Interpoolande med polare

Ett inlägg lite på sniskan.

---

 

Jag tar att jag vaknade med huvudvärk och protesterande mage. Värt efter några timmars umgänge med några före detta kollegor. NK* och jag strålade samman lite tidigare. Det blev en härlig pratstund. En sån stund som jag har saknat oerhört de här senaste två veckorna. En stund när vi uppdaterade varandra om… ”allt”. Så ja. Värt. Värt att vakna med huvudvärk och en mage som kämpar med att försöka bryta ner cole slaw och halloumiburgare… Det var så oerhört skönt att få vara… lite på sniskan en stund igår kväll…

Lite på sniskan på väg hem…

Det var en annorlunda konstellation i övrigt som strålade samman igår. Sex män och två kvinnor som mest samtalade på engelska och åt och drack på Interpool vid gågatan i Uppsala. Det är alltid så spännande med… udda blandningar av människor. Jag kände igen alla, men jag hade inte mer än hälsat på somliga…

När NK och jag anlände var det fortfarande ljust ute. Stället var stort och ganska tomt, men fylldes snart upp av after workande arbetskamrater. Vi höll på att missa kollegorna där vi satt vid biljardborden. Kollegorna hade bänkat sig vid middagsbord i andra änden av lokalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag sänkte fyra Eriksberg, det vill säga två liter öl. Halloumiburgaren med tillbehör såsom cole slaw var underbart god och portionen stor – liksom priset. Men det var helt OK. Servicen var på topp, personalen trevlig och tillmötesgående och stämningen på stället trivsam och avslappnad. Hit ska jag gå igen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag lämnade byggnaden med ett minne och ett visitkort rikare. Uppsala by night kändes nästan… spöklikt… Jag tog några bilder, men varken fotograf eller mobilkamera förmådde skapa storverk. Har du möjlighet kolla i stället in @renlerphotography på Instagram! Tack Olga för ett bra initiativ och en fin kväll!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kaffe på sängen och lite läsning för att få tillbaka färgerna.

Min lördag har börjat med sedvanligt kaffe på sängen och en stunds läsning, allt för att försöka få tillbaka färgerna. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn som jag är, för en timme innan jag skulle åka ner på stan igår fick jag ett telefonsamtal som rörde upp massor av känslor. Och även om jag inte ska ta ut nåt i förskott hoppas –HOPPAS – jag att den där flaskan Gula änkan har legat tillräckligt länge på kylning. Det vore inte helt fel att få öppna den snart. Idag blir det emellertid inte. Jag nöjer mig bra med Fästmöns sällskap, grillad kalkon och ett svindyrt Amarone.

Ha en fin fortsättning på helgen!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flickan i rött, kattgos och baksmask – och lite blåljus på det

Ett gott och gosigt inlägg i såväl rött som blått.

---

 

Den mest älskades födelsedag har snart passerat. Jag skulle ju har varit där i morse, men verkligheten tillät inte det. Därför åkte jag över på eftermiddagen och avlöste tidigare gäster. Födelsedagsbarnet var lika soligt som vädret. Dessutom var hon extra söt idag i sin röda piké, numera passande den ”nya” kroppen. Jag fick tillstånd att ta flera bilder, men eftersom det alltid ska göras miner lägger jag ut den första jag tog, den när Anna öppnar presenter. Ja, min fantasi är ju ganska enkelspårig när det kommer till födelsedagsgåvor. För att tala klarspråk ger jag helst bort sånt jag skulle vilja ha själv: böcker och rödvin. Sen beror det lite på att födelsedagsbarnet faktiskt också har önskat sig detta, förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Födelsedagen firas emellertid även under tisdagen och då med en utflykt på landet eftersom Anna är ledig från jobbet.

Att det inte är så lätt att baka kakor utan socker insåg min kära redan igår kväll, men självklart lyckades hon ändå.  Och fast jag inte skulle… kunde jag inte låta bli – det hade ju varit snudd på oförskämt att inte äta de hemrullade chokladbollarna av LCHF-typ samt den hemgjorda hallontårtan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Familjen Katt var förstås med och firade och av mina fyra bonusbarn endast ett. Tjejerna bor på andra ställen i vårt avlånga land och äldsta bonussonen arbetade. Kattungarna hade fått nya leksaker, men gillade också presentpappret. Mamma Mini sussade mest, fast när hon vaknade var hon mest intresserad av grädden på tårtan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Poliser under utryckning fastnade vid järnvägsbommarna tillsammans med mig och några till.

Efter en runda på den lokala ICA-affären fick Anna med sig middagsmat till sig själv, grabbarna och katterna. Jag åkte tillbaka till stan och såg tre polisbilar med blåljuset på. En av dem fastnade tillsammans med mig och några andra bilar vid järnvägsbommarna och det måtte ha varit otroligt stressande under en utryckning! Lyckligtvis för min del var de inte ute och jagade mig. Jag sitter ju här och bloggar. Eller är detta inlägg tidsinställt från Hotell Gripen*, tro..? Det spörs, det…

 

 

 

*Hotell Gripen = häktet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En helg går så fort…

Ett inlägg om helgen.

---

 

Ledig morgon i sängen.

Två lediga dar försvinner liksom POFF! Det är så mycket en vill, bör och måste göra under två dar, men den här gångna helgen hade i alla fall jag bara ett mål: att vara med Fästmön. Sen vill vi ju förstås göra saker också och det har vi gjort – i lagom mängd. Det skönaste har varit att kunna ta det lugnt och att inte ha några exakta tider att passa. Visserligen behövde vi passa ett par eftermiddagstider, men sånt kan en ju stå ut med. Två dar i rad har det blivit kaffe på sängen och läsning. Fast idag höll jag på att få spel när nån i huset satte igång att spika klockan nio. Måste man spika så dags en söndagsmorgon??? Det spikades cirka fem minuter, lagom för att väcka oss, och sen var det färdigt. Jag var förstås klarvaken. Sen dess har jag inte hört nån spika mer idag. Varför kan somliga inte vänta till eftermiddagen? Hur svårt kan det vara att behärska sig med hammaren, liksom???

Samtidigt… nog är det märkliga människor som bor här i området. Igår eftermiddag kom det snö. Det föll stora, tunga flingor som la sig som ett vitt täcke på marken. En person i området tände på sin kolgrill framåt kvällen. Stora eldslågor sköt ut under en balkong, men det sket väl h*n i. Jaa, det finns folk till allt.

Själva drog vi iväg på turné med Siwan runt lunchtid på lördagen… Närå, men vi tittade in till två av stans bästa vintage- och retroaffärer, såna med en touch av antikt. Först cirklade vi runt en stund innan vi hittade till Retrolyckan (jag ser fram emot hösten när affären flyttar till Svartbäcken!). Men jag gillar Retrolyckan för där råder ORDNING! I färg, dessutom… Jag fastnade för Siw Malmkvist som tycktes finnas där i parti och minut, men också för några snygga bruna lampor (både bordslampor och en golvlampa). Fast allt fick stanna kvar i affären – förutom våra intryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Den här syltburken på Hjalmar Brantingsgatan 4 A tyckte jag var lite kul.

Nästa stopp blev antik- och retroaffären på Hjalmar Brantingsgatan 4A, affären som inte riktigt har nåt namn ännu, trots att den öppnade i augusti förra året. Strunt samma, folk hittar dit, även vi. Mina klara favoriter där är de fina plåtburkarna och en och annan syltburk. Anna har kärat ner sig i en vit elefant. Den kostar bara 1 400 spänn…

Så korsade vi gamla E4:an för att se en fotoutställning av min vän Pe, Uppsala by night. Här kan du läsa mer om den! Roligt var det att träffa bekantingar från jobbet, men också, förstås, att få en jättekram av fotografen själv.

En snabb loppistur blev det innan vi handlade mat och film. Jag köpte en enda grej till mig själv. Du har säkert redan listat ut vad. Jorå, en bok för 15 kronor på Röda Korset. Dessutom hade jag inte kontanter, så Anna fick köpa den åt mig. Författaren heter Emelie Schepp och jag har hört goda omdömen om hennes deckare. Mitt loppisfynd är den första i en serie.

Hemma igen avslutade vi lördagseftermiddagen med kaffe och en bulle med blåbär i och hosta och kletigt socker utanpå. En stunds läsning blev det igen före middagen. Den senare gick snabbt att laga till, för vi hade köpte Västerbottenpaj, grekisk sallad och tzatziki på Årstahallen. Det mest ansträngande var nog att öppna vinet. Vinet kan du läsa om i ett särskilt inlägg här! Lördagskvällen avslutades i sällskap av James Bond.

Snön låg kvar i morse, men på söndagseftermiddagen försvann den tack och lov. Vi åt en sen frukost innan vi tuffade in till Upplandsmuseet för att se en Astrid-utställning – trodde jag. Här kan du läsa mer om den!

Jag har plockat iordning grejor till i morgon, men jag ska inte till jobbet först utan till tandläkaren. Fasa! I trapphuset var det cykelverkstad när jag kom hem och nån annan i huset har fest – som vanligt på söndagarna. Cykelgrannen är en god granne och h*n ska jag hjälpa med lite textgranskning i afton. Mamma har fått ett samtal, två maskiner tvätt är körda och söndagsmiddagen intagen. Nu återstår bara den tredje delen av Springfloden innan det är dags att skutta ner i bingen och sluta ögonen. Du får gärna skriva några rader i en kommentar och berätta om DIN helg!

Här är ytterligare några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klappat, gosat och klart

Ett helt färdigt inlägg. Nästan.

---

 

Helt färdiga och slut är vi. Och vi, det är förstås Citrus och Lucifer, som har tagit över den här bloggen. Vi har gjort julmat och julgodis, slagit in julklappar och umgåtts med våra äldre, människosyskon och vår människomormors mamma och pappa. Vår storasyster Majas människopappa har vi också träffat liksom den däringa Tofflan, vår mommis. (Lite rörigt med familjeförhållandena är det allt i den här familjen…) Ha! Gött åt ‘na att vi tar över bloggen ett tag. Hon skriver så mycket skräp här. Men vi, vi är helt färdiga, som sagt…

De som sover synda icke…

Den sägs ju att den som sover inte syndar. Vår människomormor brukar tycka att vi är busiga, men se ovan hur snälla och försynta vi är – när vi sussar. Inte har vi fått några klappar heller. Vår mommis lämnade tre kassar, fast det fanns inte nåt som var intressant för oss där. Möjligen snörena. Men det klart, hon slängde ju fram en vit, smaskig novemberkaktus vars blommor vi kan tugga på. Alltid något…

Smaskens att tugga på, tycker vi bus… eh… kattungar.

Den där Tofflan, förresten… Hon satt här i kökssoffan och gäspade. Det är BRA att hon har massor att göra på jobbet så hon blir trött och inte orkar vara sträng mot oss. Konstigt, förresten. Hon är en och lämnade tre kassar med klappar till sju personer. Men hon hade med sig två kassar till sig själv härifrån… Roffig och sniken, minsann, för snäll kan vi inte tänka oss hon har varit.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu får vi se om hon kan låta bli att klämma och öppna i förväg. Fast det är ju snart dan före dopparedan, så hon kanske kan behärska sig. Möjligen blir det ett smakprov på vår mormor Annas knäck och kola, som låg bland klapparna, i morgon. Hon får nog suga, så att inte tandläkaren behöver tillkallas.

Nä, vi ska fortsätta sussa lite så att vi kan hålla igång i natt. Mormor har klätt en gröngöling med en massa spännande saker som vi kan riva ner. Sch…

God jul önskar Lussekatterna i Himlen! 

(Bäst vi ger tillbaka bloggen till Tofflan nu…)

Tofflan själv passar på att TACKA i förväg för alla klappar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag hittade en lapp, ett meddelande…

Ett rörande inlägg.

---

 

Farmor (?) har skrivit: ”Gud välsigne vår älskade Carl-Erik. Gud kan hjälpa i livets alla skiften. Glöm inte det.”

Jag noterade att några små böcker i min ena bokhylla stod åt fel håll och tog ut dem för att rätta till. Då upptäckte jag att den ena boken var min pappas konfirmationsbibel, hans namn var tryckt i guld utanpå den svarta pärmen. Och så doftade Bibeln fortfarande av pappas rakvatten.

Efter att ha fört boken till min näsa öppnade jag den och inuti hittade jag den här rörande lappen som jag tror att min farmor måste ha skrivit nån gång till sin son. Kanske var tanken att han skulle hitta meddelandet nån dag när livet kändes svårt.

Jag vet inte om pappa hittade lappen, men jag fann den idag, alldeles nyss. Och jag tar den som en hälsning från dem som inte längre finns bland oss här på jorden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Härlig svalka inomhus med vippade fönster

Ett svalt inlägg.

---

 

Maj gadd! Jag kommer alldeles nyss från ett besök i Himlen, där jag hamnade vid fikabordet efter en bilresa med viss spänning. Mer om detta kommer i ett separat inlägg! Min lägenhet har morgonsol på ena sidan och eftermiddags- och kvällssol på den andra. Man skulle kunna tro att den är stekhet om somrarna – men icke! Jag är så tacksam för mina ”vippfönster”och det var så skönt att komma hem till härlig svalka inomhus idag.

Ett av mina köksfönster är här öppet för vädring. Och jag behöver inte flytta på en enda krukväxt!

När jag först flyttade hit fanns det två stora fönster i köket. Hur lätta att öppna var dessa, tror du, när här bor en krukväxtälskare? Inte alls. I det här 70-talshuset fanns inte ens små vädringsfönster i köket. För ett par år sen bestämde min bostadsrättsförening att alla fönster i våra 300 lägenheter skulle bytas ut. OK, det var ganska mycket förberedelser för oss boende, med ihopfösning av möbler, inplastning av grejor, städning efteråt etc. Men oj vad det var värt det!

Jag har ett femtiotal krukväxter på mina fönsterbrädor. Inte en enda behöver jag flytta på när jag ska öppna ett fönster numera, tack vare den geniala möjligheten att öppna det genom att vika det inåt, framåt. Naturligtvis går det att öppna på vanligt sätt också – det är ju ett måste när jag ska putsa fönstren.

Den här funktionen gör att jag kan ha fönstren på båda sidor i lägenheten öppna samtidigt, vilket ger ett skönt och lagom drag och ljuvlig svalka även heta sommardagar. Det är nog det allra bästa med fönstren. En annan bra sak är att de i stängt läge tar bort nästan alla ljud utomhus. Särskilt sommarnätter kan det vara livligt på gården, ett ljud jag slipper om jag stänger. Och stänger jag åt andra sidan hör jag inte bruset från ”nya” E4:an. Men det är självklart inte bara ljud fönstren stänger ute. På vintern stänger de ute kylan så otroligt mycket mer än mina gamla fönster. Detta har förstås medfört minskade energikostnader för min bostadsrättsförening – och i förlängningen även för mig.

Fönstren levererades med persienner som tyvärr inte var av högsta kvalitet. Jag fick ta hit persiennlagare ett par gånger och jag är inte nöjd med lamellerna, som inte sluter särskilt tätt när persiennerna är nerfällda. Till sist gav jag upp och skaffade mörkläggningsgardiner till sovrummet. Det funkar hur bra som helst!

Går du i fönsterbytartankar? Surfa runt och kika på nätet för idéer. Jag hittade mycket matnyttigt hos Kronfönster. Men låt mig ge dig några oombedda råd:

• Byt till fönster som går att öppna både på vanligt sätt och ”vippöppna”. Det är underbart att ha en sval lägenhet även en het sommardag!
• Se till att fönstren stänger ute tillräckligt med ljud. Då slipper du höra grannars partajande och trafik nattetid.
• Bra isolerade fönster gör att du stänger ute kylan på vintern också. Det innebär minskade energikostnader.
• Skaffa mörkläggningsgardiner till sovrummet! Persienner är bra mot solljus, men gör inte ett rum tillräckligt mörkt att sova i.

Det här fönstret är mest vackert, men säkert inte så praktiskt. Det sitter i en trappa i ett hus på Drottninggatan i Stockholm.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammon

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)

Historien börjar fem år bakåt i tiden. Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »