Tusen bitar – en film om Björn Afzelius

Ett inlägg om en film.

---

 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Titeln på filmen är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

Missade du filmen? Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

…och konsten att fördriva tiden en söndagseftermiddag

Ett tidsfördrivande inlägg.

---

 

Ugglan vet hur man fördriver tiden en söndagseftermiddag!

Idag skulle familjens yngste medlem på kalas. Eller kalas och kalas… Det går man ju inte på när man är typ elva, tolv år. Det skulle åkas gokart. Nu är vår yngste kanske inte den mest kaxige av grabbar, men jag tyckte att det var roligt att han var på och ville prova. Gokartbanan ligger emellertid i Uppsala och nån samåkning hade inte diskuterats mellan de deltagande grabbarnas föräldrar. Så jag ville vara lite snäll – ja, jag tränar ju på att vara det! – och erbjöd mig att skjutsa pojke och mamma, vänta på pojke med mamma och slutligen skjutsa hem pojke och mamma till Himlen i Förorten. Själv bor jag ju i New Village i Uppsala, ifall nån nu har missat det. Och det finns det FÖLK som har gjort. Så för tydlighetens skull: jag bor i Uppsala, Anna och barnen bor i Himlen i Förorten. Utom äldsta bonusdottern, som numera bor i norra Sverige. Frågor på det? Nähä. Bra. Då kanske vi kan komma vidare i dagens berättelse.

Det var lite oklart när gokartgänget skulle samlas. Först talades det om klockan 17, men efterforskningar visade att det faktiskt stod klockan 16 på inbjudan. Själva gokartandet skulle pågå en timme. Det var väl ingen match, tänkte jag, att fördriva en timme med Anna. När pojken avlämnades var det dock klockan 17.30 som gällde för återhämtning.

OK, fine. Anna och jag tuffade iväg i Clark Kent* till ÖoB, som ligger nästgårds. Det var inget särskilt vi skulle handla där, men man vet ju hur det blir – alltid slinker det med något. Så även denna gång, men jag köpte inget för jag har ju inget att handla för. Anna var snäll och köpte var sin chokladbit åt oss. Jag hade som vanligt inte ätit nån lunch och när klockan började närma sig 17 kurrade det i min mage. Som tack för skjutsen erbjöd Anna sig också att bjuda mig på en kycklingburgare. Hon och Elias behövde ju äta nåt de med, men vi skulle äta tillsammans först efter gokarten.

Eftersom ÖoB stänger klockan 17 på söndagar satte vi oss i bilen på parkeringen och mumsade choklad. Sen visste vi inte vad vi skulle göra, så jag föreslog ett parti Wordfeud. Jag vann. HA! Sen fotade jag. Högt och lågt, bling bling och torn. Och så for vi ner till gokartbanans parkering och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Det började regna. Bilrutorna immade igen. Ingen grabb.

Men Elias är smart. Han messade oss. Gokartkalaset drog ut på tiden för gänget före Elias gäng var försenat. Klockan var väl runt halv sju när vi äntligen ramlade in på Burger King på Stormarknaden. Då hade jag som inte äter rött kött kunnat äta en hel häst och hans sto. Jag var riktigt otrevlig mot den stackars flickan i kassan för att mjölken var slut. Ibland är jag så jäkla pinsam…

Pojke och mamma är nu återbördade till sitt hem. Jag spolades in i ösregnet för ett tag sen, packade upp, satt mig vid datorn och började skriva detta.

Sen fick jag ett samtal på mobilen som visar att det finns goda människor. Det finns riktigt goda människor! Men DET blir ett annat inlägg, när allt kring DEN historien är ”klart”. Tills vidare tackar jag Anders på förhand! TACK!

Och nu får du titta på några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille blöte bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintertrött, vårdagjämning och semester för somliga

Ett vintertrött inlägg som mynnar ut i lite glädje trots allt.

 

Med kvällssolen i min hand. En bild från juni 2013.

Nej. Den här j********vla vintern är jag så trött på att jag kan spy! I morse gick det an att köra, men vägen hem gick i kryptakt på E4:an. De flesta som var ute samtidigt som jag var i alla fall bra på att hålla avstånd. Det var inte heller så lätt att köra om eftersom det låg en läskig mittsträng av snö som gjorde att man slirade lite. Några bilar stod med varningsblinkers på intill sidan av vägen. Men nu är jag hemma, som sagt, och det är jag glad och tacksam över.

Jag vill se knoppar!

När jag tittar ut genom fönstret kan jag inte tro att det faktiskt är vårdagjämning i morgon. I skrivande stund vräker det ner snö som är ganska blöt av sig. Ärligt talat är jag riktigt avundsjuk på vännen som åker till varmare breddgrader sent i kväll…

Men… å andra sidan kan jag med gott samvete tillbringa den här ruggiga kvällen med en god bok, rostade mackor och ett glas mjölk. Det är jag värd efter en hektisk dag på kexfabriken. En dag, som började med ett möte med chefen och som slutade med annonsering av nytt jobb i sociala medier och en artikel för koll. Däremellan, lite upphandlingsinfo och originalande, möten och sånt där vanligt som man gör en arbetsdag. Varierat, alltså. Roligt idag.

Framtiden då? Tja, jag fick nej på ett jobb idag och känner att det är det ställets förlust. Ja, så kaxig är jag. Den närmaste framtiden är tryggad och det ska jag strax informera min lilla mamma telefonledes om. Men nästa vecka… Då har JAG semester! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Märkligt så det kan bli…

Ett inlägg om märkligheter i tillvaron.

Inte var det särskilt lockande att kliva utanför dörren idag. Regnigt och mörkt och lite kallt, till och med. Men jag var tvungen att inhandla förnödenheter på Tokerian. Det är ju helg snart och Fästmön dyker upp i morgon. Då får Tofflan tänka på nyttigheter och regelbundna måltider. Så jag var över och köpte det här:

Nyttigheter!? Eh..?

Ja, en massa färgämnen och konstiga bokstavsingredienser samt ost är väl riktigt bra och nyttigt, eller hur? Skämt åsido, det blev fel bild. Den HÄR ska det ju vara:

Nyttigheter – definitivt!

Dagens middag blir emellertid pannkakor med sylt och sprejgrädde. Det går så bra, så, det är vad som finns att tillgå. Det lite godare sparas till helgen!

Dagen har, som sagt, varit märklig, men jag har nu fått en bekräftelse i skrift på att jag har gått vidare till intervjuomgång två. Det är en sak att höra det i mobilen, en annan att få läsa det i skrift! Och eftersom det lär bli en pirrig och bra dag, har jag bestämt mig för, passar dan också perfekt för att träffa en god vän som gärna vill ses före intervjun.

Utöver detta har jag fått mejl om ytterligare ett par spännande tjänster där det kan tänkas hända saker framöver. Så mycket bra och positivt har skett den här märkliga dan att jag snudd på blir… kaxig! (Fast det blir jag aldrig igen, det har DLF* tagit ifrån mig för alltid.)

Som grädde på moset – och då menar jag inte sprejgrädde utan äkta vispgrädde! – kan jag också meddela att det snart blir möjligt att bli granne med Tofflan för den som så önskar! Det är lägenhetsvisning här på söndag och måndag! YES YES YES!

Uppiggad av allt detta ringde jag min mamma. För jag vill inte höra igen och igen och igen att jag inte bryr mig. Men då fick jag ont i huvudet, eftersom det började pratas jul och julklappar.

Nu har jag hittat lite fler tjänster att söka idag, så det ska jag göra innan pannkakorna micras och jag bänkar mig med UppsalaTidningen som ju glädjande nog har hittat till min postbox denna vecka också!

Trick or treat? Tja, om den här dan säger jag hittills TREAT!!! (Men tro nu inte att jag har gått och blivit mesig snäll, för några eventuella ungar som plingar på får stå kvar utanför min dörr! Godiset är mitt! Äpplena är mina!)

*DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person som förstörde mitt gamla liv

Livet är kort.

Read Full Post »

En olycka kommer sällan ensam eller Teknisk idiot eller Dagens i-landsproblem

Ett inlägg som skulle kunna vara på temat ”kärt barn har många namn”, men nog snarare faller under kategorin… pucko…

Idag är det som bekant söndag och vilodag. Då passade jag på att städa. Allt gick bra tills jag kom till hallen, det vill säga halva lägenheten. Vad hände? Dammsugaren bara dog. Den blev…tyst. (Först pajade solbrillorna, sen ramlade jag på gatan och nu detta!..)

Den dog idag.

Jag öppnade dammsugaren och fann att påsen var full.

Enkel match!

tänkte jag kaxigt – vilket straffade sig. Det hjälpte nämligen inte att byta påse. Dammsugaren var och förblev död.

Som du förstår jublade jag – NOT! När man är arbetslös är dammsugare inte nån billig pryl att köpa – för pengar man knappt har. Jag såg mina reparationsfondspengar, 2 500 pix, som jag efter årsstämman i torsdags bad att få utbetalade, bara försvinna framför näsan. Kände mig snuvad. Men vaffan, en dammsugare måste man ju bara ha! En halv dammsugen lägenhet kan man däremot inte ha. Jag tog ett snabbt blask i armhålorna, slängde på mig jeansen och åkte till Elgiganten. Fast först fick jag stanna och tanka för bensinmätaren i bilen blinkade.

Jag har alltid fått bra grejor med mig hem från Elgiganten. Undantaget skulle då vara dammsugaren på bilden, som ännu inte fyllt fyra år. Nu vet jag att mina vänner tycker att jag är smått städmanisk. Men så jäkla manisk är jag inte så att en dammsugare blir utsliten efter fyra års användning. Jag frågade säljaren hur länge en dammsugare normalt bör hålla. Tio år, blev svaret. Och då kanske man dammsuger en eller ett par gånger i veckan. Jag dammsuger bara i undantagsfall en gång varje vecka. Vanligen gör jag det en gång varannan vecka.

En ny dammsugare under kategorin

bra

det vill säga varken budget eller bättre blev det. Och jag blev 1 695 kronor fattigare. Munnen var som ett rakt streck när jag åkte hem. Jag hade inte hunnit äta frukost eller rösta och det måste jag hinna innan jag åkte och hämtade Fästmön vid jobbet klockan 14. Men först måste jag ju dammsuga klart. Pulsen ökade, svetten rann, kan jag meddela…

Att gå omkring med en fot två fötter som gör ont efter ett fall mindre än 24 timmar tidigare respektive en hälsporre är inte skönt. Att dessutom släpa på en dammsugare som väger sex kilo är direkt oskönt. Men in kom jag. Den gamla stod i hallen och hånlog åt mig.

Då flög fan i mig och jag pluggade in sladden och tryckte på on-knappen. Vad tror du händer??? Jajamens!!! Den gick igång. Och sög som bara den!!!

Antagligen hade motorn blivit överhettad och behövde vila en stund. Tänk om jag kunde lugna ner mig ibland och inte vara så hetsig?!

Slängde i mig lite yoghurt på stående ond fot onda fötter. Tog sen nya dammsugaren och bar ut till bilen. For och röstade. På vägen till Annas jobb stannade jag och laddade på busskortet och lämnade in Lottot. Jag hade vunnit 19 spänn. Tjolahopp!

Anna var skittrött, men jag tvingade med henne till Elgiganten igen. Hon väntade i bilen medan jag lämnade tillbaka dammsugaren. Om två till tre arbetsdagar har jag mina 1 695 kronor tillbaka på kontot igen.

Vi stannade på vägen tillbaka och inhandlade middag som ska avätas kall. Jag gillar god mat, men jag gillar inte att laga mat. Idag allra minst. På ICA Kvantum träffade vi Lucille som underhöll oss med några hysteriskt roliga anekdoter ur sitt liv. Det var underbart att få skratta! Hemma i New Village blev det sen blev kaffe och en havreboll, inköpt vid chokladståndet på Kulturnatten igår. Jag behövde fylla på energiförrådet.

Go-fika behövdes i eftermiddag.

En dag med en hel del mankemang, har det varit, med andra ord. Men samtidigt en dag med i-landsproblem. Jag var så glad att jag faktiskt hade hela 1 695 kronor på mitt konto och kunde köpa en ny dammsugare. Och att jag har en bil som jag kunde åka till Elgiganten med – två gånger tur och retur (bussresorna skull ju ta en hel dag). Att jag kunde tanka – om än på plastkort (räkningen kommer nästa månad). Jag har tur. Jag är inte fattig fattig. DET ska jag tänka på nästa gång när nästa pryl dör. Kanske ska jag skaffa mig en hjärtstartare också. Om det finns såna för elektriska prylar..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Installerat i Skokartongen

Ett inlägg i vilket Tofflan är glad. GLAD!

Idag på förmiddagen blev jag tipsad av E mitt emot i korridoren om ett ledigt jobb. Jag fick en stund över på lunchen och skrev ihop en ansökan. Det var ett sånt där irriterande webbformulär, så jag kunde inte bifoga mitt foto. Men tydligen gillade de min ansökan och mitt CV ändå, för det inte lång stund innan de hörde av sig. I nästa vecka på torsdag ska jag bli telefonintervjuad. Det ska ta 45 minuter… Å vad jag är glad!! (Kanske är det fotot som gör att jag har haft rätt mycket otur hittills? Tänkte inte på det…)

Det var en jädra dag på jobbet idag, för att uttrycka mig milt. Min tanke var att sluta kring lunch, men se det gick inte! Halv tre kom jag iväg. Då åkte jag och hämtade kycklingspett från Thaistället – en med sås, en utan – till mig och mitt herrbesök. Hämtade upp Prinskorven i stan där han och hans pappa stod och väntade utanför pappas jobb. På vägen hem hit stannade vi till vid Tokerian för att inhandla smaskens till i kväll. Sånt behövs ju, det är ju helg!

Hemma i Skokartongen krävdes en smärre datainstallation, men sen var Prinskorven ute på nätet. Nu spelar han för fullt!

Han ser lite luttrad ut när det ska fotas, pöjken…

Vi har börjat eftermiddagen med var sin glass. Båda två har fått på sig shortsen. Middagen tänkte jag servera på ballen*. Det blåser ganska mycket just nu, men det är tur, annars skulle det vara outhärdligt varmt!..

Men vi ska faktiskt göra lite annat än bara sitta vid våra datorer i shorts och äta. Om vädret tillåter åker vi in till stan i morgon och kollar loppisen på Vaksala torg. Jag vet inte riktigt hur vädret ska bli och det tycks ju kunna slå om ganska snabbt. Nån mer utflykt blir det förhoppningsvis i helgen, då med bil. Till stan åker vi buss.

Fästmön har hört av sig från Södern. De har anlänt som de ska, men var väldigt trötta. Och det är kanske inte så konstigt när man klev upp runt fyra i morse, eller när det nu var…

En karl med putande rumpa och solbrillor (fast inte på rumpan utan på näsan – på rumpan hade han solbrallor) har sprungit omkring här utanför och satt upp lappar lite här och var. Jag misstänker starkt att det handlar om nån sorts vuxenlek. Fruktansvärt! Inte lär jag komma undan eländet, för nu ska jag slå ner den här på ballen:

Jag känner mig lite kaxig idag. Och jädrigt ironisk…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Insnöad och illamående

Idag klev jag ut genom porten – och vände in igen, i princip. Insnöad är ordet som gäller för dagen. Vaktis var och plogade, men det snöar snabbt igen här – det vräker ner i skrivande stund. Utanför porten är det varken plogat eller skottat, utanför garageporten säkert drivor.

Så här mycket snö var det i Förorten i februari 2010. Det är på god väg att bli lika mycket i New Village…

Natten har varit orolig. Jag mår fruktansvärt illa idag, gissningsvis är det nerver inför ”övningen” nästa vecka. Jag hade ett inbokat fotouppdrag idag klockan tio, men jag har snälla kollegor så jag har lyckats ”delegera” uppdraget. Överst på min topplista just nu finns M, som skickar snälla och peppande sms och kallar mig fina saker som

[…] lagom kaxig, ödmjuk och bra tjej […]

Det var länge sen jag hörde såna ord från en kollega och jag blev väldigt, väldigt rörd. (Ja, det trillade en och annan tår, sånt där är jag inte bortskämd med. Och nu har jag totalt förstört min image som kall och hård och jävligt elak…)

 

Det funkar över förväntan bra att jobba hemifrån. Jag har skrivit och besvarat massor av mejl och jag har publicerat lite på en av institutionernas externwebb. Idag blir det fokus på att mejla och avstyra sjuhundrafyrtioelva saker, så det passar rätt bra att sitta vid hemdatorn. Den plinkar och plonkar så snart det trillar in jobbmejl, hur praktiskt som helst!

Slutligen, ett WordPresstips: Igår kväll fick jag irriterade sms från Fästmön om att hon hade problem med att ladda upp bilder på sin WordPress-blogg. Och så såg jag att även Halvbonden har problem med det. Det jag kom fram till igår var att Anna använde en föråldrad version av sin webbläsare Explorer. Jag tror att hon uppgraderade den och sen funkade det! Själv kör jag en annan webbläsare och jag har inte haft några problem.

Så dagens WordPresstips vid problem med att ladda upp bilder är att du

1. uppgraderar din Explorer webbläsare
   …eller
2. använder en annan webbläsare än Explorer!

Livet är kort.

Read Full Post »

Rörigt lite här och var, tycker jag nog…

Ja vaffan, det är rörigt lite här och var, tycker jag nog. Jag är så stolt över mig själv för att jag, Puckonas Pucko, nog har hittat den tekniska lösningen på ett problem på jobbet. I morse pratade jag med S om detta och S tror att jag har rätt. Känner mig MYCKET stolt! Men vi har enats om att låta IT-människorna jobba vidare på vår felanmälen en vecka ändå. För även om jag har hittat lösningen har jag inte hittat förklaringen till det hela – och DET kan vara nån sorts bugg. Jisses, så kaxig jag låter, men… Jag brukar alltid säga att jag inte är nån tekniker. Nu får jag rucka lite på det omdömet om mig själv! Det är ju snudd på Nobelpris, detta!

PLATS FÖR STÅENDE OVATIONER!

Gårdagskvällen var Fästmöns och min sista ensamma på ett tag. Det firade vi med att hon jobbade över, stackarn. Det blev en elva timmar lång arbetsdag för henne igår. Fruktansvärt! Och ingen middag fick hon när jag hade hämtat hem henne, utan den stackarn fick nöja sig med två rostade mackor.

Själv var jag oerhört splittrad igår. Jag hade några ynka sidor kvar i Gideons ring och boken var så spännande. Samtidigt spelade jag Wordfeud med Anna, tittade på TV och hade en ganska lång och rörig sms-konversation med en kompis. (Det slutade med att kompisen ringde och då kändes det bättre!) Så det kanske inte var så märkligt att jag avslutade kvällen med att göra en Annelie…

Snön ligger kvar och temperaturen har sjunkit till nånstans runt -3 grader. Min fleecejacka ville inte alls samarbeta i morse. Det är dragkedjan som spricker, så jag blev tvungen att gräva fram dunjackan. Trots att jag känner mig som en Michelingubbegumma var det ett bra val! Det blåser kallt och det snöar lite.

I förra inlägget blev det ju slutbevisat att jag lider av skenande dyskalyli (en siffra fel), men frågan är vad copywritern som gjort nedanstående annons i dagens lokalblaskebilaga City lider av. Inte för att jag skulle vilja gå och lyssna på artisten (?) i fråga, men man begriper ju knappt vad det står i den röriga annonstexten:

Klubbspellning? Förkösbiljett? Och ska man sälja sin förkösbiljett på Allstar eller vad?

Ja, klubbspellning kan ju anspela på engelska spelling som betyder stavning. Förkösbiljett, är det nån sorts biljett som gör att man får gå före i nån kö? Men varför ska man då sälja den igen hos Allstar? Näe, jag fattar inget.

Idag är jag visst allt annat än snäll, jag fryser och nyser och är allmänt trött och seg. Hoppas dan passerar fort, för jag måste komplettera ett presentköp efter jobbet. På söndag ska vi ha födelsedagsfirande i familjen igen, nämligen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit-test i repris: Vilken glass är du?

I slutet av mars 2010 bloggade jag om ett tramsigt test där man kan få reda på vilken glass man är. Eftersom Hanna påminde mig om testet tänkte jag köra det i repris! Här kan du testa dig!

Då, i mars 2010 när jag gjorde testet, blev jag en lakritspuck. Nu, i juni 2012 blev jag en…lakritspuck IGEN!

Grattis, du är en Lakritspuck! Du må vara kaxig och hård på ytan men har utan tvekan ett mjukt inre. Din karriär är en stor del av ditt liv och du trivs bäst i storstan. Njut av alla dina bedrifter men glöm inte bort att koppla av ibland.

Ja ja… Somliga är konservativa. Men vad blev du för glass???

Jag är visst ett lakritspucko!

Read Full Post »

Gamla demoner, helgon och stick

Ägnade en god stund på förmiddagen åt att leta en utredning som NÅN uppenbarligen inte längre vill ha till offentlig beskådan. Kontaktade därefter en referent som jag inte lyckats få tag i tidigare. Och sen blev det lite bråttom…

Färden in till stan började med att jag såg en gammal demon i backspegeln. Det var svårt. Det var mycket svårt att se vederbörande. Men som tur var skildes våra vägar efter nån kilometer.

Hade precis klivit ur bilen, lagt i parkeringspengar och biljetten i fönstret. Hastade! Då möter jag ”Heliga Birgitta” som jag inte har sett på x antal år!!! Jag hade bråttom och HB hade bråttom så det blev en varm och snabb kram, frågor om jobb och så fick hon mitt visitkort med orden:

Nu ringer du! Vi måste prata mer över lunch eller fika!

Gick sen ner till labbet. Jag frös och då drar ju kärlen ihop sig. Påpekade detta samt att jag var skiträdd, men den duktiga biomedicinska analytikern träffade rätt på en gång! Firade detta med en fika på Storken, där jag också träffade min vän Greken och fick en kram.

Storkens minsta kaka, en latte och lite läsning – före lunch!

                                                                                                                                                             Nån timma senare mötte jag F för lunch! Det var också alltför länge sen jag träffade denna VÄN. Men det är aldrig svårt att ta upp vänskapen direkt trots att det var månader sen vi sågs. När jag skulle ta av mig tröjan upptäckte jag att jag hade lämnat så mycket blod att plåstret var rött och blött. Du ska veta att jag nästa svimmar vid åsynen av blod, men eftersom vi var på Lokal var det bara att traska in på närmaste toalett och tvätta av eländet. Tröjan hade klarat sig!

Fästmön messade att mormor dyker upp i eftermiddag, så jag bröt upp och åkte hem för att fixa ett par saker innan jag ska vidare till Annas jobb för att plocka upp henne.

En räkning och TVÅ FINA KORT var dagens innehåll i postboxen! Tack VÄNNER, ni vet själva vilka ni är!

Östergyllens landskapsblomma – eller en Folkpartisymbol – till vänster, en mer kaxig attityd har vykortet till höger, som bär texten: ”Make your own damn dinner.”

Read Full Post »