en halvtimma. Jag tänker nämligen inte gå på nån p-hearing i eftermiddag. (Finns det verkligen inte nåt svenskt ord för det???)

Man kan kort sagt sammanfatta min vecka hittills som:

Bajskorv!

Så nu kan väl för 17 helgen bara bli bättre??? Hur har din vecka varit?


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett tag sen skrev jag här om mina våndor när jag för tredje gången skulle göra en fotobok hos Fuji. Jag saknade ordentliga instruktioner på deras hemsida och jag fick inte den information jag behövde. Efter många om, en hel del svordomar och ett antal men var i alla fall Fuji så justa att jag fick rabatt.

Men… Jag fick också ett par förslag i kommentarer till mitt inlägg om andra ställen där man kan göra fotoböcker. Ett ställe jag fastnade för var Solentro.

  1. För det första tyckte jag att Solentro har ett större urval av olika typer av fotoböcker än andra ställen med fotoböcker. Förresten kan man göra andra böcker där också, inte bara fotoböcker. Roligt
  2. För det andra verkar Solentros fotoböcker vara väldigt enkla att göra.
  3. För det tredje finns kul alternativ som att man kan bjuda in andra och tillsammans med dem göra en bok eller en fotobok. Vilken annorlunda grej!
  4. För det fjärde kan man göra en riktig bok, med ISBN-nummer och allt, och låta Solentro sköta marknadsföringen och publiceringen av boken. Guld värt för den som kanske inte vill ge ut massupplagor.

 

Jag brukar göra fotoböcker till jul, till min mamma. Hon orkar inte läsa så mycket, men gillar att se på mina bilder. Men det är ju inte bara till jul man kan göra fotoböcker – folk fyller ju år, man är med om spännande upplevelser som man vill spara i bokform etc etc.

Nästa gång jag ska göra en fotobok ska jag definitivt testa Solentro. Här ser jag nämligen större och fler möjligheter än hos andra företag som också erbjuder fotoböcker. Fujis fotoböcker har emellertid väldigt hög kvalitet i såväl papper som tryck, det vill jag dock framhålla. Men Solentro känns mer… spännande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!


En gammal bild på kvartetten.


När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” 
hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!


Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »

Jamen jag är väl en fena! Jag menar, när ingen annan skryter om mig måste jag ju göra det själv! Med lite handfasta tips telefonledes från Den Mest Älskade lyckades jag sno ihop laxmiddagen – OCH en förrätt. (Ja, ja, låt vara att gästen = mamma själv lagt in sillen, men jag kokade faktiskt var sin potatis till…)

Sen åt vi och åt och så... BRAAAKADE botten i min älskade kökssoffa! Den har varit på väg länge och det beror på att jag har blivit så jävla tjock ett konstruktionsfel. Botten består nämligen av en lövtunn skiva – som inte vilar på nånting. Därför spikade jag fast två lister på insidan som skivan vilar på. Men eftersom soffhelveten soffan inte går att dra åt ordentligt, glider dess sidor utåt för varje dag som går – och för varje gång man sätter sig… Hur som helst, med mycket svett och en del svordomar fick jag ihop skiten soffan hyfsat. Nu skulle jag bara behöva ett nytt tyg i stället för det slitna gröna jag har. Vet inte vem (kan det vara den där Sandalen?) som har suttit och

kaaavat

så tyget har blivit alldeles

mööört,

som di säger där i Metropolen Byhålan, döh!

Efter detta lyckosamt utförda arbete tog jag itu med två nödvändiga, men ack så förhatliga jobb: att fylla på topz och bomull i var sin för ändamålen avsedda behållare. Jag menar, hur i helvete 17 kan man designa en topzask som har massor av hål??? Pinnjävlarna Pinnarna far ju ut åt alla håll, påfyllaren får utföra en veritabel balansakt! Men jag lyckades även med detta!

Vem konstruerar en behållare full av hål för topz???

Sporrad därav tog jag så itu med att fylla på bomull. Bomull är bra, för den sliter sig inte lika lätt som topzidioterna topzpinnarna. Fast… jag hade rääätt mycket bomull på min svarta t-shirt efteråt, alltså…

Efter utförandet av dessa storverk lät jag mamma ta hand om disken. Det var nog säkrast, jag är rädd om mitt porslin för det görs inte i den färgen jag har längre. Jag har vidare pratat med mammakusinen och nu har vi bestämt ”allt” hur vi ska göra på fredag! Det är underbart att ”jobba ihop” med En Sann Planerare! (It takes one to know one…)

Nu är det nästan så att jag rullar nerför trappan och frågar Nya Grannen om h*n behöver lite hjälp med lägenhetsrenoveringen. Jag känner mig så hantverkig, så! Men jag har mina gränser och jag vet, vis av erfarenhet, att grannar ska man inte frottera sig med utan helst hålla på mer än armlängds avstånd. Det är säkrast för alla parter.


”Hi Buddy, need a hand?” Nää, jag tror inte det, va…

Read Full Post »

Idag har jag minsann fått känna på riktig träningsvärk i huvudet. Insidan, alltså. För där inne finns en skrynklig liten sak som har fått jobba ars**t av sig! Min föresats var att göra klart de svenska webbsidorna av forskartexterna. Han väl göra två eller tre innan fru Chef dök upp och ville ha hjälp med tabellerna i ett dokument hon jobbade med. Under dan. Det var 21 tabeller som skulle justeras… Men det klart att jag gjorde det! Det är roligt att känna sig efterfrågad – och ännu roligare när man klarar av uppgifterna man får. Jag blev färdig lagom till lunch.

Lunchen var ganska smaklös, trots att jag tillsatte peppar. Men jag såg ju fram emot kvällens mer äkta vara – en pizza från Aroma, en av de tre nyöppnade matställena i Gamlis. Vi var ju på en annan av dem,  Maestro, i söndags för vinstpengen.


Smaklös lunch – trots peppar.

                                                                                                                                                                    På eftermiddagen kämpade jag med forskarsidorna. Sakta men säkert växer 2 x 36 sidor fram. Arbetet kräver oerhörd koncentration och en del svordomar. Tur att Carl finns i bakgrunden ett tag till eftersom det känns övermäktigt ibland. Men jäklar så bra det blir när det är klart!

De 36 sidorna är inlagda under sex olika huvudrubriker. Jag är klar med den första huvudrubrikens sidor och de var flest, över tio stycken. Så jag är en god bit på väg. Jag hoppas att jag får det klart under morgondagen. Det vore kul att få skicka ut materialet för en sista kontroll hos forskarna nästa vecka!

Jag slutade vid 16-tiden och åkte då till Fästmöns jobb där hon kom bara en stund innan jag parkerade. Vi åkte och hämtade pizzor och under tiden började mitt huvud värka mer och mer och jag mådde illa som 17. Anna hade som tur var en Ipren i väskan. Efter den och efter att ha ätit mår jag mycket bättre! Gissningsvis var det en släng av träningsvärk i huvet, bara…

Det kom ett glädjande besked idag vad gäller Slaktar-Pojken och jag hoppas nu att turen har vänt för oss alla som letar jobb!!!

Medan vi väntade på att pizzorna passade jag på att ta en kort promenad i ösregnet (ja, för det började ju vräka ner just då…) med ett förhatligt brev från Postkodlotteriet som skulle läggas på gul låda för att återsändas. Det är nämligen så att jag fortfarande kryssar över mitt namn och min adress på post därifrån och skriver på kuvertet

Ej beställt material. Åter avsändaren.

Jag har returnerat vartenda brev jag har fått från Postkodlotteriet. Det har varit några års kamp och Postkodlotteriet tycks inte fatta att jag inte vill ha deras post. Jag har fått nån kommentar här på bloggen när jag har skrivit om detta förut från nån på lotteriets kundtjänst att jag ska avregistrera mig på ett ställe. Vadå avregistrera mig? Jag har väl aldrig varit ”kund” hos dem?! Det var det dummaste jag har hört!

Magen är nu stinn av pizza, tvättmaskinen har kvällsskift i kväll igen och himlen har varit så där magiskt vacker. Men det går ju inte att fånga denna skönhet på bild…


Ett första försök att fota himlen, med en viss sorts inställning på den tejpade mobilkameran – som jag snart ska byta mot en likadan som inte är tejpad!

                                                                                                                                                            Nä, det blev inte verklighetstroget! Provade en gång till:


Nej, färgerna stämmer inte på den här bilden heller!

                                                                                                                                                            Jag fick prova att ”lura” kameran att inte släppa in så mycket ljus. Då blev det så här:


Nja, nästan bästa färgåtergivningen.

                                                                                                                                                              Nu har tvättmaskinen tystnat och jag ska gå och hänga tvätt så att jag inte glömmer det som stackars L hade gjort häromdan. När det började lukta konstigt funderade L på om det var dags att rensa golvbrunnen… Men det var det inte. Det var dags att tömma maskinen på blöt tvätt som hade legat tvättad i ett dygn, eller så…

Efter hängningen ska jag kolla om det har hänt nåt i världen förutom att Steve Jobs har avlidit och ”alla människor” skriver RIP eller Vila i frid – det tycker jag att man reserverar för nära och kära – och att Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer var faktiskt min gissning, även om jag allra helst tycker att Joyce Carol Oates är värd det. Men Tomas Tranströmer är en värdig pristagare!

Och nu till verkligheten innan jag glömmer bort den… Tvätten…

Read Full Post »

Idag passade jag på och ringa och boka min årliga hälsokontroll service av Clark Kent. Det brukar jag göra varje år i oktober eller november av flera skäl: dels blir bilen igenomgången och servad inför vintern och dels ser jag till att Clark får vintertofflorna på. För det är ju så att det blir vinter varje år… Du har väl koll på tiderna som gäller för att byta däck? Du kan slänga om till vinterdäck redan nu, faktiskt.


Glöm inte att kolla så mönsterdjupet på vinterdäcken är bra!

                                                                                                                                                         Bilservicen lär gå loss på cirka 4 400 kronor, enligt uppgift jag fick i somras. Eftersom jag har bett dem kolla bromsarna, som låter illa och byta till vinterdäck lär det bli några hundralappar till. Jag svettas, men jag har försökt reservera pengar till detta.

Nu finns det säkert massor av duktiga människor där ute som byter däcken själv – och på så vis sparar runt 300 spänn. Jag minns ett år när även jag skulle vara så… sparsam. Mitt X, som vid den tiden inte var mitt X utan min sambo, erbjöd sig att fixa bytet. Vi åkte upp på hennes arbetsplats och så fixade hon det hela i parkeringsgaraget. Visserligen var det en del svordomar och så, men däcken blev bytta. Som tack för hjälpen ville jag bjuda på pizza. Sålunda stannade vi till vid ett av stadens torg nära vår bostad, parkerade och gick in på restaurangen för att beställa. Bara det att man infört p-skiva på parkeringen… En skylt informerade om detta, men jag hade totalt missat den. Var väl så hungrig, antagligen. Så när vi kom tillbaka ut till bilen satt det en icke fin lapp på rutan på vilken jag uppmanades att betala 300 kronor – i parkeringsböter…

Sen den gången tänker jag inte vara snål sparsam längre – det lönar sig inte riktigt! Det känns också bra att en auktoriserad verkstad sköter däckbytet så alla muttrar blir smorda och åtdragna och lufttrycket kollat ordentligt. (Jag själv har en tendens att släppa ut luft ur däcken när jag ska kolla trycket…) Och bäst av allt: jag slipper skita ner mig om händerna…

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Det är verkligen som i rubriken: grannen lagar en sån väldoftande söndagsmiddag att snålvattnet på Tofflan rinner. Men tyvärr är jag ju inte bjuden, dårå. Sitter och funderar på att slänga ihop egg ‘n chips till middag. Det är flottigt och gott och riktigt OK. (Fästmön messade just för att påminna mig om att laga middag, tror jag. Hon undrade vad jag skulle äta…)

Eftermiddagen har varit lugn och behaglig – för min del. Vädret är trist, så jag har tillbringat hela dan inomhus, bland annat vid datorn, men också lite vid pusslet. Jag lånade det här pusslet av Hortellskan och hennes K före sommaren och det börjar bli pinsamt nu eftersom jag aldrig blir klar… Nu kan jag emellertid visa att pusslet är så gott som halvfärdigt:


Kanske att 750 bitar är på rätt plats av de 1 500..?

                                                                                                                                                               Som synes på bilden hade jag god hjälp av godispåsen. Innehållet i den höll blodsockret på High, så att säga. Men det var ett antal svordomar till att börja med eftersom inte en enda bitj***l passade…

Idag blev det en liten pratstund med L. Vi avhandlade gamla och sjuka föräldrar som befinner sig på avstånd. För stunden är vi båda ganska nöjda med läget och var våra föräldrar bor. Jag ringde mamma senare på eftermiddag och tyvärr hade hon blivit uppskrämd av en granne. Jaa, vissa grannar, säger jag bara… Den här grannen har känt sig förföljd och håller på att flytta – till ett annat hus i området. Men hallå! Som om det skulle hjälpa! En stalker hittar en alltid. Ska man komma undan behövs det nog mer än att bara byta gatunummer – man behöver nog byta adress, stad och kanske land, också… Nu lyckades personen ifråga skrämma upp lilla mamma så till den milda grad att jag fick ägna en god stund åt att lugna henne. Det är ju inte mamma förföljaren är ute efter utan grannen. Dessutom ska man nog ta grannens ord med en nypa salt – för det är en person som jag skulle stoppa i kategorin Puckon. Men mamma blev uppskrämd och skadan är nu skedd. Tyvärr. För mammas nya hem är så fint och trivsamt.

Maskinen i badrummet har jobbat med en laddning jeans och tröjor och själv har jag jobbat vid strykbrädan. Har fått iväg ett mejl till mammakusinen B också, jag skäms för att det har gått så lång tid sen jag hörde av mig!

Jag fick ett vänligt erbjudande om att byta ut min tejpade mobil mot en likadan fast mindre tejpad. Nu fick jag emellertid tacka men avböja och fnissa lite, för just en sån mobil hittades härom veckan bakom en gardin, nånstans… Detta gardinfynd ligger här intill och nu är det upp till mig att kanske plocka över innehåll från den tejpade till den icke tejpade. Av nån anledning drar jag mig för det. Minneskortet är ju bara att plocka över, men många av kontakterna ligger på telefonen… Och kalendern… Musiken… Filmerna… Min mobil har ju, förutom att ha varit mobiltelefon och stillbildskamera, också varit adressbok, musiskspelare, filmkamera och kalender… Nej fy, jag blir trött bara jag tänker på det…

Read Full Post »

Older Posts »