Sjuk får en inte vara…

Ett matt, men ändå hoppfullt inlägg.

---

 

Det blev lite varmare under pläden.

Trött och frusen sammanfattar mitt tillstånd igår kväll. Jag fick ta med mig pläden in till sovrummet och la den över duntäcket för att inte frysa. Läste en kort stund och kollade Springfloden med ett öga innan jag somnade som en sten, med avbrott för samtal nummer tre från mamma, gällandes…

Har du ringt mig? Det är nån som har ringt mig på mobilen.

Det är inte lätt att hantera tekniska prylar när en är gammal. Dessutom är det jag och Fästmön som har köpt mobilen till mamma för att hon ska kunna både nå ut och nås.

Nä se sjuk får en inte vara när en är arbetssökande. I alla fall inte på vardagar. Så jag passade ju på att vara sjuk i helgen. Jag har fortfarande lite svagt ont, men inte så att jag behöver medicinera. Ganska matt och medtagen känner jag mig också. Det beror med all säkerhet på att jag inte har fått i mig nån fast föda sen i lördags kväll. Ja undantaget cornflakes och Annas äpplemos, om dessa kan räknas som fast föda.

Svart kaffe kan jag dricka idag, tack och lov! Det är nämligen ett måste när en söker jobb.

I morse vaknade jag med huvudvärken from hell (den avlöste alltså gallstensanfallet from hell). Men efter svart kaffe och en Ipren var jag redo att söka jobb. Tre tjänster sökte jag samt uppdaterade CV och personligt brev på både svenska och engelska, referenslistan och LinkedIn-profilen på förmiddagen. Vid lunchtid tog jag bilen för att rekognosera inför övningen i morgon eftermiddag. Kollade så att jag hittar dit, hur lång tid det tar att åka, parkeringsmöjligheter etc. Allt gick bra.

På hemvägen ringde mobilen, så jag svarade, frågade den som ringde om h*n kunde hålla sig kvar och svängde snabbt in på Tokerians parkering. Det var ett företag som undrade om jag var intresserad av ett kort uppdrag på deltid. Dessvärre fick jag tacka nej, eftersom deltid och a-kassans sätt att räkna inte stämmer överens. Men det är ett företag där jag så sent som i förra veckan sökte en annan tjänst som är på heltid och fast. Dessutom har jag blivit intervjuad där så sent som i oktober, så det känns som om jag ligger bra till. Jag tackade för påringningen och erbjudandet och sa att jag hoppar på vad som helst som passar min profil – bara det är heltid. Min uppriktighet uppskattas, det vet jag. Eftersom jag ändå stod på Tokerianparkeringen hoppade jag in och utförde ett par ärenden efter samtalet innan jag åkte hem.

Blommor och stjärnor var en del av dagens ärende.

Dagen har än så länge varit lite blandad. Efter jobbsökeriaktiviteterna på förmiddagen hade jag kontakt med en släkting som förlorade sin mamma i fredags. Även för mig och min egen mamma är det en stor förlust! Jag funderar på om det är möjligt för mig att åka ner till begravningen.

Min påminnelselapp om att ta med lunch till jobbet får sitta uppe ett tag till på ytterdörrens insida.

Från mitt numera före detta jobb hörde fem personer av sig under förmiddagen! Å, så det värmer ett fruset Toffelhjärta! Jag saknar dem så, mina kära arbetskamrater. Men jag försöker att inte se bakåt för mycket utan framåt. (Med det menar jag inte att jag inte ska träffa flera av dem igen, för det ska jag – utanför jobbet!) Det bevisar påminnelselappen om lunch som sitter på insidan av min ytterdörr. Lunch och middag, ja mat överhuvudtaget, finns emellertid just nu inte i min sinnevärld. Jag är glad och tacksam att jag kan dricka kaffe och att jag har fått i mig fil och flingor och äpplemos. En får ta små steg på väg mot tillfrisknandet. Att det sen borras i huset (det sker visst varje dag sen flera veckor tillbaka) och att vaktis utanför blåser skräp med en maskin som låter nästan lika illa är smällar som en arbetslös konvalescent får ta.

 

Tack till familjen och vänner som bryr sig om!!! Även om vi idag alltid sägs vara tillgängliga är alla uppenbarligen inte det. I nöden prövas vännerna. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slött och vitt

Ett inlägg om den femte advent. Äh, jag bara skojar! Den gångna söndagen, förstås.

---

 

I kväll kom snön… Det blåa eländet på bilden finns hos en granne som uppenbarligen tycker att det är snyggt.

Så kom den. En del tycker äntligen, såna som jag tycker försent.  Ja jag pratar om snön förstås. Här där jag bor i Uppsala började det snöa vid 19-tiden. Det blev ganska snabbt vitt ute och varmare. Lär vara halt i morgon bitti, alltså, när jag ska ut på vägarna. Fast värre har det varit för vännerna A och J vars bilresa hem från julfirandet tog tolv timmar… Stackars dem! Jag är så glad att de kom hem helskinnade.

Idag har det varit en riktigt slapp och skön söndag. Jag vaknade runt åtta, halv nio. Stannade i sängen tills klockan var över närmare halv tolv. Då hade jag surfat, skrivit och läst. Dan har gått i litterära tecken. Jag har verkligen njutit av att vara slö denna hemmadag. På nåt sätt ger jag mig tillåtelse att vara just slö nu när jag jobbar. När jag inte jobbade var jag på mig själv med piskan hela tiden – även om det inte syntes på bloggen.

Nåt fint blått.

Jag har funderat vidare på det här med Facebook, men jag har faktiskt inte kommit fram till vad jag vill och vad jag ska. Skälet är att jag tycker att det är ett rätt onaturligt sätt att umgås – jag vill gärna se dem jag umgås med i ögonen, i verkliga livet, när vi umgås. Samtidigt är det förstås ett modernt sätt att kommunicera och ett sätt att hålla kontakt med människor en kanske inte kan träffa – av olika skäl. Men asså… jag tycker att det är jobbigt bara med Twitter. Och jag förstår inte att folk börjar följa mig där när jag nästan enbart använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram med länkar. Ja, jag blir inte klok på vad jag vill – mer än att jag inte vill ha några råd om saken, tack!

Att fundera och läsa är två sätt för mig att slöa. Att plocka fram mammas färdigstekta kycklingpannbiffar ur frysen ett annat. Det enda jag  behövde göra var att skala och koka några potatisar till oss, göra lite sås och duka fram alltihop tillsammans med lingon och inlagd gurka. Det smakade verkligen ljuvligt! Sen tog lilla mamma disken OCKSÅ – vilket hon även har gjort under juldagarna. Jag har bara gjort det andra – plockat fram, lagt upp, dukat, tagit bort, stoppat in, värmt etc. Som sagt, diska är värre än att laga mat så jag är väldigt tacksam! Men hemlagad mat slår allting – för det får jag nästan aldrig. Findus och Dafgård är mina vänner på luncherna när jag jobbar och lördagar och söndagar är jag oftast för trött och ointresserad av att laga mat. Kanske inte så konstigt att jag har gått ner sju kilo i vikt. Frågan är bara hur mycket jag har gått upp i vikt de senaste dagarna… Jag har inte bara unnat mig god mat, det har stoppats en och annan skumtomte, julgodis och choklad genom kakhålet…

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag tänker efter har jag trots allt gjort en vettig sak idag: jag har stuvat om lite i deckarhyllorna i hallen, det vill säga bland mina svenska och nordiska deckarböcker. Min Maria Lang-samling har fått en bättre placering, framför allt, och så har jag gjort plats för julklappsböcker som ska in efter läsning. Jaa, jag är verkligen en boktok – och en hoarder. Men nu ska den här bokmalen sova lite, för i morgon är det arbetsdag igen. Härligt!

Omstuvat på hyllplanen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagssoppa

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.

---

 

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen har flutit på bra. Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.

Mina stackars krukväxter skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katta-strof?

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.

---

 

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag svängde förbi Äldreboendet och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Strindbergsmördaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

I somras hittade jag en bok av Jean Bolinder som saknades i min lilla samling av hans böcker. Min pappa och Jean Bolinder var lite bekanta. Pappa hade några av Jean Bolinders böcker i sin ägo. Sen pappa gick bort står böckerna hos mig. Nu ska jag strax också stoppa Strindbergsmördaren, inköpt på Återbruket för fem kronor, i en av mina hyllor, bredvid pappas böcker.

Huvudperson i boken är författaren Johannes Jager, bosatt i södra Sverige. Johannes skriver på en bok om August Strindberg samtidigt som han plågas av sitt förflutna: ett kraschat äktenskap och en dotter han aldrig mer får träffa. Men dåtid och nutid blandas i en härva, allt medan en grannkvinna till Johannes har blivit mördad.

Den här boken kom ut 1980. Då hade Jean Bolinder jättestora brillor och ett enormt lockigt hårsvall. Jag träffade honom aldrig, men när jag läser hans böcker tycker jag att han är smått… sexfixerad. Jag har lite svårt att förstå att min pappa, som var minst lika pryd som jag, var Jean Bolinders vän… Men ändå. Boken var det, inte författaren. Jag tycker att den spretar för mycket. Det är alldeles för många berättelser i den och även om de går ihop i slutet är det med nöd och näppe.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tidsbestämt, anmält och vidaregången

Ett inlägg om andras liv och mitt.

---

 

Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.

Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.

Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.

Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.

 

Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…

I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…

 

 

 

 

Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.

Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hösten äntligen här?

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.

---

 

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »