Måndagsexemplar av måndag

Ett måndagsexemplifierat inlägg.

---

 

Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i

Förhinder

Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.

Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!

Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Våra duktiga IT-tekniker jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.

Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…

Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.

I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.

Kontorslig frukt- och godisskål.

Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hösten äntligen här?

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.

---

 

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nya känslor och är du tyst på Fejan idag?

Ett pratsamt inlägg.

---

 

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)

Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???

Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas! ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns nåt gott i alla

Ett inlägg om verkliga människor och litterära.

---

 

Som vanligt har jag en bok på gång. Den här gången en fin inbunden bok med felfritt skyddsomslag. En bok som jag tror aldrig har blivit läst förrän jag började med den. En bok som kostade 20 spänn på Myrorna. Jag ska skriva lite mer om den när jag har läst ut den, nu är jag ungefär halvvägs. Det som fascinerar mig en del bland annat kring boken är att den är skriven av en svenska som lever utomlands sen många år, ända borta i Auckland, New Zealand. Linda Olsson började skriva böcker på engelska. Först därefter kom de ut i Sverige under titlarna Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam. Boken jag läser just nu heter Det goda inom dig och handlar om vänskapen mellan en kvinna och en liten pojke. Berättelsen flätar ihop dåtid med nutid och är så rörande på många sätt. På ett ställe i boken frågar pojken kvinnan om hon har familj. Hon svarar att hon varken har barn eller syskon. Då säger pojken:

Jag kan vara ditt barn. Och din bror, om du vill.

Det orden sätter fingret på, förutom känslor och vänskap, är att det finns nåt gott i alla människor, oavsett vad de har varit med om eller gjort.

Igår läste jag också kloka ord av vännen Jerry. Han skriver bland annat att de människor man avskyr mest, människor som man blir argast och mest irriterad på lär en nånting om sig själv. Och om man vågar se det kan man lära sig mycket både om sig själv och om sin omgivning. Och i morse läste jag även kloka ord hos Sara Lövestam. Hon riktar orden till sina ex och texten går ut på att det hon skriver handlar om henne själv. Att hon plockar idéer från lite varstans, idéer som hon sen sätter ord på så att de blir nya känslor i en bok. Så där som alla författare gör. Det jag läser in i texten är att Sara har blivit påhoppad och de som hoppat på har hävdat att Sara hade kunnat förhindra nånting eller att det hon skriver är verkliga händelser. Jag vet inte om jag tolkar Saras text rätt. Det här med att tolka vad nån skriver är svårt. Det är ju bara den som har skrivit orden som vet exakt vad den har menat. Men jag ställer mig bakom Saras ord till hundra procent när hon skriver att aggression är ett varningstecken.

Ibland är det svårt att tolka innebörden i mina bilder också. Men den hör föreställer ett frostigt löv på gräs.

Jag har alldeles just fått ett gott besked per sms. En kär vän har tillbringat en vaknatt på sjukhus och i morse vände det hela sig till det bättre. Det ger mig en vink om att den här dan kan bli bra om jag bara kan se det goda hos människor. För nåt gott finns det hos alla, det är jag övertygad om.

Planerna för dagen är få. Jag ska såsa lite nu på förmiddagen och i eftermiddag ska jag skjutsa hem Fästmön från jobbet. En del tid ska jag ägna åt förberedelser inför morgondagen, men kvällen är förstås vikt åt Mördaren ljuger inte ensam klockan 21 på TV4. Jag har visserligen sett filmen och DVD:n står i en hylla här, men jag tänker titta i alla fall. Vill du veta vad jag tyckte när jag såg den första gången, kan du läsa här.

Vad händer hos dig denna söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ser mörkt ut

Ett inlägg om morgonen.

Det ser mörkt ut just nu. Den enda snö jag ser är den som faller över bloggen. Ute är det kolsvart i skrivande stund. Men jag har kollat väderappen och om jag har tolkat den rätt har vi vitt att vänta i eftermiddag – lagom tills jag ska köra hem. Bara så du vet hatar jag kombon snö – köra bil. Jag är rädd. Det är nåt som kommer med åren, tror jag.

Gårdagskvällen blev rent förfärlig. Stackars Fästmön hade fixat mat, men fick äta ensam tack vare att jag försökte bringa reda i a-kassans krav, bland annat på grund av att Arbetsförmedlingen gjort fel. Igen. Senare på kvällen försökte jag kompensera med att boka ett julbord åt oss. Jag hade tur och vi är nu välkomna till Odinsborg på söndag klockan 17. Det ska bli riktigt trevligt och gott, jag älskar julbord! Eftersom jag inte äter kött vill jag helst välja själv från julbordet vad jag lägger på min tallrik, nämligen.

Odinsborg – fast om sommaren på bilden.

Ytterligare ett mejl har trillat in som har gjort mig ledsen nu på morgonen. Det gav mig en ny knuff i riktning mot att stänga ner bloggen för andra än mig själv. Nu var det en läsare som tyckte att h*n hade fått så mycket skit i min blogg. H*n har ingen aning om hur mycket skit jag har fått genom åren – och fortfarande får. Ibland kan jag inte skriva om nånting utan att människor blir arga. Och får jag inte skriva om mina känslor öppet, som till exempel att jag blir ledsen och arg när jag känner mig påhoppad, då kan jag lika gärna stänga bloggdörren. För att skriva om hur jag mår och känner det är ju ett av syftena med den här bloggen.

Nu tickar klockan och jag måste ge mig iväg. Jag hinner inte tänka eller fundera på bloggen under dan, det är nånting jag får ta ställning till i helgen.

Idag är det fredag. Fy te rackarns så skönt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jättelattjolajbans, jobb och vuxlig kund

Måndagstrött var bara förnamnet. Vad passade bättre då än en lunch med min egen personliga energiinjektion?! Och det är bäst att säga att det handlar om ”Lisbeth” så inte nån annan, som råkar tro att h*n har en alldeles särskild och viktig plats i min vänkrets (ja, VÄNkrets!), tror att det är h*n som avses. ”Lisbeth” is da gal! Våra luncher har fått en lite annan karaktär. Vi har alltid varit väldigt öppenhjärtliga, ofta åt det lite mer tramsiga hållet. Nu har vi blivit äldre/visare/lugnare/mer luttrade/inte så barnsliga att vi måste hävda oss hela tiden/annat alternativ och våra samtal är på djupare plan. Både jobb och personliga tankar utbytes! Ingen kan väl påstå precis att vi har jättelattjolajbans på våra arbetsplatser just nu. Nuff said!

Lite så här tror jag vi känner oss, ”Lisbeth” och jag.

Jag hann knappt komma innanför dörren till institutionen efter lunch innan jag blev påhoppad av nån som behövde min hjälp. Det har varit ett rasande tempo idag, men ärligt talat har jag inte fått så mycket gjort av det jag hade tänkt. Bara sånt som andra har tänkt att jag skulle göra åt dem, ungefär.

I morgon bär det av upp till femte våningen och institution 1. Sedvanligt möte på förmiddagen. Då ska det bjudas på semlor, för det är ju fettisdagen i morgon. Jag avskyr semlor, så jag får nöja mig med cappuccino. Direkt efter mötet ska jag ha ett arbetsmöte med en doktorand. Sen lär det vara lunch, ungefär. På eftermiddagen måste jag skapa några mallsidor för ett av forskningsområdena på institutionens externwebb. Klockan 14 är det dags för semmelparty #2 på institution 2, men jag tänker faktiskt skippa det.  Så! Nu har jag beskrivit hur jag TROR att min morgondag på jobbet blir. Spännande att se om den verkligen blir sån. Tror jag inte ett dugg.

Johans jeans är bytta och det nya paret ska han få i morgon. Det snöar visst lite fortfarande, det är fortfarande skithalt och nu fryser jag också. Har vikt lite tvätt och gjort en strykhög. Tanken var att jag skulle ägna den lite uppmärksamhet nu i kväll, men jag startade en ny maskin i stället.

”Alla” vill plötsligt spela Wordfeud med mig och jag har massa annat jag vill göra, så jag känner mig mest stressad när det plonkar i Ajfånen. Dessutom vill jag telefonera med Fästmön.

Och… ja just det! Jag har blivit pluskund hos Tokerian! Vad sägs om det?! Nästan lite vuxligt, tycker jag.

Jag har tagit hem ett av de två eventuella skrivuppdragen, men hoppas självklart på tvåan också. Nu ska jag leta upp en tröja för i den här huset är det baske mig köldgrader! Kanske är därför nån gastar så förbannad? (Nej, det är liiite svårt att stänga öronen.) Hoppas det upphör till klockan 21 och Dicte. (Om jag nu står ut med all jävla reklam…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla offerkoftor och andra plagg

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.

Jag försöker verkligen jobba med två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »

Klibbigt, elakheter och vänskap

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.

Idag väntar nya äventyr. Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Sovmorgon – vad är det?

Idag var tanken att jag skulle ta sovmorgon, dårå. Sovmorgon för att vara utvilad och pigg inför intervjun, som för övrigt är klockan elva idag. Men inte då! Bara för att jag kunde sova ut vaknade jag i sedvanlig tid. Låg i sängen och vände och vred på mig, lyssnade på grannarnas morgonbestyr – lyhört är ordet  och gav upp vid sjutiden. Gick då och slängde på datorn för att kolla in företagets hemsida med mera. Fann mig i stället svara på ett mejl angående ett blogginlägg jag har skrivit. Det känns som om jag är dålig på att skriva, dålig på att formulera mig eftersom folk uppfattar att de blir påhoppade när de inte blir det. Jag hade ”avkodat” så mycket kring sjäva ”ärendet” att jag trodde att det var ”safe”, men ändå tog nån illa vid sig. Tråkigt och jobbigt, men modigt av personen i fråga att mejla direkt.

Såna där saker får mig att allvarligt överväga att överge bloggandet. Det är som att jag måste bestämma mig för om jag ska skriva fritt eller inte. Skriver jag fritt får jag räkna med reaktioner. Skriver jag om ofarliga och ”ytliga” företeelser blir bloggen… så jävla tråkig, för att tala klarspråk. Det blir en sån blogg jag inte vill driva. Nu tyckte jag att jag kanske inte direkt skrev fritt, snarare hypotetiskt med inslag av verklighetsstråk. Jag fick mig en tankeställare och tänker att jag är nog inte så bra på det här trots allt.

Det här borde jag fundera över…

                                                                                                                                                            Jag ska inte sitta här och älta skrivande eller bloggande eller vänskaper eller lojaliteter, jag borde förbereda mig för intervjun. Men orden gnaver och tankarna är inte där de borde vara. Ett riktigt jobb skulle kanske få mig att inte älta så mycket..? Att inte blogga så mycket..?

Read Full Post »