Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spårande

Ett spårigt inlägg.

---

 

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 25 oktober 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Jag läser en mycket givande liten bok. Men nej, jag håller inte med om allt som Christina Stielli skriver och tycker i Jag vill vara glad!. Fast det finns ord, meningar och stycken som jag bara vill spara på och ta fram vid behov. Här bjuder jag dig på en mening som jag tycker att du ska ta till dig.

[…] Det sägs att man kan urskilja ett leende på 90 meters avstånd. […]

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katta-strof?

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.

---

 

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag svängde förbi Äldreboendet och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få vara glad och må lite bra

Ett inlägg om att ha det gott.

---

 

Fredagsgött i Toffelboningen med två böcker, tänt ljus, popcorn och en öl. Vid pilen en tennisboll. Nej, jag är inte sportig alls – jag använder den när jag gör övningar med mina onda fötter.

Jag läser två böcker parallellt just nu. Det är nåt nytt jag har börjat med och det funkar hur bra som helst. Att läsa böcker parallellt funkar inte bara bra, det är en delvis ny och spännande upplevelse att läsa på det här sättet. För tillfället är det en deckare och en bok om att vara glad jag inmundigar. Titlarna kan tyckas motsägelsefulla men… Deckaren fick jag av vännen Agneta i december förra året, glad-boken hittade ner i min postbox från Fästmön nu i oktober. Glad-boken går inte att läsa för mycket i åt gången. Den kräver nämligen lite gympa för hjärncellen jag har att ta in, bearbeta, förstå/tolka etc. Jag läser med blyertspenna i handen. Stryker under sånt jag tycker är viktigt, sånt jag känner igen. Men jag läser kritiskt också och jag köper inte allt som står i boken.

En sak jag har svårt att läsa om är semester och helger. Hur en del bara är glada och förväntansfulla inför dem. För en sån som jag, som har varit arbetslös länge periodvis, är det inte nån skillnad mellan vardag och helg – och det är nåt jag har saknat! Därför gläds jag åt det nu. Men jag gläds åt både vardagen och helgen: jag tycker att det är roligt och häftigt att ha ett jobb att åka till. Och när fredagen kommer är jag trött. Skönt trött – jag har ju jobbat fem hela vardagar. Men semester… utlandssemester… det har jag inte var på sen 1996 – om en inte räknar en kort tur till Danmark 1997 respektive Åland nån gång 1998, tror jag. Nu känner jag att jag verkligen längtar efter det och skulle vilja åka nånstans. Och drömma är ju gratis. Så länge jag har det som jag har det med jobb kan jag inte ta nån semester.

Björken utanför mitt arbetsrum här hemma står i höstskrud och var inte inlindad i dimma i morse när jag tog bilden.

Lördagsmorgnar och söndagsmorgnar brukar jag unna mig att ligga kvar i sängen med en bok i händerna och kaffe på nattduksbordet. Jag vaknade tidigt i morse, vid sjutiden, av att nån i huset tycktes skrapa färg. Det var dimmigt ute. Jag frös och insåg att jag nog skulle behöva investera i ett nytt täcke. Sen lyckades jag slumra nån timme och när jag vaknade, efter att ha drömt att jag la min mobil på en het platta på spisen, hade solen tittat fram. Det var bra, det, för då kände jag att det var dags att skutta upp och göra mina räkningar. Den här månaden fick jag flera tusenlappar över, trots att jag bara fick lön för fem dar och a-kassa för tretton dar. Jag gör inte av med så mycket pengar heller, utan det mesta går till mat – frukost och lunch. Middag blir ett par rostade mackor eller en skål med turkisk yoghurt med akaciahonung och valnötter. Därför ska jag försöka lägga undan lite pengar, för jag vet att det kommer tuffa tider igen snart. Jag skulle önska att jag finge vara lite glad och spara till en semester, men framför allt vill jag betala tillbaka lite till vissa människor. Det känns extra roligt att få bjuda en vän på middag på söndag. Ingen fin restaurang eller så, men att jag för en gångs skull för bjuda.

Idag bär det av ut till Himlen för att besöka en konvalescent. Innan dess ska jag trycka i mig lite frukost, ta ett varv med dammsugaren och en dusch. Det är märkligt så skitigt det blir här hemma trots att ingen är här om dagarna längre.

Vad händer hos DIG i helgen??? Du får gärna berätta i en kommentar. Än finns det bloggutrymme kvar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyligt väder, varma människor och hårda paket

Ett inlägg om min braiga dag.

---

 

En höstlig pergola utanför mitt kontor.

Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!

Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåa mappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.

På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.

Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.

En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!

Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.

Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,

tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…

Vad var nu detta???

Långsamt tog jag fram en sax och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:

Boken Jag vill vara glad! gjorde mig glad.

Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!

Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!

Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.

Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Acceptera eller påverka

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Jag brukar verkligen inte se programmet Fråga doktorn på SvT1 – för då skulle jag väl tro att jag har alla tänkbara sjukdomar. Men i kväll skulle Christina Stielli vara med. Eftersom jag har läst hennes bok Jag älskar dig inte blev jag nyfiken och bestämde mig för att titta.

 

 

Gissningsvis var Christina Stiellis medverkan i programmet en del av marknadsföringen kring hennes nya bok, Jag vill vara glad. Men det kommersiella tog inte överhanden. I stället lyssnade jag när Christina Stielli berättade att hon hamnat i en kris, att hon var på väg att ta livet av sig och att det dåliga måendet vände – i sista sekunden…

 

 

 

Och så hörde jag det hon sa om krisen och det som hänt. Att man har två val:

acceptera eller påverka

Även om man inte vill det här är det bara dessa två val man har. För livet går vidare – trots det man har varit med om. Sen sa Christina Stielli också:

Den enda du vet att du måste stå ut med hela livet är dig själv.

Jag brukar själv säga:

Den enda du vet att du ska leva med resten av ditt liv är dig själv.

Två meningar som betyder samma sak eller vad tycker du???

 

Jag har fått en del att tänka på. Dessutom är jag sugen på att läsa Jag vill vara glad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »