Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla böcker och elektroniska matrecept

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.

---

 

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön. Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.

Men nya testamentet på engelska var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 31: Pride och Hide

Ett inlägg där jag serverar dig min veckans höjdpunkter… och motsatsen.

Torsdag. Och jag är kanske inte riktigt vaken när detta publiceras, men… Jag är plikttrogen och lojal mot dig som är uppe med tuppen och förväntansfull vill läsa om min veckas toppar (Pride) respektive dalar (Hide). Det är inte svårare än så här:

Pride

• En spännande bok att se fram emot i höst (Den om Almina, förstås!)
• Två vackra blommor! (Och de finns i MITT hem!)
• ”Göingeflickorna – 60-talets skånska Spice Girls” (De till och med döskallemärktes!!)
• Ett Bibelord som jag bär med mig! (Det handlar om att lita på Mr Upstair’s kraft och styrka…)
• Med gäster i Gamlis (Så kul att träffa Inger och Fia!!!)
• En nickad pick med världens bästa Fästmö (Världens bästa, hörde du det???)
• Stockholm Pride 2013 – jorå, vi ska dit!!!

Hide

• iPhone 5 (En klar besvikelse. Den är ju sämre än 4S!)
• Sista arbetsdagen på femte (Jag vill inte gå…)
• Föräldrar som behöver åtta upprepningar för att svara sitt barn (Varför skaffade ni barn?)
• Sorg (Och separationsångest, skulle jag tro…)
• Sorgliga förberedelser (Det gör ont just nu)
• Den som skrev kuk i en kommentar (Så barnsligt)
• Högkänslighet (Har lite svårt att orka just nu)

Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagens Bibelord blir Dagens citat

Ett filosoferande inlägg om tänkvärda ord.

Igår stoppade jag ner handen i en kruka i Gamla Uppsala kyrka. Jag fiskade upp ett Bibelord. Det var ett synnerligen tänkvärt Bibelord, tillika väldigt passande.

Ett Bibelord till mig.

En del skrattar nog åt citatets härkomst, Habackuk. Ja, det är ett roligt namn, särskilt slutet. Men Habackuk var ingen muntergök, han var en av de mindre profeterna i Gamla testamentet. I Habackuks text pratar han med Gud. Habackuk har svårt att se en mening med det som sker och han förstår inte hur Gud kan handla såsom han gör. Men Gud säger att tiden måste få ha sin gång. Babylonierna har syndat på många olika sätt och för detta ska de få sitt eget straff, när tiden är inne. (Babylonierna var ett gäng människor som bland annat förde bort judarna och höll dem fångna länge.)

Jag tog det här Bibelordet till mig för att jag understundom känner mig så svag. Jag behöver kraft nånstans ifrån! Det sägs att när man går igenom svåra händelser i livet kommer man starkare därur. Men när det flödet av svåra händelser aldrig sinar är det svårt att orka ibland.

En del kanske förhärdas av att klara sig igenom svåra skeenden, andra blir ödmjuka, några blir starkare, somliga blir skadade. Jag tror att vi alla blir lite av varje. Vad tror du???

Livet är kort.

Read Full Post »

Med gäster i Gamlis

Ett inlägg där Tofflan skriver om mötet med två trevliga tjejer.

Från bloggbekant till vän. Så skulle man kunna sammanfatta eftermiddagens träff med Inger och hennes dotter Fia. De båda tjejerna hade varit på besök i länet och passade på att träffa Tofflan på väg hem till söder om söder. Mötesplats: Gamla Uppsala. Temperatur: Typ 40.

Jag älskar att träffa nya människor! Och skälet är mycket enkelt – de allra flesta nya bekantskaper är så himla trevliga! Inger och jag hade inte träffats tidigare, men vi har läst varandras bloggar ett tag. Dessutom har vi en gemensam vän i den förträffliga Norska kullan.

När jag inte är på topphumör, har jag, som så många andra, en tendens att isolera mig. Då får jag för mig att det är svårt att träffa människor – både människor jag känner och människor jag inte känner. Straffar mig själv genom att stanna hemma, inne, och inte träffa nån. Nu måste jag en gång för alla lära mig att det är FEL sätt. Jag mår inte bättre av ensamhet!

Inger rattade bilen medan Fia var kartläsare och de hittade galant till Gamlis. Vi inledde med en lunch på Odinsborg. Tre olika rätter till ett bord. Hur svårt kan det vara att leverera dem samtidigt? Mycket, uppenbarligen. Till sist fick vi maten och min kräftpasta var god.

Efter en stunds vila på maten äntrade vi en av högarna. Utsikten var som vanligt breathtaking. Fia ville springa upp på ytterligare en hög. Det fick hon göra ensam. Vi äldre nöjde oss med ett toppbesök.

Ett besök inne i Gamla Uppsala kyrka blev det. Där fann vi underbar svalka och Fia hjälpte mig att köpa ett ljus som jag tände för pappa. Det fanns mycket att titta på där, bland annat en fin Bibelsamling. De vackra malmkronorna i taket fångar alltid min uppmärksamhet. Prällen dök upp också och nånting hos mig måtte ha fångat henne för hon tittade MYCKET på mig. Var jag bekant, kanske? Jag tog mig ett Bibelord och orden har jag sparat inuti för framtida bruk eftersom det handlade om Herrens starkhet, passande nog. Fast… heter det inte styrka??? (Kommunikatören och språkpolisen kan inte låta bli att undra.)

Vi traskade ner en tur till Disagården innan vi tog bilarna till parkeringen utanför Tokerian. Innan vi skildes åt fick jag dagens andra paket, också det underbart orange, av Inger och Fia. Tjejerna traskade sen in på Arge Kaj och välunderrättade källor meddelade senare att de även besökte Tokerian – OCH till fullo förstod dess… ök-/smeknamn…

Jag åkte sen och hämtade Fästmön när hon slutade jobbet. En shoppingrunda på ICA Solen blev det innan vi ramlade ut med kassar och packning i Himlen. På vägen tillbaka till stan stannade jag igen i Gamlis och inhandlade lite fredagsgott. En måste ju ha nåt najsigt att smaska på när de omkringboende har fest. Igen. Hur mycket får föräldrar festa med små barn, egentligen? Vilken tur att jag kan vara utan att umgås med en del.

Här kan du titta på några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »