Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bita’

Ett inlägg om små håriga barn och andra ungar.


 

 Elias o jag

Två motvilliga shoppare.

Alltså det här med barn… Jag är ingen barnmänniska, men familjens minsting har jag ju känt sen han var fem. Det är en lång tid i ett barnaliv och vi har också en speciell kontakt. Jag gillar att hänga med Elias. Vi tycker om samma saker, förutom kött och vi har också gemensamma saker vi inte gillar att göra. Shoppa är ett ett exempel på det senare. Idag hade vi emellertid några uppdrag, så efter lunch åkte jag och hämtade Elias för en shoppingtur på Stormarknaden. Vi genomförde alla våra ärenden och det gick bra trots att vi inte var ensamma på Stormarknaden och trots att vi blev genomsvettiga. Det är ju liksom kallt ute och skitvarmt inne i köpcentrumet. (Medan jag har skrivit dessa inledande meningar har jag haft full sjå att freda mig från en kattpojke som frenetiskt sökte min uppmärksamhet och till sist nästan började gnaga på en av sladdarna som går in i datorn. Han la sig bakom skärmen, gned sig mot dess sida, försökte trippa över tangentbordet först också. EFTER att han nästan ätit upp mina tofflor.)

Lucifer

Kattpojken Lucifer, tidigare Cosmos, försökte äta upp Tofflans tofflor i Himlen.

 

För att vi skulle palla shoppingen mutade jag oss med att köpa godis. Mycket godis. En julmust slank ner i varuvagnen också liksom en påse chips till storebror. Men det var inte bara godis i varuvagnen. Där hamnade mat och böcker också. Jag såg ju häromdan att två av böckerna på min inköpslista har kommit ut i Månpocket. Dessa ryckte jag åt mig idag:

Väckelse  och Helveteselden

Väckelse och Helveteselden, två ruskiga böcker, fick följa med hem.

 

Hemma i Himlen regerar numera familjen Katt, det är bara att inse. Det är två riktiga busungar som härjar runt här och de får till och med igång sin lilla mamma då och då. Nä, det är verkligen inte Elias som behöver barnpassning utan Citrus och Lucifer (the kitten formerly known as Cosmos). De far runt som jehun, klättrar överallt, biter en i tårna, belägrar ens skor och tofflor, gör allt för att lägga beslag på ens mat och sladdar med mera. Hela soffan i vardagsrummet har de tagit till sin. När de är i köket tar de kökssoffan. MEN MAJ GADD SÅ SÖÖÖTA DE ÄR!!!

 Citrus sover nära

Citrus är bra söt – när hon sover. Då syndar hon icke. Eller busar…


För att vi skulle få lite matro
och få äta våra kycklingspett ifred, Elias och jag, gav jag familjen Katt mat samtidigt på deras matställe i ett hörn på golvet i köket. Slafs, slafs så var det slut på tallriken.

Efter middagen for vi till Morgonen för att utfodra nästa kattfamilj. Där bor kattgubbarna Felix och Maxi tillsammans med Minis äldsta dotter, Citrus och Lucifers storasyster Maja. Maxi var inte så intresserad utan sprang ut, men jag busade lite med Maja och Felix och Elias fick en skön gosestund. Den var så skön att Felix började snarka. Ljudligt…

Hemma i Himlen fann vi hela familjen Katt sovandes på soffan i vardagsrummet. De är för söta när de sover. Helt avslappnade och borta för världen under en stund. Sen är det full fart igen. Tofflan som barnpiga blev inte riktigt vad hon hade tänkt sig…

Elias har fått en laddning chips och vi sitter vid var sin dator. Jag ska glo på Downton Abbey om jag får kläm på hur Fästmöns TV funkar. Och så ska jag läsa och äta choklad och lägga ett och annat ord för maaassor av poäng i båda mina Wordfeudmatcher, det vill säga PÄSA.

Här är några bilder, de flesta på familjen Katt, förstås:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.


 

Anna med kattkillen Cosmos

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag svängde förbi Äldreboendet 
och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!


*snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avjulat inlägg.


 

Julgardin

Eh… ja visst ja! Jag har en julgardin att ta ner också… Tänkte inte på den…

 


Jag började igår och gjorde klart idag. Nu är det definitivt så att julen är slut hemma hos mig. Igår åkte tomtar och sånt ner i sin låda. Idag var det dags för stakar, stjärnor och julgranen. Jag måste ta en sak i taget just nu. Hellre lagom mycket på agendan än för mycket.

Kvällsbild ett av köksfönstren med adventsljusstake

Igår kväll var det mörkt och då lyste stakarna så mysigt i köksfönstren.


Igår var jag seg.
Att plocka ner julpynt och gå ut med lådan i förrådet tog hela dan. Idag har jag varit alertare. Det berodde nog på att jag sov väldigt gott i natt medan Egon och snön yrde utanför. Vi hade ju inte så nära besök av Egon här där jag bor, men nog kunde vi – och kan fortfarande! – känna av hans närvaro.

Granen stod så grön och grann i stugan och jag hade egentligen ingen lust att klä av den naken och slänga den i högen kasserade barrträdd utanför vaktis. Men det är ju bara att inse att julen är slut och över för länge sen, mörker, kyla och snö till trots. För lika mycket som jag avskyr snö och halka, lika vackert och juligt är det utomhus. Men nu var det inomhus som gällde. Jag tog i alla fall en sista bild på skönheten.

Julgranen 2014 sista bilden 11 jan 2015

En sista bild tagen idag, den 11 januari 2015, av julgranen år 2014.


Det var verkligen sant 
att granen stod så grön och grann – den barrade nästan inte alls. Först. När jag sen började klä av den glitter, stjärna, kulor, ljus och diverse pryttlar fällde den onekligen en och annan ”nål”. Men hade jag låtit den vara skulle den nog ha stått fin ytterligare några dar.

Barr

Jorå, lite barrade den allt.


I år tog jag bort hallmattan. 
Det var förra årets misstag vid julgransplundringen. Men trots att granen inte barrade alls lika mycket som förra årets föll där ett och annat. Det som tog längst tid var nog att sopa och dammsuga upp barr i lägenheten och i trapphuset…

Eftersom det är rikligt med snö och var oplogat i området kunde jag dra granen efter mig, genom Egon, bort till vaktis. Det underlättade. Men kylan bet i mina feta kinder, trots mitt tjocka lager av underhudsfett.

Ett par telefonsamtal senare (mamma och Fästmön) gjorde jag mitt bästa för att fylla ut den tomma och mörka platsen i vardagsrummet efter gröngölingen. Fast det blev ju inte riktigt lika fint med en golvlampa av modell rislampa, en tom champagnehink och två små lyktor…

Lampa champagnehink lyktor

Riktigt lika fint som med granen är det inte i hörnet nu. Kanske jag ska ställa en flaska champagne i hinken? Jag har faktiskt två i kylen och de har legat där i flera år…


Och nu måste jag ju fråga DIG om DU har gjort slut med julen än! Har du det, säg???


(Jämrans barr, till och med i mitt barr…)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukt inlägg. Igen.


 

Färskpressad apelsinjuice

Apelsinjuice pressad av Toffelhand.

Nä det är synd att säga att jag är frisk. Hela förmiddagen tillbringade jag i sängen. Sen gjorde jag en C-vitamingrogg och fick plötsligt lite krafter att fixa frukost. Men ägget luktade disktrasa och lemon curden smakade rengöringsmedel. Färskpressad apelsin var det bästa!

Jag har faktiskt en apelsinfobi och det är lika bra att jag bekänner den när jag ändå är igång: jag hatar att skala apelsiner. Blotta tanken på att få apelsinsaften under naglarna ger mig rysningar ända från lilltån upp till hårvirveln i mitt bakhuvud. Det sägs att min morfar var likadan. Det är OK att ärva såna egenskaper. (Synd bara att jag inte ärvde morfars slanka lekamen OCKSÅ…)

För en tio år sen var manuella citruspressar på modet. En av billighetsaffärerna sålde såna till ett bra pris och då slog jag till. Och tänk, pressen har hållit i ett decennium. Fast Fästmön påminner mig då och då om att hon ALDRIG har sett mig använda den (vi har varit tillsammans sen hösten 2007…). Kanske är därför den har hållit så bra.

PAUS FÖR ATT JAG NÖS SÅ HÅRT ATT JAG BET MIG I ENA KINDEN SÅ BLODVITE UPPSTOD.

Idag kom citruspressen väl till pass. Jag köpte ett och ett halvt kilo apelsiner till extrapris åt Anna när hon var ämlig här hos mig. Men igår åkte hon hem till sig att det låg sex apelsiner kvar i skålen. Jag är en snål jävel så att kasta frukten gick bara inte an. Det var då jag mindes min citruspress! För ett högt glas, som det på bilden, gick det åt tre apelsiner. Jag delar dem med kniv på mitten, lägger in en halva åt gången i pressen och drar spaken neråt för att pressa ur saften. Det blev en riktig hälsogrogg!

Groggen gjorde mig piggelin och jag bestämde mig för att i första hand försöka halka över till soprummet med fyra soppåsar och i andra hand, om jag orkade, halka över till Tokerian. Jag klarade tvåan! Men sen var jag bra slut. Lite yr i mössan var jag säkert inne i affären, för jag sprang (nåja…) runt och letade efter saker jag inte hittade. Jag lyckades i alla fall få med mig mat hem. Mat, som bara behöver värmas i ugn respektive micro. Sån matlagning gillar jag!

Inne på Tokerian kalvsvettades jag som en gris (jag vet att det heter kallsvettas, men det är roligare att skriva kalvsvettas). Det har jag fortsatt med sen dess, så lite feber kanske jag allt har. Det är perfekt att skylla på för att få sjunka ner i bästefåtöljen med en bra bok från att-läsa-högen. Och godisdesperat som jag var lyckades utgrävningarna av mitt köksskåp ge utdelning i form av en chokladask som jag fick i julklapp förra året. Bäst före-datumet var visserligen i somras, men det är inget fel på chokladen, jag lovar.

Fyrväktaren och Merci

Sjukdomsvinst.


Nej, nu känner jag mig lite klen igen. 
Bäst att hasa tillbaka till fåtöljen och snaska, läsa och vila en stund. Det kallas för sjukdomsvinst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sömnstörningar och roligare saker.


Det blev korv till middag igår.
Chili- och chipotlekryddade kalkonbrännare. De gick inte av för hackor, kan jag meddela… Brändes gjorde de också, så de gjorde skäl för sitt namn. Jag grillade dem i ugnen och som tack för det spottade de hett fett på min vänsterhand. Som svar på detta bet jag i den. HA! Jag vann, typ!

Blå skymning

Och skymningen var blå.


Försökte få ut Fästmön
på en kvällspromenad, men hon var så trött och frusen att hon somnade under filten i soffan. Och när hon vaknade till kände ingen av oss för att gå ut.

Sepia skymning

Och skymningen var sepia.


I vart fall fick jag henne att regga sig
för Quiz battle och vi körde några tuffa matcher. Det tar ett tag att lära sig knepen (man kan blockera andra från att knipa poäng och så), men annars handlar det mest om allmänbildning. Ett roligt och lärorikt spel! Tack Johan Kronprins, som tipsade om detta! Och jag blir alltid så stolt när jag lyckas klara sportfrågorna, för det tror jag inte om mig själv!

Lilagul skymning

Och skymningen var lilagul… Som ett blåmärke…


Medan Anna slumrade
läste jag om ruskigheter på Sandhamn mitt i vintern. Det var inte utan att jag satt och frös… Men det är en väldigt lättläst bok, en riktig bladvändare. Spännande som 17!

Vi hasade väl i säng framåt halv elva. Då hade jag fått delta i ett nytt gymnastikprogram, signerat Anna. Vi körde

Sågen.

Den går ut på att man står med benen brett isär och fötterna bladut, fattar varandras motsatta händer och… så att säga sågar. Jag skrattade så mycket att jag fick väldigt bråttom in på toa…

Sen skulle det sovas. Jag läste en stund till, släckte och somnade. Bara för att vakna sedvanlig tid, klockan 4.27. Det är så irriterande!!!

4 27

Jag vaknar alltid den här tiden.


För det mesta
kan jag somna om, men i morse var det lögn i h-e! Jag låg vaken en och en halv timme innan jag slumrade till. Då drömde jag så konstigt! Min grupp frilansare från ett annat arbetsliv och jag befann oss plötsligt på institution 1 där vi skulle ha ett möte…

När Anna väckte mig klockan sju hade jag ett lätt dunkande huvud och kände ett svagt illamående. Men upp kom jag! När man är arbetssökande får man inte ligga och dra sig. Först skjutsade jag Anna till jobbet. På vägen tillbaka fick jag en vinkning av världens sötaste lilla pojke, säkert till hans vårdnadshavares förtret. Därefter parkerade jag mig vid datorn. Blogga lite, sen söka dagens tre jobb.

harskrank

Min övervakare.


Det känns lite som
jag kan tänka mig att det gör när man har fotboja: jag känner mig låst till hemmet, låst till att prestera, söka, söka, söka… Men idag ska jag faktiskt ut i verkligheten också och träffa min uppdragsgivare och vän Pe! Vi ska till och med luncha, fast man inte får det när man är arbetssökande (mina regler, för mig!). Tänkte passa på att handla hem lite förnödenheter också samt middag till i kväll, vad det nu blir. Fantasin flödar ju inte precis när det gäller mat…

Pe och jag ska träffas på Stormarknaden och testa ett av matställena där. Gissningsvis blir det en recension senare att läsa på en blogg nära dig – för den som är intresserad, förstås. Andra kan ju strunta i att läsa. Enligt webbplatsen finns det faktiskt hela elva (11) ställen på Stormarknaden där man kan äta… Jisses…

Vad händer hos dig idag??? Har du tid och lust, skriv gärna en rad eller två i en kommentar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar resultaten i den senaste veckans omröstning/fråga.


Den gångna veckan
har vi varit förbannade lite till mans, tror jag. Hur som helst, Tofflan undrade om du är förbannad på nån just nu.

Så här fördelade sig de 21 inkomna svaren:

42,86 procent (nio personer) svarade: Nej, inte ett dugg arg är jag på nån!

33,33 procent (sju personer) svarade: Ja, jag är skitförbannad!

19,04 procent (fyra personer) svarade: Mja, lite småarg är jag allt.

4,76 procent (en person) svarade: Other [anonyma kommentarer]: fkvvmvdmelceeokmjc

Tofflan kommenterade:

Jag är skitförbannad på den där personen i Nynäshamn som har förföljt mig i cyberspace i fyra år, tror jag att det är. Vilken förebild är h*n för sina barn och barnbarn? De skulle nog skämmas ihjäl om de visste! Men nu när TV har hört av sig till mig kanske det blir annat ljud i skällan. Tänk så pinsamt att bli outad i TV! Eller också har människan helt enkelt ingen skam i kroppen. Man kan ju undra…

Caroline kommenterade:

Ja, jag är så in i h*lv*t* skitförbannad på en människa som gör livet mycket svårt för en mycket närstående person till mig. Är så arg att jag får hjärtklappning när jag tänker på det och det är inte hälsosamt alls… får hjärnsläpp av elaka människor som förtrycker och utnyttjar andra i beroendesituation. Men jag har laddat med lagtexter, myndigheter man kan ”ta hjälp av” (som jag naturligtvis vänligt ska upplysa om) och dokumentation = man ska inte reta upp den här kärringen!! Det är länge sedan jag var så här arg, med åren har jag slipats av och blivit mer diplomatisk. Ska verkligen försöka vara det nu också, det biter mycket hårdare om allt framläggs i en lugn och kall ton 😀


Stort TACK till dig som svarade
– på ett eller annat sätt! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som du som vanligt hittar här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag sover och sover och sover. Det känns som om nätterna är för korta. Vi kollade  på TV till klockan 23 igår – Melodifestivalens fjärde deltävling och Kommissarie Banks. Det var knappt så jag kunde hålla mig vaken. Och i ”morse” klev jag motvilligt ur sängen – när Fästmön berättade att klockan var tio.

Trött, trött, trött…


Det är dåligt med orken idag.
Jag pallar knappt att stå på benen, vill bara sätta mig eller helst lägga mig ner. Inte sova, men ligga. Det känns så konstigt. Jag försöker sitta vid datorn så att jag inte ska känna mig helt klen, men det är jobbigt. Det tar väl några dar innan medicinen verkar, jag började ju inte med den förrän torsdag kväll och det är bara söndag idag.

Anna känner sig inte heller på topp. Jag sparkade igång hennes fotbad med olja i, en julklapp från Linn senaste julen. Tror det var lite skönt för de torra fötterna att få massage med vatten och olja. Annas fotbad är mycket lugnare än. Mitt skvätter som värsta fontänen och jag måste ha massor av handdukar under och runt omkring. Men även mina fötter skulle må bra av lite massage med olja…

I natt hade jag en sån konstig dröm. Jag var i Metropolen Byhålan och körde omkring med Clark Kent*. Vid ett trafikljus kom en dam i päls och knackade på rutan. Jag stannade motorn och öppnade dörren, trodde hon ville fråga om vägen. Av nån anledning var min bil högerstyrd och hon hoppade in i bilen på passagerarsätet. Hon hade två taxar och en av dem bet i mitt byxben.

Kör nu!

sa hon.

Och jag körde, men undrade:

Vart ska vi, vad vill du?

Strax stannade vi igen, varpå hon kastades sig ur bilen. Kvar lämnade hon sin päls, sin vita och turkosa (urrrk…) mobil och två taxar… Jag kliade mig i huvet och kände mig förvirrad. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Det blev till att styra kosan mot polisstationen. Sen avbröts drömmen och jag vaknade till och var genomsvett. Nån som vågar sig på en tolkning???

Det är en strålande fin dag idag, sol och blå himmel. Men jag känner mig bara konstig och orkar inte ge mig ut. Ska försöka åka iväg en sväng med Anna till ICA Solen, jag behöver handla lite förnödenheter. Jag har telefonerat med mamma och hon är ute efter en plastmatta att ha i hallen. Nån som har nåt förslag på var man kan inhandla såna? Anna tror att det går att skicka efter, men det funkar ju inte eftersom jag och mamma bor 30 mil från varandra och behöver mattan nu – rollatorn är snöig, blöt och grusig när hon kommer in.

 

*Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Nu blir det skitsnack, så den som är känslig bör sluta läsa!

 

Magen är upp-och-ner. Dels har den fått en ny medicin, dels har jag slutat med magsårsmedicinen. Den nya medicinen har inget med magen att göra utan mitt blod. Det där trilskandes elementet i kroppen som vägrar samarbeta med mig. Läget är som det var hösten 2010. Nivåerna är i botten. Det enda värde som är bra är visst B12 just nu.

Jag gillar inte när kroppen bråkar. Jag gillar inte att vara sjuk och svag. Men det hjälper inte att gnälla, bara göra som doktorn säger. Doktor Jan tycker att vi ska börja leta efter min blödning inne i magen, via gastroskopi. Jag gav motvilligt med mig. Den enda undersökning jag lär vägra att göra om det blir aktuellt är tunntarmsundersökning. Det är det absolut värsta jag har varit med om. Tänkt dig gastroskopi gånger tusen. Tunntarmen är nämligen en lååång jävla tarm. Med gastroskopet går man bara ner genom svalget och glor i magsäcken och där runtikring, typ,. Vid tunntarmsundersökningen går man ner från näsan och en bit i taget, lååångsamt och plååågsamt. (Jag får ännu mer ont i magen när jag tänker på detta…)

Ett gastroskop med lite olika tillbehör… 


Min reaktion på nya medicinen
borde ha varit svart och stopp. Det är ljust och löst och om jag inte har en toa nära får jag panik. Magsåret – om det nu är ett sånt eller bara en reaktion på utebliven medicin – värker och bränner som om jag har svalt en näve snus. Jag har inte kräkts än, men nästan.

Tro nu inte att jag mesar och är hemma från jobbet. Aldrig! Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket för att ligga hemma och gnälla. I stället skriver jag av mig på bloggen på fikarasten. Jag behöver bara få ur mig en massa gnäll och jag behöver inga goda råd. Tror jag. Jag vill vänta ett par dar och se hur magen reagerar.

Fästmön jobbade till klockan 20 igår. När jag körde hem från hennes jobb upptäckte jag att ena strålkastaren på bilen hade pajat. Det är inte bra, eftersom det ofta är mörkt när jag kör. Jag har bara bytt lampa bak, framlampor är nåt man kan få magsår av att försöka ge sig på att byta. Därför ringde jag Clark Kents* doktor. Vi ska få komma dit före halv tolv eller efter halv ett idag. Perfekt! Toyota kan man verkligen lita på!

Tillbaka till skitsnack! En del har synpunkter på min och min storasysters sms-konversation ibland. Därför kommer här bara delar av den. Ingen förklaring vad den handlar om, för då blir folk så arga, så arga och tycker att vi är två Tant-Troll. Och det är vi ju…

Lillasyster (LS):

Usch vilken jobbig människa. H*n låter som om h*n har kissat på sig.

Storasyster (SS):

Fnissar.

LS:

Storasyster fnissar, Jobbig Människa kissar.

SS:

Fnissar ännu mer.

LS:

Kolla, alldeles prickig i fejan!

SS:

Bergis mässlingen.

LS:

Inte ett dugg intresserad av pengar, eller…

SS:

Aslarvigt.

LS:

Kolla skålarna. Fula som stryk.

SS:

Skitfula.

LS:

Hur kan människan klä sig så där?

SS:

Hon borde skämmas. Ska jag bita henne?

LS:

Cool tant, 90 bast och står i bara underkläderna i TV!

SS:

Hon är så ball.

LS:

Så tyst du blev.

SS:

Jag dreglar över kläderna.

LS:

Hon kanske är din storasyster.

SS:

Ja, vi måste vara släkt.

LS:

Suck, en föreläsare.

SS:

Möcke trist.

LS:

Kolla tänderna!

SS:

Som en haj.

LS:

Å vilket tragiskt öde, underbar konst ju.

SS:

Fantastisk tavla, stackars Hugo.

LS:

Nu gick Anna. Jag är nog tråkig.

SS:

Du är aldrig tråkig (U gick också nu)

LS:

Vad är det för skvalande i bakgrunden?

SS:

Nån som kissar jättemycket!

Jaa, vi är jättebarnsliga och verkligen elaka Tant-Troll, men vi fick skratta lite under knappt 45 minuter våra krämpor till trots. Den som har problem med att vi har roligt en kort stund bör sluta läsa min blogg helt och hållet.

 

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Nu vet jag varför!

Nu vet jag äntligen varför! Alltså varför folk är så smak- och stillöst klädda! Att jag själv är det beror på att jag inte har haft ekonomi på ett tag för att inhandla kläder. Eller rättare sagt, jag är tämligen ointresserad av kläder och har prioriterat viktigare saker som böcker och mat. Och en och annan öl, det medges. Dessutom är jag så tjock att inga kläder sitter snyggt på mig.

Igår skulle Fästmön och jag sammanstråla nere på stan för Anna skulle inhandla några linnen till Pride. Att gå i klädaffärer är inget jag estimerar. Att gå i klädaffärer när det är stekhett ute är ännu värre. Men jag hade utsett en belöning åt oss – var sin kall öl efter uträttat ärende. Dessutom hade jag skrapat ihop några hundralappar (ja, jag är en jäkel på att spara och snåla och gömma undan!) så vi kunde äta middag.

Redan i bussen in till stan förfasade jag mig över somligas klädstil. Vilken tur att jag då har min kära storasyster och vän fru Hatt att vända mig till när jag behöver klaga min nöd – denna dag per sms!

  • I gången mitt emot mig på bussen satt en kvinna i min egen ålder med muskort jeanskjol och babblade i mobilen typ hela tiden. Alla samtal började med

Tjena grabben!

eller

Tjena tjejen!

Jag höll förstås på att bli tokig! Muskorta kjolar är nästan bara snyggt på unga tjejer, knappt ens på dem. Och folk som pratar i mobilen på bussen får jag bara lust att bita.

  • När jag klev av bussen såg jag nåt ännu värre! En kvinna med arsle var iförd smårandiga supertajta shorts. Under dessa hade hon svarta tights, på fötterna rosa foppatofflor.
  • Nåt annat som tycks vara högsta mode nu är kombon shorts och svarta, grova stövlar. Det ser inte klokt ut, tycker jag! Shorts när det är varmt – men stackars fötter – och omgivning! Vilken stank när man släpper fossingarna fria, liksom… UFF!
  • En man i shorts och ljusblå t-shirt hade matchat sin top med ett ljusblått bälte.

Sen dök då Anna upp och vi gick till Klädaffär nummer ett. Det började gå upp små ljus för mig, varför folk klär sig som de gör…

  1. Alla kläder tycks gjorda för pygméer, inte för bastanta och robusta kvinnor som vi.
  2. Många kläder har skrikiga färger såsom pissgult, limegrönt och smutsturkost och migrän-/epilepsiframkallande mönster.

Anna testade i alla fall några plagg, men kom tillbaka med moloken min. Jag längtade efter en kall öl.

På Klädaffär nummer två var det om möjligt ännu värre än på Klädaffär nummer ett! Där irriterades vi av en tjej som lät som om hon var i målbrottet också. Hon pratade hela tiden och det var väldigt svårt att fokusera.

Vid det här laget hade jag fått rejält ont i ryggen också. Ajajaj, liksom! Anna hittade i alla fall två linnen, ett vitt och ett svart, till mycket bra pris.

På Klädaffär nummer tre skulle Anna prova jeans eftersom hon har ett enda par som funkar i värmen, men de är lagade. Jag passade på att glo på folk, förstås. Och kläder.

  • På reastället hängde byxor i ridbyxmodell – vem är snygg i det, liksom?
  • Vem designar tyger nuförtiden? Picasso är väl död? En klänning hade alla möjliga färger och som pricken över i (!) en massa bokstäver ovanpå. Vem vill se ut som Ett vandrande alfabete när hon går ut, liksom?

Äntligen hittade Anna ett par jeans som satt normalt och som inte kostade en miljon! Och äntligen kunde vi strolla ner till Åkanten, eller vad stället heter nu för tiden, och ta var sin kall öl och jordnötter till. Lycka!


Belöningen.

                                                                                                                                                                På Åkanten noterade vi att det bara jobbade unga personer. De var iförda nån sorts jobbuniform som måste ha varit hemsk i värmen – ett slags skjorta av asiatiskt snitt som var knäppt ända upp i halsen! Vi sjönk allt djupare ner i sofforna – och höll på att inte komma upp sen när det var dags att gå. Vi är ju inte så lätta i våra gumpar, precis…

Äta skulle vi göra på Tzatziki, hade vi bestämt. Vi passerade Dômen som förstås var storslagen i solen och vi kunde inte låta bli att fota.


Den här gången blev det mest de två höga tornen. På själva skeppet finns en ängel som jag har försökt fota miljoner gånger. Det blir aldrig några bra bilder… Så jag försökte inte ens!

                                                                                                                                                                 Det var ganska roligt att leka turist i vår egen stad. Vi kände oss nästan som japaner, som enligt allas fördomar ska fota allt – till och med sina egna skuggor… 


Notera den giganiska putmagen på figuren till vänster. Skämmigt!

                                                                                                                                                              På väg mot restaurangen passerade vi Upplandsmuseet, som en gång har varit kvarn. Det var också biskopsbostad i filmen Fanny och Alexander.


Upplandsmuseet och ett pilträd från Tzatziki, vars uteservering ligger nedanför.

                                                                                                                                                         Tzatzikis uteservering är mycket populär på sommaren. Vintertid är den öde, men man kan mysa rätt bra inomhus, i de härliga gamla medeltida rummen. Idag fick vi emellertid köa lite.


Vi fick vänta lite i solen nedanför trappan. Här noterade vi att det finns en öppen hiss för den som är rullstolsburen eller som går med rollator. Hade vi vetat det hade vi självklart gått hit med mamma på hennes födelsedag!!! Attans!

                                                                                                                                                             Det tidigare grekiska ölet Alpha var utbytt mot det lika grekiska Mythos och det smakade minst lika gott. Framför allt smakade det mer än det fatöl vi drack på Åkanten!..


Mythos är lika gott som Alpha!

                                                                                                                                                            Sen var det dags att äta. Vi är ganska konservativa och valde våra typiska förrätter, Anna grillad fetaost, jag het fetaoströra i paprika. Vi fick vänta ganska länge – det var ju massor av folk som skulle äta samtidigt som vi – så jag passade på att notera att damen vid bordet bredvid hade gigantiska näsborrar. Anna noterade att tjejen vid bordet på andra sidan oss såg ut som en häst. Själva är vi ju jättesnygga.

Fotot på min förrätt blev kasst. Min vanliga huvudrätt fanns inte längre på menyn så vi valde kycklingspett. Dessa fick vi vänta på i evigheter. När de kom in var köttet hårt och kallt. Som vanligt hade man i botten på tallriken placerat ett bröd som blivit alldeles soggy av den därpå uthällda tomatsåsen. Tomatsåsen smakade emellertid betydligt godare än vanligt. Potatisklyftorna till badade i fett, så jag åt bara några stycken. Grönsakerna och tzatzikin var fräscha även om en av mina tomater såg lite ledsen ut.

Medan vi åt passerade en tjej med en ljusgrön blomma i håret och blekvita ben. Vid ett bord bakom Anna reste sig en dam med gigantisk kran – och klev rakt in i en parasollstolpe, givetvis med kranen först. Hon skrattade generat och såg sig om ifall nån noterat detta. Självklart observerade hon inte mig, jag observerar så diskret, så diskret…


Anna är också en god och omdömeslös omdömesgill spanare!

                                                                                                                                                              Vidare såg vi en möhippa där alla var fula. Den blivande bruden var fulast. När jag messat över denna observation till fru Hatt undrade hon hur mannen såg ut. Vi var övertygade om att mannen är en kvinna och misstänker starkt att vi lär se följet på Pride.

Hela tiden vi åt var det ett gäng som satt och rökte en bit bort. Värst var en kille i rosa shorts med röda converse. Ingen snygg färgkombo. Men värre stil hade en man jag såg på andra sidan ån. Han var iförd nån sorts beige shortsdress med väst, grön t-shirt och blåa strumpor. Sen fick vi dessert och det var tur det, annars hade jag blivit riktigt elak…


Ljuvlig yoghurtdessert med honung och valnötter! Men den var slafsigt serverad och skulle ha gjort sig mycket bättre i till exempel ett coupeglas!

                                                                                                                                                                Vid det här laget var vi proppmätta och började fundera på hemfärd. För att kunna göra det var vi tvungna att ta oss uppför en skitlång trappa – antingen den utomhus eller den inomhus. Vi trodde inte vi skulle klara det för två bollar kan väl inte rulla uppåt. Men vi lyckades!


Vi lyckades ta oss till en busshållplats…

                                                                                                                                                                   Vid busshållplatsen fick vi vänta ungefär en kvart. Under tiden noterade vi en tjej med ridbyxlår och underbett. Underbettet kunde hon givetvis inte hjälpa, men ridbyxmodell på byxa är aldrig sniggt. Aldrig. Precis när två jättetjocka och jättemätta tanter skulle slå sig ner på bänken i busskuren hann två jättetjocka killar före. Den ena visade sina rosa kalsonger där bak. Med post. Inte fint.

Till sist kom vi hem, kollapsade i soffa och fåtölj. Anna slumrade till ett halvtimmeslångt TV-program jag spelat in kvällen före. Sen gick vi och la oss – efter tandborstning och tandtrådning, förstås. Anna sov hela natten, jag hade ju lingonen att tänka på, så min natt har varit jobbig. Dessutom drömde jag om matlådor på min blivande arbetsplats…

Read Full Post »

Ibland är ju livet som ett pussel, eller hur? Livspusslet… Hur många kämpar inte med det? I mitt liv handlar det just nu om att få några saknade bitar på plats. Och att få dem på plats handlar om att våga möta det som kan kännas svårt och jobbigt – men som i slutänden blir väldigt belönande.

I kväll var jag på ett litet möte med tre intressanta personer som har funnits i min närhet ett tag, men som jag inte lärt känna trots att åren har gått. Det är dumt! Jag måste verkligen sluta att se människor omkring mig som fiender – de kan faktiskt vara vänligt inställda också.

Ämnet var hett och jag tror att vi är så målinriktade att vi inte får några större problem att komma dithän vi vill. Nu gäller det också att få med oss fler på tåget. Många har ju som bekant

käft

men när det gäller är de tysta. Att människor är konflikträdda ser jag dagligen bevis på när jag möter fru Fisförnäm. Tror hon att jag ska bita henne om hon säger hej, eller vadå? Ja, ja, frun var ju tvungen att passera i afton och det var nästan så f*n tog mig i besittning och jag var på vippen att skrika

BU!!!

Men så mindes jag att jag var i sällskap med några vuxna personer och därmed tvungen att uppföra mig… vuxet…

Innan vi skildes åt i ösregnet fick vi med en passagerare på tåget. Det känns gott! Jag tror att bitarna en efter en kommer på plats.

Ringde Fästmön i kväll och var på betydligt bättre humör än på förmiddagen idag. Kände mig stärkt och uppiggad av mötet – liksom att få bekräftat att det inte bara är jag som är lite…

underlig

utan även andra. Det underlättar! Anna och barnen skulle just äta jordgubbar och glass. Det lät väldigt gott, men tyvärr har jag bara glass i frysen.

Jag har suttit vid pusslet i nästan tre timmar. En efter en kommer bitarna på plats, men det tar tid… Och det turkosa är inte bara en ful nyans utan j**ligt svårt att hitta fler nyanser i. Så här långt har jag emellertid kommit nu:


Ja några av de 1 500 bitarna är på plats, men det turkosa vattnet är svårt…

                                                                                                                                                                  Anna har byggt en del på husen ovanför stranden, så jag ska inte ta åt mig all ära. Det kanske var dumt att braka igång med pusslet nu på sommaren, men ärligt talat ger det bra stunder när jag verkligen kan rensa hjärnan från allt annat.

I morgon tar jag nya tag och greppar telefonen. Och dammsugaren…

Read Full Post »