De underkända

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Etthundra mil

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.

---

 

Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagarna mörkna…

Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.

---

 

Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!

Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.

Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.

Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.

Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.

Vilka får August 2015?

Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.

Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.

Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2015: Inspelning pågår!

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En av SvT:s mer lättsamma serier som jag gillar är Stjärnorna på Slottet. Nu pågår inspelningen av de avsnitt vi tittare får se troligen nån gång i mellandagarna i vinter. Den tionde säsongen av serien spelas in på Ericsbergs slott i Södermanland – där Pintorpafrun spökar, sägs det…

Stjärnorna på Slottet 2015 är från vänster Amanda Ooms, Morgan Alling, Marika Lagercrantz, Stefan Sauk och Clarie Wikholm. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Fredrik Sandberg)

Årets stjärnor är skådespelare, kan man lätt konstatera:

• Amanda Ooms är även författare och konstnär. Hon är också rätt känd för att vara både ett ex till och nuvarande sambo med Thåström…
• Morgan Alling skriver också, men är kanske mest känd som Siw Malmkvists brorson som växte upp på barnhem.
• Marika Lagercrantz är inte bara skådespelare utan även regissör. Dessutom är hon dotter till Olof Lagercrantz, lyriker och litteraturvetare som bland annat var chefredaktör på Dagens Nyheter. Och så är hon syster till författaren David Lagercrantz som står bakom den fjärde Millenniumdelen (utkommer i höst).
• Stefan Sauk har spelat satir och komedi men även iklätt sig rollen som underrättelseofficer. Vidare dansade han 2010 i Let’s dance.
• Claire Wikholm har jobbat med skådespeleri och mycket teater, men hon har även skrivit en bok. Och så har hon ett stort intresse för deckare! Jag minns henne främst från tidernas mest utskällda julkalender Broster, Broster! från 1971 där hon spelade mamma.

För första gången är det fler kvinnliga stjärnor än manliga, påpekar Aftonbladet. För en gångs skull har Pravda rätt. Oavsett det är jag själv mest nyfiken på Marika Lagercrantz och Claire Wikholm. De råkar vara kvinnor.

Brukar DU se på Stjärnorna på Slottet och om så, vem eller vilka är DU mest intresserad av i årets gäng???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

FEM vann unikt loppisfynd!

Ett vinnande inlägg.

---

 

En vinnare är dragen! Ja det står FEM på lappen och jag var inte dragen när jag utförde dragningen – jag bara skriver väldigt fult. Dessutom är bilden oskarp.

Dragning har nu förrättats i utlottningen av det unika loppisfyndet! Och vi har en vinnare! Det var fem som deltog i utlottningen – och FEM som knep vinsten! Ja, alltså FEM är EN person. Dessutom en människa jag har känt i 45 år i höst, så det känns lite extra roligt att få lägga ett grönt paket i brevlådan under morgondagen (jag har ju din adress).

Nu var det inte så att FEM gynnades av vår vänskap eller att hon vann för att hon svarade först. Alla deltagares namn skrevs på lappar och las i en liten påse. Däruti stacks Toffelhanden som drog upp lappen här intill.

I det lilla gröna paketet du får, FEM, ligger en bok från vår barndom. Bokens karaktärer utgjorde familjen i julkalendern år 1969, samma år jag började skolan, men ett år innan du och jag lärde känna varandra. Den här boken berättar vad som hände i mellandagarna, det vill säga efter julkalendern och fram till nyåret 1969/1970. Enligt baksidestexten är den en rysare…

Och vem som skrev den här boken behöver jag nästan inte avslöja, för det visste alla som svarade: Tage Danielsson, en östgöte i förskingringen som gick bort alldeles för tidigt. Jag tror att han skulle han myst och skrattat gott om han fick veta att boken nu går från östgötes hand till östgötes, så att säga.

Herkules Jonssons storverk!

En riktigt god läsning önskar jag dig, FEM!

==> Du som fortfarande är tävlingssugen kan alltid tävla om armbandet. Jag vill ha några fler aspiranter på det innan jag förrättar dragning! Klicka här för att komma till den tävlingen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den stumma flickan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Julen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!

Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.

Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra på TV!

Ett berömmande inlägg.

---

 

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mary Poppins

Ett inlägg om en musikalisk film.

År 1964 var jag två år. Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagslugn

Idag har vi bestämt att vara inne hela dan och läsa böcker och spela spel och bara vara. Det passar perfekt, för utomhus regnar det. Jag är trött efter gårdagens utflykt till Stormarknaden, även om jag förstås är stolt över att jag klarade av trippen. Men resten av eftermiddagen och kvällen var jag som en trasa. Fästmön lagade mat och diskade, jag åt och drack och sen låg jag mest i fåtöljen.

Vi spelade en hel del Wordfeud igår, men glodde också på TV. Först var det ju säsongsstart av Stjärnorna på Slottet.

Stjärnorna samlas och dricker bubbel.

Efter Stjärnorna, ett julspecial av Downton Abbey – med löfte om att det finns en ny säsong med program! Men jag undrar hur det blir med tanke på hur gårdagkvällens avsnitt slutade…

Min favorit till vänster, Dame Maggie Smith som spelar farmor Crawley Grantham.

Jag har fått betydligt bättre aptit. Det kan väl dels bero på att det är godare mat nu än Findus och ICA:s frysta rätter eller nyponsoppa, men framför allt på att jag har sällskap. Till och med godis smakar gott! Igår kväll öppnade jag julklappen från Linn och vi smockade i oss en hel del bitar.

Det ser ut som om det är köttbullar i påsen, men det är belgiska tryfflar. Otroligt söta, så man kan inte äta många åt gången.

Idag vaknade jag av att den ena grannen skrällhostade och den andra grannen gallskrek. Jag fattar inte att det är så lyhört här! Det är så oerhört trist att höra allt som grannarna säger i telefonen och till sina barn, sina gäster och till varandra! För att inte tala om när det hörs vad de gör på toaletten… Naturligtvis måste förhållandet vara det motsatta, de hör allt jag gör också. Men med tanke på ljudnivån i flera av lägenheterna är det inte så troligt. Och sen jag kom hem från sjukhuset behöver jag ju inte gå upp om nätterna flera gånger så det slipper höra vad som händer på toaletten här uppe! Det är nog den bästa förändringen efter operationen! Jag har emellertid ont på vänster sida om operationsärret och det plågar mig framför allt när jag rör på mig. Dessutom har den där jävla hälen börjat bråka igen. Men annars mår jag så mycket bättre än jag har gjort på länge – och det är jag väldigt tacksam över!

Vi frukosterade rätt länge idag med lokalblaskan, Wordfeud och roliga historier. Jag mår så mycket bättre när Anna är här, jag känner mig visserligen fortfarande svag och orkeslös, men jag är gladare och piggare.

Mild lättyoghurt med müsli och blåbär från Djurö.

Jag har fått börja slänga de fina blommorna jag har fått av alla snälla. Igår åkte jobbets blommor i sopen och idag åker nog tant Raffas. Men jag har julstjärnan från mammakusinen B och make A kvar samt naturligtvis de vårliga tulpanerna som kom igår från Rippe. Idag har jag slängt de blåa hyacinterna som Anna hade köpt tills jag skulle komma hem från sjukhuset, men amaryllisen står ståtlig på köksbordet och jag tror att den exploderar när som helst!

Amaryllis på väg att explodera?

På min agenda idag står dusch och hårtvätt. Det är jättejobbigt att stå upp, men sist klarade jag det under hela duschen. Snart åker pallen ut i förrådet igen! Mamma ska få ett telefonsamtal, vi hördes inte alls av igår.

I kväll blir det bordskyckling med jasminris till middag och lite senare ska vi glo på en finlandssvensk thriller på SvT. (Man kan undra vad som hände med julfreden i Åbo… Fast när jag kikar på bilderna ser det inte ut att vara juletid när thrillern har spelats in!) Jag måste säga att SvT har nog visat de bästa programmen under julhelgen och mellandagarna!

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Festligheter

Äh, inte har jag några festplaner, inte! Jag orkade ju med nöd och näppe vara vaken till klockan 22 igår kväll. Hade två synnerligen spännande och snabba partier Wordfeud på gång – förlorade båda.

Min älskade hade ju lyhört snappat upp att jag var sugen på keso och Mariekex. Gårdagens middag blev därför rena festen – nyponsoppa med just keso och Mariekex. Det ser INTE gott ut, men det smakade ljuvligt!

Det ser mera ut som nåt hunden har hostat upp, men det var ljuvligt gott.

Medan jag åt studerade jag dagens post – tidningen Journalisten och ett julkort från fru Klon. När det gäller Journalistförbundet, till vilket jag är dubbelansluten, noterade jag med glädje för ett par dar sen att man skaffat ett presskortsombud här i Uppsala. Det blir en sak att försöka fixa i mellandagarna, det vill säga ta kort på mig själv och knata iväg till ombudet med dessa plus leg. Mitt gamla presskort gick ut i oktober och jag har inte haft möjlighet att åka till Stockholm och förnya det på kontorstid, knappt, vardagar, sen dess.

Dagens post – fast igår, dårå.

I morse vaknade jag irriterande tidigt av att nån i huset – gissa från vilket håll: vänster (för långt för att höras till sovrummet), höger, över (har ingen över mig), under – slängde en stol i golvet, lät det som. Jag har verkligen ingen lust att gå upp klockan halv sju en lördagsmorgon! Så jag gjorde en FEM, läste lite i sängen, alltså, och sen – HEPP! – slocknade jag. När jag vaknade var klockan nästan tio…

Dagens lilla projekt blir att duscha och tvätta håret. Jag vet inte vad hårtomtarna gör med mitt hår om nätterna, men jag har fått en ännu värre Tintin-frisyr än jag hade på sjukhuset. Se själv:

Tintinfrilla.

Dagens andra lilla projekt består av att ta en lite tur utomhus. Jag har ju fått friplåt till Allstar och dit vill jag ju självklart gå i kväll – NOT!!!

Allstar – nästa skilsmässohäng, eller?

Nej tack, jag är verkligen inte sugen på att ge mig ut och roa mig på det sättet. Jag tänkte mest ta mig en liten tur till soprummet – om jag pallar.

I övrigt kommer min sprutsköterska nån gång och så ska jag spela klart en spännande Wordfeudmatch med en som jag inte har klått en enda gång (men oj, vad jag kämpar på det! 😉 ).

Jag har också ett par idéer till mer seriösa blogginlägg. Känner att det är dags för lite sånt och inte bara en massa skittrist om mina krämpor.

Vad har du på gång idag, tro??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »