Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘början’

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.


 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Körsbärsblomma

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala!
(Kungsträdgården, släng dig i väggen!)


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en helt underbar början.


 

Nog önskar jag att det funnes (konjunktiv!) manualer för hur man inleder en skönlitterär bok. Jag vet att det finns texter som aspirerar på att vara såna manualer. Men idag har jag nog läst en av de bästa inledningarna nånsin. Om det ligger nåt uns av sanning i påståendet att förlagspersoner endast läser en bit i början av de bokmanus de får, så fattar jag galoppen nu. Det är ungefär som att skriva en annons, en artikel, en jobbansökan: det viktigaste/bästa först!

Första sidan i Den grymmaste månaden

Första sidan i Den grymmaste månaden av Louise Penny.


Den grymmaste månaden 
är titeln på boken vars förstasida jag har fotat ovan. (Det får man säkert inte göra, men…). Hon som har skrivit texten heter Louise Penny och detta är hennes tredje till svenska översatta bok i genren mysdeckare. Jag fyndade den på årets bokrea för 55 spänn, inbunden. Nu kan du gratulera mig till detta, tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Natt öfver UpsalaLyrik…  Det är nånting jag läser väldigt sällan. Men det händer! Igår gjorde jag det, till exempel. Mohamed Omars lilla bok Natt öfver Upsala trillade nämligen ner i min postbox. Jag hade väldigt lite tid, men kunde inte låta bli. Vem kan väl motstå när Peter Bergtings omslag är så fantastiskt som det är?

Men innehållet då? Är det lite bra som omslaget lovar? Det jag genast gillar är berättandet i dikterna. Nån lyrik i vanlig mening är inte detta. Snarare skulle jag vilja säga att boken består av fyra prosadikter. Det finns en tjusning med diktens korta form, men ärligt talat tjusas jag mer av själva berättandet i en text! Och det är här jag tycker att Mohamed Omar lyckas.

Den första dikten, Svenska institutet för missionsforskning, fångar genast in mig. Jag gillar beskrivningarna av Uppsala och de uppsaliensiska personerna – för mig såväl kända som okända – som passerar. Trots att personbeskrivningarna är så kortfattade ser jag dem framför mig. Jag som läsare skapar förstås min egen bild utifrån det jag läser, blandat med mina egna referensramar. Men när en författare får en läsare att göra det då har han lyckats, enligt min mening. Det enda jag har lite svårt för i just den här dikten är hoppet på två år – från 17-årig praktikant till 19-åring. Början och slutet hänger för mig inte riktigt ihop.

Den andra dikten, Pasolini kom aldrig till Uppsala, har jag svårare att ta till mig. Den griper mig först mot slutet – men då gör den det rejält vid den skändade graven.

Den tredje dikten är kanske den som berör mig mest. Jag hittar inte den hängde är dess titel och den handlar om svåra saker som arbetslöshet och självmord. Dikten beskriver en verklighet som många av oss alltför väl är bekanta med, tyvärr – allt ifrån aktivitetsrapporter och att delta i meningslösa kurser till att bli sjuk och slutligen ta livet av sig. Det här är mycket starkt!

Finn Malmgren vid vansinnets berg är den fjärde och avslutande dikten. Och dessvärre hänger jag inte alls med i dess svängar. Men det har nog att göra med de ovan nämnda referensramarna.

Man ska inte döma en bok efter dess omslag. I det här fallet lovar omslaget en sak som innehållet sen infriar: det är spännande och berörande läsning.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

NirvanaprojektetPå torsdagskvällen, före Antikrundan, läste jag ut den allra sista julklappsboken från förra året. Fästmön hade köpt de två första delarna i Stefan Tegenfalks serie om poliserna Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Nu när jag har läst den andra, Nirvanaprojektet, måste jag ju beställa delen som avslutar trilogin – och den fjärde boken!

Andra delen handlar om personen bakom morden i del ett. Den man som blev kidnappad i slutet av första delen. Han hålls fången och hans fångvaktare torterar honom för att få honom att avslöja hemligheten bakom drogen han varit med och uppfunnit. Walter Gröhn och Jonna de Brugge gissar snart att mannen hålls gömd. Ganska snart gissar de också att det finns en läcka på polishuset. Som vanligt är det en jakt mot tiden. Och rått och blodigt också, för den delen.

Spännande och otäck är även denna andra del. När jag väl kommer in i den får jag svårt att lägga den ifrån mig. I början tycker jag att den är lite seg, men det tar sig när ungefär hälften återstår. Lite irriterar jag mig också på en del grammatiska fel, typ som när det står hans, fast det borde stå sin.

Toffelomdömet blir högt. Och jag ska genast leta efter nästa del!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkuggsamlarenEn dag när jag vittjade min postbox hittade jag en tegelsten. En litterär sån, alltså. Det var Uppsalaförfattaren Mikael Sundqvist som hade sänt mig sin bok Skuggsamlaren, utgiven 2012 på Långsamhetens bokförlag.

Det tog några dar innan jag hade möjlighet att börja läsa. Det tog också… några dar… innan jag hade läst ut boken. Utgåvan var i storpocket, en form jag inte gillar. Pocketböcker ska vara just pocketböcker, det vill säga i fickformat och lätta att ta med. Det hade aldrig funkat med Skuggsamlaren. Efter tio sidor i storpocketutgåvan sprack limbindningen. Då hade jag 700 sidor kvar att läsa.

I stora drag handlar den här boken om kocken Nelson som hyrs in till Slottet för Den Stora middagen. Slottet är liksom en egen värld. Det är tämligen oklart också vilka som arbetar där och vilka som är gäster. Och vem är Slottsherren? Det äts och dricks, mest dricks, och Nelson blir kär i Ai-Din.

Jag gillar böcker jag kan begripa. Böcker med logiska berättelser – en början, en mitt och ett slut – där allting reds ut och förklaras. Skuggsamlaren är inget av detta. Boken beskriver en sorts fantasivärld. Den har undertiteln En saga. Kanske är den en allegori? Nej, jag blir inte klok på boken. Inte ens när det bara återstår några sidor och Nelson får veta sin egentliga roll (skuggsamlare) och varför han har fått den (han är misslyckad).

På baksidan läser jag att Mikael Sundqvist var en av fyra författare som blev fria i den stora middagen fångutväxlingen i Amazonas 2007. För min del hade det nog varit mer givande att intervjua honom om detta än att skriva om hans bok. Jag förstår nämligen inte boken alls. Detta gör det omöjligt att ge boken ett omdöme.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fruset inlägg.


 

Nej, det slutar inte snöa. Det snöar och snöar och snöar, det blåser, det yr och det är kallt. Ändå trotsade vi vädrets makter och bussade in till stan idag. Fästmön hade ett par ärenden och jag tog ensam en senare buss ner och så möttes vi – på vår gamla mötesplats Kafferummet Storken. Det var där vi brukade ses i början när vi hade träffats på mina luncher och Annas lediga dar. Vi fick till och med det bord i den nedsuttna soffhörna vi brukade sitta vid. Nostalgi…

Efter förmiddagskaffet blåste vi runt hörnet för ytterligare Anna-ärende. Jag fick vara smakråd i en kostsam, men behövd fråga. Träffade en gammal bekanting som brukade stirra mig djupt in i ögonen en gång i tiden. Nu kändes jag inte igen.

Dagens huvudattraktion för min del var Distingsmarknaden. Ja, Anna ville ju också gå dit, men hade, som jag nämnt ovan, andra ärenden också. Det var om möjligt ännu kallare, blåsigare och snöigare vid Vaksala torg. Dessutom var det snorhalt. Stackars alla marknadsgubbar och -gummor som stod i skitvädret och försökte få nåt sålt. Jag slog på stort och köpte en påse marknadsgodis, det var allt.

Vi halkade in på Kvarnen för att värma oss en stund. Där finns en trevlig och trång liten bok- och pappershandel som jag brukar titta in i när jag har vägarna förbi. Idag hade vi vägarna förbi. Jag såg en del roliga titlar, men handlade inget. Det är kul att bara titta. Och så fick jag sån lust att

hjälpa till.

Jag ville så gärna föreslå följande:

En liten hörna med puffande för SvT:s program Deckarna för att lyfta fram författarna (kanske en per vecka i samband med att just den deckarförfattaren ska presenteras i programmet) och deras böcker.

Men jag jobbar ju inte där heller.

Annas klocka visade mycket, fast den gick en timme i före. Vi hade därmed tur och fick äta till dagens lunch-pris på Luckan. Dit brukar jag gå när jag har varit hos M och klippt mig. Vi träffade M inne på Kvarnen. Alltså kunde vi med gott samvete gå till Luckan.

På Luckan drabbades jag ånyo av den där känslan av att vilja

hjälpa till.

Jag ville föreslå följande:

  1. En marknadsmeny, typ nåt med renkött eller sånt som säljs på marknaden,med ett par, tre fasta rätter inklusive dryck till bra pris under de två dagar det är Distingsmarknad.
  2. Sudda bort rätter ur Dagens lunch-menyn från whiteboarden när maten har tagit slut (så slipper ni besvikna lunchgäster).
  3. Skäll inte ut en köttleverantör i mobilen när du står bakom disken. Alla gäster vill nämligen inte höra hur arg du är.
  4. Säg gärna nåt trevligt som ”Välkommen!” när det kommer in lunchgäster och visa hur man gör. Bli inte sur för att en gäst frågar.

Men jag jobbar ju inte där.

Jag åt vegetarisk pizza. Den var supergod – som vanligt. Men trots allt mitt gedigna underhudsfett var jag riktigt frusen under de fyra minuter vi stod och väntade på bussen hem. Anna också. Påsen med marknadsgodis hade spruckit – av kylan, säkert.

Mörkret sänker sig nu över New Village. Jag laddar mobilen och ska ladda mig själv inför morgondagen. Dokument och utskrifter är framtagna. Nu får det bli en dusch, tror jag, så att jag får upp värmen!

Här kan du se några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Frost NixonÅr 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Loafers

Icke manliga skor?


Det här är,
som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »