Torsdagssoppa

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.

---

 

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen har flutit på bra. Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.

Mina stackars krukväxter skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag heter inte Miriam

Ett inlägg om en bok.

---

 

När nya böcker, filmer, pjäser, musik etc höjs till skyarna alltför mycket brukar jag bli ganska skeptisk. Jag vill bilda mig en egen uppfattning, men i vissa lägen blir jag nästan anti i förväg. Jag läser för övrigt aldrig några recensioner innan jag läser en bok.

Men jag blev aldrig motvallskärring innan jag läste Majgull Axelssons senaste roman, Jag heter inte Miriam, trots att jag har noterat att den har fått lovord från alla håll. Jag vet nämligen att Majgull Axelsson kan skriva bra böcker. Och den här boken är inget undantag.

När boken börjar är det Miriams 85-årsdag.  Familjen har samlats för att fira henne när hon plötsligt utbrister

Jag heter inte Miriam!

Naturligtvis tror alla att hon har blivit lite… snurrig. Men när dotterdottern Camilla tar sin farmor på en promenad börjar farmodern berätta det hon aldrig har pratat om tidigare: livet i koncentrationslägren.

Jag har inte orkat läsa boken så snabbt som jag har önskat. Det handlar om att jag har varit sjuk och haft svårt att ligga eller sitta och läsa. Men det handlar inte bara om det. Den här boken är… jobbig att läsa. Man kan inte smita undan från… hemskheterna. Det jag inte kan låta bli att undra är hur många andra det finns som liksom Miriam inte har berättat om sitt förflutna – och som inte nånsin avslöjar allt.

Majgull Axelsson har alltid skrivit bra böcker. Jag heter inte Miriam är inget undantag. Min tidigare favorit, Aprilhäxan, har nu blivit ifrånsprungen. Av Miriam. Jag gillar det raka språket. Berättelsen, som är pang på. Jag kan varken väja eller värja mig. Eftersom jag har svårt att hålla reda på alltför många karaktärer i böcker är boken också på det viset perfekt för mig. Här är persongalleriet alldeles lagom stort. Ibland har jag också svårt att hänga med när en roman hoppar i tiden och väver samman två eller flera historier. Ibland blir det inte heller bra litteratur helt enkelt därför att författaren inte lyckas. Majgull Axelsson gör det bara helt suveränt.

Nåt annat än högsta Toffelbetyg kan det förstås inte bli!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I kroppen min

Ett inlägg om en bok som inte släpper greppet.

Egentligen borde jag inte läsa såna här böcker när jag inte mår bra. Samtidigt är det inte alls fel att läsa om andra som har det tufft. Det ger ett rejält perspektiv på det egna ”lidandet”. Jag har just läst Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Den tog, kan jag meddela!

Den här boken tog.

Kristian Gidlund har, precis som jag, ett ärr på magen. Men mitt är kortare och resultatet av ingreppet hos mig blev bra och positivt. För Kristian Gidlund gjorde det ingen nytta. Hans resa mot döden har påbörjats alldeles för tidigt. Han är 29 år idag.

Våren 2011 får Kristian Gidlund veta att han har cancer i magen. Han opereras och utsätter sin kropp för strålbehandling. Det ser ut att gå bra. Men för ett år sen kom skiten tillbaka. Cancern går inte att bota.

Jag har varken läst Kristian Gidlunds blogg, sett honom på TV eller hört honom på radio. Det var opåverkad som jag började läsa boken. Skickade efter den tillsammans med Lena Nyman-biografin. Hon är död sen ett, han är… inte död än, men snart.

Många gånger under läsningen får jag lägga boken ifrån mig. Texterna kommer för nära. Jag värjer mig mot alla ord… om döden. Jag orkar inte. Men då skäms jag. Kristian Gidlund befinner sig inte bara bland orden. Han befinner sig i en kropp som håller på att dö och han kan baske mig inte lägga den ifrån sig!!! (Han kommer inte heller undan alla oombedda råd… Hur människor är ibland, alltså…)

Den här boken är inte bara välskriven, den bär på så mycket viktigt. Alla som inte har en ödmjuk inställning till livet borde verkligen läsa den. Och jag lovar dig, du förändras under läsningen! Dessutom, om du köper boken går tio pix till Cancerfonden.

Lägsta betyg till cancer, högsta betyg till den här boken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »