Helgsummering Alla hjärtans dag 2016

Ett inlägg om min helg.

---

 

En helg passerar så snabbt. I morgon startar arbetsveckan igen. Det klagar jag inte på, men ibland önskar jag att jag hade mer fri tid, att helgerna skulle vara längre. Jag hinner inte göra det jag vill göra och jag orkar inte heller. Trött är jag hela tiden också. Det känns som om jag inte sover tillräckligt, men räknar jag timmarna gör jag det. Ser jag mig i spegeln, däremot… då ser jag ut som en sengångare – alldeles mörk runt ögonen.

Jag tycker inte att jag gör så mycket när jag är ledig heller. Därför blir det en tillbakablick på min helg för att se om den var tom eller full… eller kanske nånstans mittemellan…

På fredagskvällen fick det bli ostbågsringar till middag och godis till dessert. Jorå, jag hade kvar från förra helgen. En maskin tjockis-svart tvättade jag innan jag kollade på en inspelning av Antikrundan från Järvsö och amatörvärderade och jag såg på Shetland. Sen var det god natt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På lördagsmorgonen väcktes jag av nåns tvättmaskin. Jag låg en stund i sängen och läste, men jag hade en del måsten att ta tag i. Tyvärr fick jag tacka nej till en inbjudan till ölprovning bara för att jag är så disciplinerad. (Ibland är det jobbigt att vara sån!) Jag lyssnade på klassisk musik, försökte vara ansvarstagande och kreativ, städade… Som belöning gjorde jag en utflykt till Gränby köpstad och City Gross. Träffade Lucille och hennes man och pratade om nåt så intressant som rörmokeri och stamrenovering. Framåt kvällen grillade jag kyckling i min nya grillpanna och serverade mig en delad filé tillsammans med en blandning av jumbofrites och pommes frites, hot béarnaisesås och ett glas zinfandel. Efter maten hällde jag ner mig i bästefåtöljen och läste ut boken om Millie Bird och åt upp resten av förra helgens lördagsgodis. Jag missade visst både den däringa musiktävlingen på TV och QX-galan, för att inte tala om Knausgårdprogrammet på SvT2…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söndagar sägs vara vilodagar – i alla fall för somliga. Nån i huset tvättade före klockan sju igen. Till sist gav jag upp försöken att ta sovmorgon och ägnade mig i stället åt Patrik Sjöberg. Fästmön fyndade den boken på loppis för ett bra tag sen och häromdan passade jag på att låna med mig den hem. Det handlar inte om att jag plötsligt har fått ett intresse för sport. Mitt bokmål för februari månad är nämligen att läsa fler böcker som inte är deckare. Halvvägs in i månaden kan jag avslöja att det troligen blir måluppfyllelse med råge! En maskin grönt – bland annat innehållandes den sista av förra årets juldukar! – startade jag vid lunchtid. Lite Wordfeud med en sjuk kollega och en frisk vän hann jag med under dan också. Och naturligtvis telefonerade jag med lilla mamma.

Det hade snöat rejält i natt, så jag fick skotta vid garaget innan jag åkte och hämtade min kära. Alla hjärtans dag firar vi emellertid kanske nästa helg, när vi samtidigt firar ytterligare en födelsedag i familjen.

Lite tjafs måste det bli en söndag också, uppenbarligen. Jag har försökt få klarhet i varför Pinterest blockerar mig från att ”pinna” bilder från min egen blogg. Fyra gånger har jag kontaktat dem, två gånger har jag fått svar – och det var naturligtvis inte svar som gav mig nån förklaring. Därför, om inget positivt händer tills i morgon, avslutar jag mitt konto där. Tyvärr. Det har varit både roligt och praktiskt med Pinterest, men när en inte kan få svar på sina frågor kring varför en privat blogg blockeras då vill inte jag vara med längre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Min Alla hjärtans dag avslutar jag med läsning (min favoritsysselsättning) och sista delen av London Spy, en fin avslutning på den här helgen. Men vad har DU gjort i helgen? Orkar du skriva några rader och berätta, gör det gärna i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2015: Inspelning pågår!

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En av SvT:s mer lättsamma serier som jag gillar är Stjärnorna på Slottet. Nu pågår inspelningen av de avsnitt vi tittare får se troligen nån gång i mellandagarna i vinter. Den tionde säsongen av serien spelas in på Ericsbergs slott i Södermanland – där Pintorpafrun spökar, sägs det…

Stjärnorna på Slottet 2015 är från vänster Amanda Ooms, Morgan Alling, Marika Lagercrantz, Stefan Sauk och Clarie Wikholm. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Fredrik Sandberg)

Årets stjärnor är skådespelare, kan man lätt konstatera:

• Amanda Ooms är även författare och konstnär. Hon är också rätt känd för att vara både ett ex till och nuvarande sambo med Thåström…
• Morgan Alling skriver också, men är kanske mest känd som Siw Malmkvists brorson som växte upp på barnhem.
• Marika Lagercrantz är inte bara skådespelare utan även regissör. Dessutom är hon dotter till Olof Lagercrantz, lyriker och litteraturvetare som bland annat var chefredaktör på Dagens Nyheter. Och så är hon syster till författaren David Lagercrantz som står bakom den fjärde Millenniumdelen (utkommer i höst).
• Stefan Sauk har spelat satir och komedi men även iklätt sig rollen som underrättelseofficer. Vidare dansade han 2010 i Let’s dance.
• Claire Wikholm har jobbat med skådespeleri och mycket teater, men hon har även skrivit en bok. Och så har hon ett stort intresse för deckare! Jag minns henne främst från tidernas mest utskällda julkalender Broster, Broster! från 1971 där hon spelade mamma.

För första gången är det fler kvinnliga stjärnor än manliga, påpekar Aftonbladet. För en gångs skull har Pravda rätt. Oavsett det är jag själv mest nyfiken på Marika Lagercrantz och Claire Wikholm. De råkar vara kvinnor.

Brukar DU se på Stjärnorna på Slottet och om så, vem eller vilka är DU mest intresserad av i årets gäng???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius

Ett inlägg om en film.

---

 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Titeln på filmen är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

Missade du filmen? Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Ja det är våååren, det är våååren, som har kommit igen…”

Ett regnigt inlägg.

---

 

… och med den kärlekeeeen…

Så fortsätter den gamla dängan jag påbörjade i rubriken. Du ser! Det är inte bara min Fästmö som kan en massa gamla slagdängor, även jag kan en och annan. Men du ska vara glad att du inte hör min stämma sjunga låten. Min stämma är nämligen sällan ljuv. För tillfället är den fortfarande morgonskrovlig trots att jag har varit uppe ett tag. Kanske beror det på att jag skrattade lite – och fick glädjen att locka en och annan vän att skratta redan före klockan åtta i morse. Utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att vi mästerkockar måste hålla oss samman.

I övrigt kan man lätt hålla sig för skratt när man vaknar upp till detta:

Det regnar idag…

Natten till söndagen hade vi nästan sju grader kallt här och snö (vinter); idag är det regn och blåst (höst). Det är alltså vår. Vi som är födda på våren, typ Annas pappa, Anna och jag själv, får ofta höra att våra humör är som våren (lika omväxlande)… Det är inte roligt att höra. Fast det kanske ligger en och annan sanning i det… Ehum… ja…

För ett år sen fick jag ryggskott på Annas pappas födelsedag. I år klarade jag mig, men fick i stället väldigt ont i nacken. Det kan bero på att jag…

• läser för mycket (böjer nacken för att se texten)
• spelar för mycket Wordfeud på mobilen (böjer nacken för att se texten)
• sitter för mycket vid datorn (böjer nacken för att se vad jag skriver eller läser)

Igår försökte jag därför vila en aning från allt och i stället mest ägna mig åt att kalasa. Det känns ingen större skillnad i nacken idag. Nä, jag skulle behöva gå till optikern och göra en synkontroll och kanske skaffa bättre linser och brillor. Det skulle helt klart bota en del av gamnacken. Vidare behöver jag, till mitt arbetsrum, inte bara en ny Billy rödbrun utan också en ny, hög skrivbordsstol – den jag har är trasig. En ny stol skulle göra att jag finge räta ut ryggraden lite bättre när jag sitter vid datorn och inte som nu, krypa ihop. Men, men, detta är exempel på saker jag inte har ekonomi till. Däremot måste jag försöka skrapa ihop lite slantar till en vanlig linsbeställning. Jag köper alltid på nätet och det är så mycket billigare än att köpa hos optikern. Jag skulle behöva kolla synen för jag ser inte optimalt med de styrkor jag har just nu (olika styrkor på ögonen, dessutom). Fast det får vänta. Till sen. När jag har råd, nån gång.

Mina svindyra glasögon väl en sju, åtta år på gamnacken och skulle behöva lite andra styrkor i glasen.

Det händer inte mycket här. Jag har fyllt i ett kort digitalt, nåt som alltid brukar krångla tack vare e-legitimationen. Idag använde jag mobilt bank-ID och det gick betydligt snabbare. Dessutom behövde jag varken dosa och sladd eller plastkort. Det jag emellertid stilla undrar är hur säkert detta är…

Anna börjar jobba i eftermiddag och jobbar kväll ända till klockan 21. Det betyder att vi missar Jordskott, så jag har ställt DVD:n på inspelning så får vi titta efteråt. Det är roligare att titta tillsammans. Det var också roligare att se både Arne Dahl och Fortitude med Anna igår kväll än att glo ensam. Jag klarade nästan av att sitta stilla under Fortitude, men bara nästan.

Men TV är för kvällen. Resten av dan, då? Tja, dammlagret jag försöker låtsas att jag inte ser, anfaller mig snart i form av dammråttearméer. Dessutom borde jag köra en eller ett par maskiner tvätt – jag ska ju resa bort till påsk och behöver lite rena kläder. Påskdagarna börjar för övrigt bli fulltecknade med storhandling och andra ärenden åt mamma, fika hos nyblivna 98-åringen och träff med en eller två kamrater som bor i eller i närheten av Metropolen Byhålan. Och så ska jag ut och skena längs sjön och fota en massa. Våren brukar ligga några steg före nere i södern än här, nämligen…

Knoppar fotade i Metropolen Byhålan påsken 2011.

Vad händer hos DIG idag??? Fixar du iordning din cykel, byter till sommardäck på bilen eller skottar du snö? Skriv gärna några rader och berätta – jag behöver input från den verkliga världen, tack!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frost/Nixon

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Icke manliga skor?

Det här är, som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sju år och ansvarig har fortfarande inte tagit på sig… ansvar…

Ett förbannat inlägg.

---

 

För sju år sen filmades en cancersjuk man i samband med en dokusåpa på Sjukstugan i Backen. Ett dygn efter inspelningen avled mannen och ungefär en månad senare visades avsnittet på TV. Susanna och hennes mamma fick en chock när de såg sin pappa/make. Situationen som hade filmats var när pappan drabbats av akut andnöd. Ansiktet var osynliggjort, men dottern och hennes mamma – och även grannar! – kände igen röst och kläder. De anhöriga stämde då den ansvariga organisationen, men förlorade i tingsrätten och tvingades betala rättegångs-kostnader. Därefter överklagade de och nu i oktober ska fallet tas upp i Svea Hovrätt. Det är första gången de anhöriga berättar i media om detta och det gör de i lokalblaskan idag.

Hela historien är märklig. I hovrätten sägs organisationen ifråga, för övrigt den organisation som har ansvar för vård och hälsa om och för vårt läns invånare, vara motpart. Men det märkliga är att mediekoncernen bakom dokusåpan mer och mer har kommit till tals och också sagt sig vara villig att betala eventuellt skadestånd till de anhöriga om hovrätten dömer så.

Tingsrättens friande är underligt, tycker jag.

Tingsrättens resonemang kring sitt friande av organisationen är underligt. Rätten anser nämligen att avsnittet, som för övrigt visades på TV3, har brutit mot sekretessen. Men eftersom materialet också lämnades till media omfattas det av meddelarfriheten. Personalen som pratade om patienterna anses inte ha haft nåt brottsligt uppsåt. Och därför frias organisationen. Jag trodde att syftet med meddelarfriheten var att skydda den enskilde, inte en organisation…

De anhöriga känner sig väl bemötta av personalen och det är inte personalen som sådan som de vill ska ta sitt ansvar – det är organisationen, personalens arbetsgivare, som måste ta sitt ansvar. Även om mannen gett sitt samtycke, enligt organisationen, tycker de anhöriga att det är moraliskt fel att filma en döende person. De vill nu se en fällande dom så att andra människor som är anhöriga till svårt sjuka inte ska hamna i samma situation.

På sätt och vis har det blivit ett delvis önskat resultat: organisationen har inte fortsatt med dokusåperiet. Men man har ändå inte medgett att man har gjort fel.

Eftersom jag vid den här tiden jobbade inom organisationen var detta en dokusåpa jag följde. Jag sa vid flera tillfällen till min chef att h*n nog borde titta och ha lite koll på serien i sin roll som dåvarande informationschef för organisationen ifråga (inte vid Sjukstugan i Backen – som h*n var tidigare och som h*n nu är igen). H*n visade noll och intet intresse. Personligen kan jag känna att om h*n hade tittat och hade reagerat, så skulle det inträffade inte ha behövt ske. Men, som sagt, trots en lön som då  (2007) var högre än nuvarande riksdagsledamöters nya lön (61 000 kronor i månaden, enligt TT), var intresset att ägna 20 minuter varje måndags- till torsdagskväll noll.

Jag tycker att det här är förskräckligt. Detta skulle ha kunnat undvikas om inte organisationen ifråga och Sjukstugan framför allt varit så mediekåta, för att tala klarspråk. Visst gav dokusåpan en hel del postivt, men eftersmaken är minst sagt fadd. Organisationen ifråga bör ta sitt ansvar och erkänna att man har gjort fel och inte bara skylla på den föregående politiska majoriteten!!!

Det blir en rejäl och fet svart bak för denna ovilja att visa intresse och att vägra ta sitt ansvar! Skäms!

Ta ansvar, erkänn fel! Men det gör inte organisationen som sägs ansvara för länsinvånarnas hälsa och vård. Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hellre Paradiset än lärarhögskolan

Ett inlägg om hur det är nu för tiden.

---

 

Fler unga vill bli dokukändisar än lärare. (Bilden är ur filmen Hets från 1944.)

En av gårdagens snackisar, förutom allt eftersnack kring valet och ny regeringsbildning, var väl den om Paradise Hotel vs. lärarhögskolan. Valet i det senare fallet utföll till Paradise Hotels fördel. Det är alltså fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarhögskolan, enligt lajkat.se Ganska hårresande fakta, if I may say so… Paradise Hotel är en dokusåpa av allra lägsta kvalitet, anser jag. Allt går ut på en sak: att ligga så mycket som möjligt framför kameran (ja, jag har sett ett par avsnitt).

Inför den sjätte säsongen av inspelningarna av dokusåpan sökte 11 000 unga personer in för att vara med i serien. Till lärarhögskolan sökte ”bara” 10 198 personer förra hösten. Det handlar inte om behörighet, som man kanske skulle kunna tro vid första anblicken. De flesta som sökte till Paradise Hotel skulle troligen vara behöriga att söka utbildning till lärare.

Nu ligger siffrorna ändå ganska nära varandra, men lite skrämmande tycker jag allt att de är. För till mig talar de sitt klara och tydliga språk: det handlar om att unga människor vill bli berömda, sedda och rika snabbt, inte fasen vill de skaffa sig en utbildning och jobba för en rätt medioker lön – bland unga människor som vill bli berömda, sedda och rika snabbt.

I mina ögon är detta helt sjukt. Samtidigt måste man studera närmare vad i det hela som är sjukt. Uppmärksamhetsbehovet, kanske? Eller det faktum att unga idag inte orkar kämpa för nånting, beror det på att de har blivit serverade alltför mycket för lätt?

Jag har inga barn själv och det är säkert tur. För jag skulle nog ställa en hel del krav. Men jag skulle samtidigt ge barnen uppmärksamhet och framför allt uppskattning om de gjorde nåt bra. Är det kanske så att dessa Paradise Hotel-brats inte fick nån uppskattning när de gjorde bra saker som barn?

Inför framtiden tycker jag att det här är skrämmande. Allra helst som undersökningar i samband med valet visade att skolfrågor är de viktigaste frågorna enligt svenska folket. Samtidigt kan vi se att antalet sökande till lärarutbildningar är högre än antalet utbildningsplatser. Nu var många som sökte inte behöriga till utbildningen, men det var nästan 4 000 behöriga som inte blev antagna hösten 2013.

Det mesta i detta låter helt rörigt. Skolan var den viktigaste valfrågan, men våra unga är mer intresserade av att vara med i dokusåpor än att utbilda sig till lärare. Ändå sökte många utbildningen och många behöriga kom inte in. Råder det inte brist på lärare? Råder det inte brist på bra lärare? Lärare som är så bra att de till exempel inte låter normalbegåvade stanna kvar i en särskoleklass under hela grundskolan, såsom skedde med min yngsta bonusdotter? Vad har hon för framtid nu? Hon kan ju inte få grundskoletiden tillbaka. Är alternativet månne att söka till Paradise Hotel..? Nä, jag tror att vår Frida är klokare än så. Om hon får rätt stöd och hjälp att komma vidare.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kunnig!

Ett skrytigt inlägg.

I kväll gick säsongens tolfte och sista program av Antikrundan. Självklart laddade jag med appen och värderade föremålen från bästefåtöljen. Och det gick riktigt bra, faktiskt! Jag knep ganska omgående ett par fullpoängare, gjorde några missar och ett par halvmissar och rundade av med fullträffar. Landade till sist på nio poäng av 17, vilket gav mig omdömet Antikkunnig.

Nästa säsongs orter är redan bestämda och som vanligt blir det inte Uppsala, tyvärr. Knutte bor ju här, så jag gissar att han i alla fall vill se lite andra prylar på andra håll i landet. Men till de här ställena kommer experterna och värderar och spelar in program:

Inspelning kl. 12.00-18.00:

• Fredagen den 22 augusti: Karlskrona, Marinmuseum
• Söndagen den 24 augusti: Jönköping, Munksjömagasinen
• Tisdagen den 26 augusti: Norrköping, Värmekyrkan
• Lördagen den 30 augusti: Mariehamn, Alandica
• Måndagen 1 september: Falun, Dalasalen (Nu har herr Raffa chansen!)
• Onsdagen den 3 september: Örnsköldsvik, Själevads kyrka

Två experter hoppar av. Det är klockexperten Bertil Svensson, som vill göra annat och bokexperten Harald Hultqvist, av hälsoskäl.

Men den kunniga hemma i bästefåtöljen räknar med att vara på plats med appen! För lite sporrad blir jag när jag noterar att jag är utvecklingsbar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen kom det!

Ett inlägg om väder och vind.

Äntligen kom det! Regnet, vill säga. I natt har det regnat mycket och dagen är ännu grå, blåsig och blöt. Lite höstlik. Det fina med såna här sommardagar är att man får tillåtelse av sig själv att sitta inomhus. Kanske njuta av en god bok eller en film. Vila soleksemen, för somliga.

Igår var det typ 35 grader varmt när jag stapplade iväg i jeans och linne (sic!) för att ta bussen in till stan. Jag hade en dejt med min frissa M. Kalufsen skulle bort. På bussen satte sig en ung kvinna ett par säten framför mig. Hon hade på sig… och nu skojar jag inte!.. en pälsväst!

Pälsväst i 35 graders värme.

Jag klev av en hållplats tidigare än jag skulle. Skälet var att jag hade tagit en tidigare buss. Passade på att gå igenom Kvarnen, en av Uppsalas miljoner gallerior. Men till skillnad från de andra galleriorna finns det en bok- och pappershandel i Kvarnen, en sån där av gammal sort. Jag gick in och bara tittade och njöt.

Hos Salong Frizz gick allting bra. Mitt hår blir alltid fantastiskt fint när jag lägger huvudet i Monas händer. Här är en av frisyrerna hon fick till igår. Dock inte den jag gick därifrån med…

En av de snygga frisyrerna M fixade till igår.

Passade på att köpa den där braiga, men svindyra hårmoussen också. Nej, jag har inte alls råd med det nu, fast det skiter jag i.

Fästmön kom och hämtade mig och vi gjorde först ett besök hos glasaffären bredvid, Gyllenetider Antik. Där swoschade min jobbets iPhone till och jag fick mejlsvar från min chef. Han har skickat ett rekommenderat brev som borde komma fram innan jag åker till… Östersund… Eh, va? Dit visste jag inte att jag skulle åka.

Så traskade vi genom en het sommarstad till Restaurang Messob. Vid floden satt massor av människor och bara njöt i solen. Jag försökte enbart få med näckrosbladen på bild, men det gick inte.

Näckrosor i floden, folk bredvid floden i gräset.

Vi åt och drack gott och gick sen mot bussen för att åka hem och se premiäravsnittet av en av sommarens TV-höjdpunkter, Morden i Midsomer. Jag hade ställt DVD:n på inspelning så det var ingen fara, men man vill ju ändå titta om man kan. På väg till bussen passerade vi Annas gamla skola Magdeburg, åter en fantastiskt vacker byggnad – OCH skola! – i Uppsala.

En flickskola.

Sen joinade Kiss-Lisa oss och det blev NÖDvändigt att uppsöka en toalett. I en annan av Uppsalas gallerior, S:t Per, fann vi en sådan som på utsidan fick mig att tänka på T-banan i Stockholm…

T-banan i Stockholm eller toaletterna i S:t Per i Uppsala?

Vi hann hem i god tid till kvällens mord. Mamma hade ringt, så jag fick ringa upp. Sen blev det inte bara mord utan också Bates Motel.

Idag vet jag inte vad som händer. Kanske behöver vi en mellandag när vi bara gör ingenting. I morgon blir det storhandling, packning, tankning, hämtning av resväska med mera. Det är allt jag vet.

Just nu njuter jag av tystnaden utanför (barn leker inte och föräldrar grillar inte utomhus när det regnar). Tjolahopp!

Livet är kort.

Read Full Post »