Tänk, nu är det ett dygn sen jag jobbade! Helgerna går så fort… Jag åkte lite tidigare från jobbet igår, för jag hade en dejt med en optiker. I höstas var jag ju hos Synsam på Stormarknaden (tack vare en viss Karl-Bertil!).Jag provade synen och optikern kom fram till att jag behövde betydligt starkare linser än jag hade haft. Och läsglasögon. Linser nätshoppade jag som vanligt för det är billigare. Plötsligt såg jag på långt håll… Men… jag såg inte på nära håll. Jag såg inte att läsa böcker eller sms eller Wordfeud… En bunt billiga läsglasögon inköptes från diverse ställen. Huvudvärken jag hade dragits med ett längre tag försvann så småningom, även om det tog en god stund att vänja sig. Men nu för ett par veckor sen kom den tillbaka. Jag kollade upp möjligheten att få terminalglasögon via jobbet och det var jag berättigad till. Min arbetsgivare betalar glasen samt bågar upp till 390 kronor. Så igår kollade jag synen igen med fokus på datorarbete och manusläsning bredvid. Jag hittade ett par enkla bågar för prick 390 kronor. Om en och en halv vecka, ungefär, får jag sms om att jag kan hämta mina nya brillor. Det ska bli skönt! Ögonen får nämligen jobba hårt om dagarna.
Påsen från Partyland innehöll kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast.
Och när jag kom ut från optikern, med min partypåse innehållandes kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast i handen… vem står utanför att väntar på mig om inte Fästmön? Jag blev varm i hela kroppen när jag såg de där busiga ögonen! Vi åkte tillsammans hem till New Village för att ha kräftskiva. Jag hade förberett hemma med kräfttallrikar, kräftljusstakar och kräftknivar samt ställt fram snapsglasen av tenn som jag fick en gång när jag gifte mig. I kylen låg en flarra Östgöta sädes på kylning, medan kräftorna hade tinats där över natten samt på diskbänken under dan.
Nu tycker inte jag att det är särskilt konstigt att ha kräftskiva i januari, men det gör visst ”alla andra”. Ibland har folk en sån trist attityd, bara. Det som passar för mig kanske inte passar för dig. Till min kräftskiva var endast en gäst inbjuden – Anna. Vi sög och sörplade på de rödadjuren. Rostade lite bröd till och mumsade på ostar som luktade som om bäst före-datumet var satt nån gång förra seklet. Jag tog en öl och Anna ett glas vitt. Fem snapsvisor och lika många snapsar tog vi. Inte blev vi uppkäftiga för det, bara varma och trötta… Jag orkade gå ut med kräftskalen till soprummet och vi kollade Shetland på TV, men sen var det tack och god natt!
Det blev fruktstund på kontoret i stället för fikarast på Café Java i morse för min del. Tur att jag har en rejäl fruktgömma på kontoret!
Huvudvärken från hell vill inte släppa sitt (h)järngrepp om skallen min. Nu har jag knaprat Ipren så att jag mår illa. (Huvudvärken i sig gör väl sitt till också vad gäller illamåendet.) Men jobbar gör jag, annars får jag ju ingen lön. Sånt är livet när en är konsult. Idag har jag kämpat med att lay outa en beskrivning. Det var inget större fel på den, det var mitt huvud och mina ögon som inte ville samarbeta så bra. Förmiddagsfikat fick jag skippa, för kaffe gick inte ner. Jag tog Ipren till och en fruktstund på kontoret i stället. Efter nån halvtimme hade trycket runt skallen lättat så jag kunde fortsätta jobba – inte så snabbt, men ändå… jobba. Jag har haft en kort pratstund med NK* om ”läget” och vi är väl inte jätteuppåt nån av oss. Men vi slapp i alla fall ha nåt arbetsmöte framför datorn i morse – trots att jag fått fin hjälp av IT med volymen som försvann. En av mötesdeltagarna har jag skapat kontakt med på annat sätt. En duktig och kompetent person, för övrigt.
Mitt vardagsrum?
Ibland får en så många goda råd att hälften kunde räcka. Jag bloggar inte för att få just råd om jag inte ber om det, det vet de som känner mig. Just nu, och sen ett tag tillbaka, är bloggen ett ställe där jag har en dialog med mig själv, mest. Jag rensar skallen från tankar, fäster ner dem som ord. Sen kan det bli action av detta. Eller i varje fall handling. Igår ringde jag BRF-ordföranden. Jag ringde tills h*n svarade. Därefter presenterade jag mina ärenden, bland annat det om kylan i min lägenhet. Lugnt och metodiskt berättade jag om mina temperaturmätningar och la fram mina ”bevis” för att jag inte har 21 grader utan som högst 19 grader. Och när ordföranden konsulterade sin tekniska utrustning korrigerade h*n bara en liten decimal – 19,5 grader som högst. Jag hade alltså ”rätt”: det ärkallt i min lägenhet. I afton får jag besök för att åtgärda en sak som kan vara delaktig i kallraset. Men jag räknar med att inomhustemperaturen steg ganska omgående. Några andra av mina punkter hoppas jag också blir åtgärdade, särskilt den som har med tvätteriverksamhet sena kvällar och nätter att göra.
Men innan jag träffar ordföranden ska jag ut på vift. Bokpaketet och medicin ska hämtas och kräftor, sprit och TV-tidning ska inhandlas. På fredag ska jag pynta köket till kräftskiva. Spriten är en säkerhetsåtgärd ifall mitt hem fortfarande är kallt, men sen dukar jag fram mina kräftljussstakar, kanske en och annan kräfttallrik och en jädra massa servetter… Jag ska bara försöka ta mig genom veckan först, överleva huvudvärken från hell och jobba lite…
Ett inlägg om den femte advent. Äh, jag bara skojar! Den gångna söndagen, förstås.
I kväll kom snön… Det blåaeländet på bilden finns hos en granne som uppenbarligen tycker att det är snyggt.
Så kom den. En del tycker äntligen, såna som jag tycker försent. Ja jag pratar om snön förstås. Här där jag bor i Uppsala började det snöa vid 19-tiden. Det blev ganska snabbt vitt ute och varmare. Lär vara halt i morgon bitti, alltså, när jag ska ut på vägarna. Fast värre har det varit för vännerna A och J vars bilresa hem från julfirandet tog tolv timmar… Stackars dem! Jag är så glad att de kom hem helskinnade.
Idag har det varit en riktigt slapp och skön söndag. Jag vaknade runt åtta, halv nio. Stannade i sängen tills klockan var över närmare halv tolv. Då hade jag surfat, skrivit och läst. Dan har gått i litterära tecken. Jag har verkligen njutit av att vara slö denna hemmadag. På nåt sätt ger jag mig tillåtelse att vara just slö nu när jag jobbar. När jag inte jobbade var jag på mig själv med piskan hela tiden – även om det inte syntes på bloggen.
Nåt fint blått.
Jag har funderat vidare på det här med Facebook, men jag har faktiskt inte kommit fram till vad jag vill och vad jag ska. Skälet är att jag tycker att det är ett rätt onaturligt sätt att umgås – jag vill gärna se dem jag umgås med i ögonen, i verkliga livet, när vi umgås. Samtidigt är det förstås ett modernt sätt att kommunicera och ett sätt att hålla kontakt med människor en kanske inte kan träffa – av olika skäl. Men asså… jag tycker att det är jobbigt bara med Twitter. Och jag förstår inte att folk börjar följa mig där när jag nästan enbart använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram med länkar. Ja, jag blir inte klok på vad jag vill – mer än att jag inte vill ha några råd om saken, tack!
Att fundera och läsa är två sätt för mig att slöa. Att plocka fram mammas färdigstekta kycklingpannbiffar ur frysen ett annat. Det enda jag behövde göra var att skala och koka några potatisar till oss, göra lite sås och duka fram alltihop tillsammans med lingon och inlagd gurka. Det smakade verkligen ljuvligt! Sen tog lilla mamma disken OCKSÅ – vilket hon även har gjort under juldagarna. Jag har bara gjort det andra – plockat fram, lagt upp, dukat, tagit bort, stoppat in, värmt etc. Som sagt, diska är värre än att laga mat så jag är väldigt tacksam! Men hemlagad mat slår allting – för det får jag nästan aldrig. Findus och Dafgård är mina vänner på luncherna när jag jobbar och lördagar och söndagar är jag oftast för trött och ointresserad av att laga mat. Kanske inte så konstigt att jag har gått ner sju kilo i vikt. Frågan är bara hur mycket jag har gått upp i vikt de senaste dagarna… Jag har inte bara unnat mig god mat, det har stoppats en och annan skumtomte, julgodis och choklad genom kakhålet…
Detta bildspel kräver JavaScript.
När jag tänker efter har jag trots allt gjort en vettig sak idag: jag har stuvat om lite i deckarhyllorna i hallen, det vill säga bland mina svenska och nordiska deckarböcker. Min Maria Lang-samling har fått en bättre placering, framför allt, och så har jag gjort plats för julklappsböcker som ska in efter läsning. Jaa, jag är verkligen en boktok – och en hoarder. Men nu ska den här bokmalen sova lite, för i morgon är det arbetsdag igen. Härligt!
Somliga firas i flera dar när de fyller år. Inte i dagarna tre, dock, men i dagarna två. Igår kväll samlades hela bandet i Himlen. Fästmön jobbade en heldag först innan jag åkte och hämtade henne. Sen ställde hon sig vid spisen hemma. God hjälp med maten fick hon dock av äldsta bonusdottern. Mitt bidrag, förutom bilresan, var att duka. Anna är emellertid en van husmor och hade förberett det mesta kvällen innan.
Det är inte så ofta vi träffas allihopa. Men så här kan det till exempel se ut när vi umgås:
Familjen umgås… Tre fipplar med sina mobilen, en fjärde (= jag) fotar med sin, yngste bonussonen i soffan gör jag vet inte vad, Anna lagar mat, äldste bonussonen håller sig på rummet och yngsta bonusdotterns pojkvän fipplar med sin mobil i vardagsrummet.
Eh ja… Sen bjöd då Anna på en fantastisk trerättersmiddag. Till förrätt bjöds toast Skagen, till huvudrätt marinerat kött alt. kalkon med potatisgratäng alt. varma rotfrukter alt. pommes frites och till dessert LCHF-snickerskaka alt. Dajmtårta. Gissa om magarna var fyrkantiga sen?! (Och gissa vem som hade godaste maten i matlådan på jobbet idag?!)
Detta bildspel kräver JavaScript.
De tre pälsklädda fyrbeningarna stängdes ut från köket och middagsbordet. Men sex ögon följde oavbrutet vad vi gjorde. Jag tog naturligtvis lite bilder även på katterna, fast före och efter middagen:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Stort TACK till Anna för en underbar middag och till familjen för att jag fick vara med och fira 50-åringen!
Kräftor ska det vara så här års. Det har jag ätit i augusti sen barnsben. Ja, jag har naturligtvis aldrig ätit med mina ben, jag gör som alla andra: använder munnen. Ett kilo kinesiska jumbokräftor från ICA:s sortiment smockade vi i oss igår. Särskilt jumbo var kräftorna inte. De flesta var ganska små, även om det fanns såna med stora klor. Smaken var god, lagom sälta. Färgen var vackert rödoch färgade våra läppar åt orange, den sniggaste färgen.
Men inte blir man mätt på kräftor allena. Fästmön snodde ihop en ljuvlig Västerbottenpaj à la LCHF. Tillsammans med gräddfil, rom (orange, of course!) och hackad rödlök (den hade jag hackat!) blev den vår förrätt. Underbart god! Receptet är förstås hemligt.
Dryck till kräftorna blev Östgöta sädes till oss båda, en starköl till mig och ett vitt, lätt mousserande vin till Anna. Vi drack nog inte snaps för varje snapsvisa som stod på servetten, men vi visksjöng till varje snaps. Skälet till den blyga sången var att vi hade kräftskiva på ballen*. Till skillnad från andra visar vi hänsyn. Vädret var fram och tillbaka igår. När jag hämtade Anna började det regna, men framåt kvällen blev himlen något ljusare och jag kunde duka på ballen. Vi var lite oroliga att vädret skulle locka ut rökbombare. Tack och lov skedde detta inte!
Jag var duktig kicka och raglade traskade iväg och kastade skalen i soprummet. Anna var duktig kicka och diskade. Framåt 21.30-tiden pep mobilen till. Det var Lucille som undrade om jag var vaken. Jag svarade jakande. Efter några minuter dök hon upp, medförandes fyra inlagda gurkor. Riktigt speciell smak. Vi fick nog höra receptet, men det enda jag minns är att det var vitlök i lagen och väldigt gott. Två gurkor smockade vi oss, två sparade vi. Så där gör en riktig kompis – hör av sig ganska sent en vardagskväll och kommer över med inlagda gurkor! Som tack fick hon en öl, som hon smuttade försiktigt på – det är ju arbetsdag idag för henne.
När Lucille hade hasat över till sig, hällde vi ner oss i soffa respektive bästefåtölj och tittade på Kommissarie Banks, som jag spelat in på DVD-hårddisken tidigare på kvällen. Även om det var spännande var inte bara munnarna svidiga av kräftsalt, ögonen sved också av trötthet. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, men vi orkade se slutet innan i alla fall jag somnade på vägen till sängen.
Här är några bilder från vår kräftskiva:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Min morgon idag inleddes vid sju. Jag har skrivit och administrerat, trots en inte så skön halsbränna. Utanför regnar det lätt. Vår dag är inte inplanerad alls. Det är sånt som Anna behöver dessa sista skälvande semesterdagar innan jobb och ansvar faller på henne igen. För övrigt tycker jag att folk klagar alldeles för mycket på att de måste jobba efter att ha haft betald semester i en månad eller mer.Sluta genast med det! Var lite jävla glada och tacksamma i stället för att ni har jobb!
Och avslutningsvis vill jag förstås ställa den klassiska frågan: kräftor eller surströmming – vad föredrar DU??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!
Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.
Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.
Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag
låna
henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.
Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråaskyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer
livat
här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan
se problemet.
Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänkerett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)
ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.
I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.
Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,
sa hon grinigt.
Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.
Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.
Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?
Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till.
Jag lekte midsommar igår.
Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)
En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.
Jag dukade med fin, ljusgröndrällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.
Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.
Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.
Midsommarstången monterad och på plats!
Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.
Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande(50 sekunder)går det bra att klicka här nedan:
Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!
Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.
Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!
Midsommardessert.
Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.
Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.
För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???
Vilken bild ska bort och varför?
I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)
Folknykter och kristilig middag med mjölk och änglaservett igår.
Det är svårt med helgdagar. För den som jobbar kan det vara skönt med ledighet – om man nu är det en helgdag. För den som inte jobbar blir en helgdag extra trist. Det liksom ligger i luften när en torsdag blir söndag att dagen blir lååångoch tråååkigoch rätt… intetsägande och tyst. Ändå är inte helgdagar svårare att fylla än vardagar för mig.
Helt ledigt tog jag inte heller utan gjorde det jag skulle som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är. Men jag unnade mig mycket läsning igår. Jag kröp in i Livet går vidare, in i en sjukhusmiljö från 1950-talet, med stärkta sköterske-uniformer och hemliga förälskelser mellan olika professioner. Boken är emellertid inte bara
kärlek på lasarett
utan så mycket annat. Medicinhistoria, till exempel. Och en allmän beskrivning av ett samhälle från ungefär samma tid som den gamla tidningen jag hittade häromdan.
Tände ljus i mitt vardagsrum igår kväll. Just denna ljuslykta har jag fått av vännen M en gång.
Till middag åt jag tunna skivor rökt kalkon och mimosasallad. I kylen hittade jag en bit fetaost, svarta oliver och körsbärstomater. Måltidsdrycken blev mjölk – det var ju Folknykterhetens dag igår, inte bara Kristi Himmelsfärdsdag. Men den senare till ära dukade jag med änglaservett. Lite kristlig är jag allt.
Jag har svårt att finna ro. Ändå är jag trött jämt. På kvällen tände jag ljus i vardagsrummet och satt och njöt av min bok. Spelade lite Wordfeud. Inte ett skit att se på TV. Tyst i huset, för ovanlighetens skull. Var det därför jag inte fann nån ro?
Selfie den 15 maj 2015 – med rynkor och allt.
Satt och lekte med mobilkameran och tog en selfie som jag skickade upp till Instagram. Fjorton personer gillade bilden av mig. Fjorton personer… Jag själv är inte överdrivet förtjust i selfies. Det är väl den där lille som sitter på axeln och säger
Du ska inte tro att du är nåt!
Men jag försöker ta en bild som jag kan använda i mitt CV, på LinkedIn och i ansökningar. En bild som visar hur jag faktiskt ser ut – med rynkor och allt…
Natten blev en prövning. Jag gick och la mig vid 23-tiden, läste ytterligare en stund och släckte före midnatt. Klockan två vaknade jag och låg vaken en stund innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Då mobilsurfade jag och läste fram till klockan sju när jag klev upp. Såna är mina nätter numera.
Dagens viktigaste projekt att är åka till bilverkstan för att få hjälp att byta en lampa. Clark Kent* blev ju underkändi besiktningen och ska vi ut och fara med honom i helgen vill jag inte köra olagligt. På vägen hem stannar jag för att köpa en flaska torrt vitt vin till kvällens räkor. Min älskling kommer nämligen hit idag. Räkor med tillbehör kan vi äta båda två och det är enkelt att bara koka ägg, skiva avocado och citron och ställa fram dillkrukan och aioli. Till helgfrukostarna har jag betalat alldeles för dyrt för spanska blåbär och holländska hallon, men vi behöver få i oss C-vitamin.
Detta bildspel kräver JavaScript.
En liten tur med dammvippan ska jag ta samt hänga upp rena handdukar som vi kan smutsa ner. Lite fil och müsli ska jag få i mig innan jag åker till verkstan. Äggen kokar jag när jag kommer hem, räkorna får ligga i frysen till dess också. Min helg rullar på och kanske får jag mer ro när Anna är här.
Idag går mina tankar till vännen som ska gå på en kollegas och väns begravning samt till vännen som väntar besked efter en anställningsintervju. Jag håller mina tummar för er båda, även om syftena är olika!
Vad gör DU den här helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan så blir jag lite gladare!
Idag bestämde FEM och jag oss för att dissa centrum. Det är krångligt att ta sig dit, parkeringsavgifterna är skyhöga, så nej tack – vi gjorde en loppistur. Det var verkligen synd att Återbruket bara har öppet måndag – fredag – det är ju en kommunal verksamhet, så det är ju bara vård- och omsorgspersonal som jobbar helger inom Uppsala kommun. För jag har bestämt mig, jag köper hyllorna. Hur jag sen får hem dem är en annan historia. Men det ska nog gå. Ful får man vara, men inte dum, som sagt…
Anna var lite yrslig när hon provade den vita bästefåtöljen för ett par veckor sen.
Vi fick tyvärr ingen ordning på den blåakontorsstolen som jag fick av A och J, så vi bar ut den i FEM:s bil och styrde kosan mot Helping Hand. Där var det en väldigt gapig unge med en lika gapig mamma som tyvärr störde friden. Men detta till trots lyckades FEM sno den vita bästefåtöljen, som Fästmön provsatt för ett par veckor sen, mitt framför ögonen på en annan spekulant. Nu ska FEM:s sambo få nåt skönt och framför allt heltatt sitta och läsa i! Vi fick god bärhjälp av en väldigt vänlig och stark man, men jag skulle ju vara med på ett hörn och lyfta. Naturligtvis gjorde jag mig illa på nåt vasst. Blodet sprutade och jag höll som vanligt på att svimma, men fick stopp på eländet samt ett plåster. Som tack lämnade vi kontorsstolen där.
Här är några bilder från vårt besök på Helping Hand idag:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Nästa stopp blev Myrorna i Boländerna som ligger bara runt hörnet. Redan i entrén möttes vi av ett härligt bokbord med bland annat Maria Langböcker. Där fanns en hel del annat smått och gott, allt från gaylitteratur till en urhäftig stormhatt… Tyvärr även här gapiga människor som envisas med att SKRIKA i sina mobiler… En liten sak till Anna samt en pocketbok följde med hem härifrån.
Här är några bilder från vårt besök hos Myrorna:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Röda Korsets Kupan blev nästa stopp på turen. Där botaniserade vi bland böckerna och jag träffade på Uppsalas bästa fotograf där. Det blev en lång pratstund, så jag fotade inte så mycket. Men en inbunden bok för 15 kronor följde med därifrån.
En söt liten jet set box för 30 kronor. Men den fick stanna kvar i Kupan.
Efter tre ställen var det dags att fylla på med nåt sött. Vi inledde besöket på Erikshjälpenmed kaffe och var sin bit cheesecake. FEM telefonerade med sin sambo och gestikulerade vilt, men skrek inte. Hon trodde nog att det var bildtelefon… Vi tog en selfie och jag pratade med en urtrevlig ung man vars farfar var kantor. Man träffar nämligen trevliga människor på loppisar och i second hand-affärer också.
Här är några bilder från Erikshjälpen:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det var en lyckad loppistur. Jag fyndade två böcker och en liten grej till Anna. FEM köpte en bok till mig, men vad hon köpte mer får hon själv berätta om medan jag beställer hemkörningspizza till middag.
Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.
Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.
Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.
Vi tog en gofika igår. Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.
Chokladkaka av kladdig sort.
Vi gjorde tabberas på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.
Lemlästade pepparkakor.
Nog trodde jag att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.
Fjollig tomte.
Före maten tog vi drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).
Torrostade jordnötter.
Som den kycklingexpert jag är ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.
Jag stekte och stekte och stekte…
Anna dukade med finporslinet.
Annas finporslin.
Det var lite oklart hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.
Så här trinda blev allas magar, ungefär.
Jag pratade alldeles för länge i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.
Äldsta bonusdottern.
Vi myste med ljuslyktor. Slumrade lite. Pratade. Såg CSI Miami på FOX.
Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.
Vi blev nästan för trötta för att gå och lägga oss i sängen.
För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.
I natt hade det snöat. Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.
Ett kvarglömt, rätt torrt päron.
Efter frukost grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…
Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 