Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mellandagar’

Ett inlägg om en bok.


 

De underkändaFörfattarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.


 

Gatlykta och höstträd

Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!

Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.

Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.

Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.

Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.

Augustpriset

Vilka får August 2015?

Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.

Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.

Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En av SvT:s mer lättsamma serier som jag gillar är Stjärnorna på SlottetNu pågår inspelningen av de avsnitt vi tittare får se troligen nån gång i mellandagarna i vinter. Den tionde säsongen av serien spelas in på Ericsbergs slott i Södermanland – där Pintorpafrun spökar, sägs det…

Stjärnorna på Slottet 2015

Stjärnorna på Slottet 2015 är från vänster Amanda Ooms, Morgan Alling, Marika Lagercrantz, Stefan Sauk och Clarie Wikholm. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Fredrik Sandberg)


Årets stjärnor är skådespelare,
kan man lätt konstatera:

  • Amanda Ooms är även författare och konstnär. Hon är också rätt känd för att vara både ett ex till och nuvarande sambo med Thåström
  • Morgan Alling skriver också, men är kanske mest känd som Siw Malmkvists brorson som växte upp på barnhem.
  • Marika Lagercrantz är inte bara skådespelare utan även regissör. Dessutom är hon dotter till Olof Lagercrantz, lyriker och litteraturvetare som bland annat var chefredaktör på Dagens Nyheter. Och så är hon syster till författaren David Lagercrantz som står bakom den fjärde Millenniumdelen (utkommer i höst).
  • Stefan Sauk har spelat satir och komedi men även iklätt sig rollen som underrättelseofficer. Vidare dansade han 2010 i Let’s dance.
  • Claire Wikholm har jobbat med skådespeleri och mycket teater, men hon har även skrivit en bok. Och så har hon ett stort intresse för deckare! Jag minns henne främst från tidernas mest utskällda julkalender Broster, Broster! från 1971 där hon spelade mamma.

För första gången är det fler kvinnliga stjärnor än manliga, påpekar Aftonbladet. För en gångs skull har Pravda rätt. Oavsett det är jag själv mest nyfiken på Marika Lagercrantz och Claire Wikholm. De råkar vara kvinnor.

Brukar DU se på Stjärnorna på Slottet och om så, vem eller vilka är DU mest intresserad av i årets gäng???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vinnande inlägg.


 

Lapp med FEM

En vinnare är dragen! Ja det står FEM på lappen och jag var inte dragen när jag utförde dragningen – jag bara skriver väldigt fult. Dessutom är bilden oskarp.

Dragning har nu förrättats i utlottningen av det unika loppisfyndet! Och vi har en vinnare! Det var fem som deltog i utlottningen – och FEM som knep vinsten! Ja, alltså FEM är EN person. Dessutom en människa jag har känt i 45 år i höst, så det känns lite extra roligt att få lägga ett grönt paket i brevlådan under morgondagen (jag har ju din adress).

Nu var det inte så att FEM gynnades av vår vänskap eller att hon vann för att hon svarade först. Alla deltagares namn skrevs på lappar och las i en liten påse. Däruti stacks Toffelhanden som drog upp lappen här intill.

I det lilla gröna paketet du får, FEM, ligger en bok från vår barndom. Bokens karaktärer utgjorde familjen i julkalendern år 1969, samma år jag började skolan, men ett år innan du och jag lärde känna varandra. Den här boken berättar vad som hände i mellandagarna, det vill säga efter julkalendern och fram till nyåret 1969/1970. Enligt baksidestexten är den en rysare…

Och vem som skrev den här boken behöver jag nästan inte avslöja, för det visste alla som svarade: Tage Danielsson, en östgöte i förskingringen som gick bort alldeles för tidigt. Jag tror att han skulle han myst och skrattat gott om han fick veta att boken nu går från östgötes hand till östgötes, så att säga.

Herkules Jonssons storverk!

Herkules Jonssons storverk!


En riktigt god läsning önskar jag dig, FEM!


==> Du som fortfarande är tävlingssugen
kan alltid tävla om armbandet. Jag vill ha några fler aspiranter på det innan jag förrättar dragning! Klicka här för att komma till den tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den stumma flickanJulen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!

Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.

Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett berömmande inlägg.


 

Mormor och jag

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Talets konst ligger inte i sanning

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »